gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet


62 kommentarer

Tack för den tid som varit

DorritTackBlogg
Efter en kortare tids sjukdom har vår älskade mor Dorrit, Gammelmormorn, gått bort. Hon somnade in i sin sjukhussäng på morgonen den 15 april 2016. Dorrit blev 91 år.

Vi har förstått att hennes blogg varit till glädje för många. Både yngre och äldre. Kanske är det som tidningen Senioren (f d Veteranen) skriver om bloggen: ”Hög igenkänning för många och en intressant inblick i framtiden för andra.”

Vi, hennes son och dotter, vet hur oerhört mycket kontakterna med er betydde. De gav henne ny livslust och nya vänskaper.

Dorrit började blogga som 89-åring och hann i drygt två år skriva om sitt innehållsrika liv. Om det stora i det lilla. Om hur det är att åldras idag och hur det var som ung för länge sen. Reflektioner som samtidigt är tidlösa. Alltsammans finns publicerat här.

Vår förhoppning är att hennes blogg får finnas kvar på nätet, att väcka tankar och kanske också skänka förtröstan.

– Barnen


18 kommentarer

Oj, vilket omtumlande påskfirande

BloggPask
Påskhelgen är över och kvar finns mycket tankefladder. Sååå många nya intryck, sååå många olika aktiviteter. Numera behövs starka stimuli för att få igång mig.

Att det kan få bli så roligt fastän jag inte tror mig om några krafter alls.

Innan de yngre generationerna anländer skriver jag listor och funderar och stryker och skriver till och radar upp mera.

Hemtjänsten som numera handlar åt mig en gång i veckan, de dyker glada upp. För det mesta får jag precis de varor jag vill ha, men ibland blir jag med något jag absolut inte avsett.

Under ankomstdagen, då alla de många skall landa i Malmö, då stirrar jag på klockan och är på något vis varje sekund redo för att det ska ringa på dörren. Som om jag hade ett jobb. Så dum man är, kan jag tänka, men det är något med detta att vara gammal. Man slappnar inte av. Som om jag tror att de hitresande är beroende av mig från första stund.

Bara några av dem skulle bo hos mig, andra på hotell. Fram med mat och så blir det prat och tiden flyger och någon stund är man medveten om att detta är ju underbart och alldeles sant för att i nästa stund inte vara medveten om att man existerar.

Det blir kväll och det blir natt och ett sömnpiller och jag tror nog inte jag kommer att somna… Men det gör jag och vaknar vid halvsex som vanligt och genast känslan av att nu måste jag vara på G och vad allt ska hända under den här dagen?

Lunch på en närbelägen restaurant, vi är fjorton vid bordet. Lång väntan på maten för de små. En tvååring slinker ner på golvet och sover en stund under bordet.

Tre- och femåringarna roar sig med digitala läsplattor. En stadig sjumånaders liten flicka går från famn till famn och även jag får henne att småle.

Själv hör jag bara brottstycken av allt som sägs och skrattas åt. Men jag noterar miner, stämningar. Och maten smakar.

Nästa dag i hyrd lokal inom bostadsrättsföreningen. Catering av allehanda sorter. De små barnen kan rusa omkring utan att man behöver vara rädd för att de ska dra ner en massa grejer.

Och hela tiden sitter jag och iakttar vad som händer. Minerna hos de små. Det kan hända jag apar efter deras uttryck, vi människor har ju någon sorts spegelneuroner. Det är stort att få vara med om allt detta. Och att det kan rinna till så mycket energi, det förvånar mig. Någonstans finns reservresurser som helt snällt dyker upp och gör det möjligt att njuta in till sista timmen.

Den tredje morgonen är jag slak och tänker, att idag klär jag inte ens på mig. Vi kan samäta långfrukost innan alla åker iväg och sen kryper jag tillbaka i sängen.

”Ska vi ta en promenad innan vi far till flyget?”, undrar gästerna.

