Sydsvenskan berättar i en artikel om hur vi reagerar i telefonköer. Hade just suttit halvgalen i nästan tjugo minuter i en sådan, då jag läste texten.
Analysföretaget Silentium visar med en undersökning att yngre personer har lättare för att underhålla sig under väntetiden. Att de äldre oftare slänger på luren.
Vi äldre förväntas nog ofta vara tålmodigare än unga, men de unga fördriver tiden med exempelvis musik eller sociala medier. De gör många saker samtidigt. Vi gamlingar är ängsligare och sitter och väntar och tiden kryper.
Enligt undersökningen uppskattar alla åldrar om de får svar på sina frågor av en norrlänning. Norrländskan anses förtroendeingivande. De talar i regel i långsamt tempo.
Har själv alltid varit otålig och haft svårt för väntetider, och det blir bara värre med åren.
Dels blir trötta kroppen, arga ryggen, plågsamma. Dels hör man dåligt och är beroende av en fast telefon och kan inte lägga sig pladask eller ändra läge.
Och så musiken som många bjuder på som vänteunderhållning. Hetsig, hemsk musik istället för lugnande. Erik Satie föreslår jag.
Förstås för döva öron.
VD:n på Silentium, Johan Talenti, säger att nöjdheten med väntetider ökar överlag, men att det beror på att folk blir vana vid dålig service…
Så läste jag också en solskenshistoria i min tidning. Den världsberömda violinisten Yamei Yu GLÖMDE sin violin på ett Öresundståg, men fick tillbaka den.
Hur kan man glömma en violin på hatthyllan när man hoppar av tåget? En ”Francesco Gofriller från 1700-talet, värd runt 3,5 miljoner kronor”? Det går inte att fatta.
Kanske var hon nyförälskad, tänker jag. Bortkollrad.
Med hjälp av Skånetrafikens chattfunktion hittade tågpersonalen dyrgripen och återlämnade den till ägarinnan.
Hur nära var det inte att Yamei Yus liv kanske skulle ha blivit en katastrof. Hur farligt är det inte att leva…
gammelmormorn 
14 september, 2014 kl. 20:10
Det där med telefonköer är ett gissel. Men det verkar vara telefonköer överallt numera. Jag har enbart mobil. Men försöker komma ihåg att använda headset. Sitter oftast och knappar/läsaer på datorn, rensar filer eller papper på bordet medan jag väntar. Oftast tar det ganska lång tid innan man kommer fram, så till slut slutar jag lyssna på telefonsvararen som då och då talar om på vilken plats i kön man är. Rätt som det är får jag bara en känsla av att telefonsvararrösten alldeles nyligen var annorlunda……var det telefonsvararen som sa något eller har jag kommit fram till en riktigt person?
-Hallå, får man säga då för att se om man får svar.
15 september, 2014 kl. 08:47
Hallå, är det en levande människa nu brukar jag fråga, det uppfattas inte alltid att man verkligen inte vet om det är inspelning eller inte. Men du beter dig ungt ser jag. Man blir så stel som gamling.