”Nej, nej det vill jag inte. Orkar inte klä på mig.”

Så blir det prat om någonting som engagerar – och mitt i allt är tröttheten borta: ”En promenad, ja varför inte!?”

På med kläderna och ut i solen och den kraftiga kulingen. Ensam skulle jag inte ha gått ut alls. Har alltid en känsla av att jag ramlar omkull i stark motvind.
Men nu i armkrok och roligt prat och jag har förstånd att känna mig lycklig.

När alla åkt plockar jag allt på sina platser. Diverse städgrejor jag vill ha lättåtkomliga. Och mina pillerburkar framför näsan på mig på köksbordet.

Kväll igen. Nu blir allt jag varit med om ännu mera verkligt än det var medan det pågick. Samtidigt känner jag av att jag är helt ensam. Det är så underligt tomt. Men skönt på samma gång.

Visst är det märkligt.

Nu gäller det att hålla kvar den här vetskapen om att det går att göra sig pigg. Det gick i alla fall i tre dagar.


19 kommentarer

Min bild är en annan

BloggVard
”Varje dag är en vårdskandal”. Så heter en nyutkommen bok skriven av en ung man, Sebastian Lönnlöv, bibliotekarie och litteraturkritiker, med ett förflutet som elev på sjuksköterskeutbildningen och med extra jobb inom äldreomsorgen.

På baksidan av bokomslaget står det: ”Jag var på ett antikvariat nyligen, där en avdelning kallades ”Våld i samhället”. Bland böcker om huliganism stod också en bok om äldreomsorg. Det är den mest meningsfulla placering av en bok jag någonsin sett.”

Jag läser boken. Och känner att jag skulle vilja protestera och debattera. Åtgärda och fundera.

Det begås fel och misstag inom alla verksamheter. Det är extra svårt att ta hand om gamla, dementa människor. De som arbetar inom äldreomsorgen skulle man förstås önska högre status, högre löner.

Sebastian Lönnlöv ”brann för att göra skillnad, rädda liv, vara viktig.” Han skriver att man ”trycker in maten i munnar och rengör öppningar efter att maten passerat”. Att man inte förstår att ”den här människan levde och åt”. Han känner stort obehag.

Ja, in med mat och ut med avfallet, dygnet runt, under hela livet. Så är vi skapta. Ingen enda av oss vill hamna i den situationen, att vi inte kan sköta vår egen hygien, men de flesta av oss hamnar där förr eller senare. Där är vårdpersonalen verkligen viktig. Jag tänker mig att den unge Sebastian blev skakad av insikter. Han varseblev hur det är att bli hjälplös, sjuk och gammal.

Det finns stunder med annat innehåll under dagen, då personalen också kan vara viktig. Utöver kroppsvård och andra rutiner, betyder beröring och röst så mycket. Inlevelse. Att vara nära de gamla, att vara lugn och kärleksfull. Taktil beröring, även om korta stunder.

Allting är relativt. Det finns scheman. Det finns en rytm. De boende vänjer sig.

Lärde mig själv rutinerna på de hem som min man Carl-Erik var intagen på under de sista fyra år han levde.

Först gavs han ett tillfälligt boende, där det fanns många patienter. Han delade rum med en man. Så fint tänkte jag, han får sällskap. Men de två sa aldrig ett ord till varandra.

På hemmet fanns en kvinna som alltid låg i ett hörn på golvet i matsalen. Första gången jag såg henne informerade jag personalen. Nej, hon vill ligga där, sa de. Hon ropar tills hon får det. Hon såg ut att finna trygghet, i sin värld.

Efter ett halvår kom Carl-Erik till ett permanent boende. Fin miljö, en trädgård utanför fönstret. Vänlig personal. En undersköterska med ansvar för C-E.

Jag ombads skriva ned vad som varit viktigt för honom i livet. Då kunde personalen prata med honom om det medan skötseln pågick. C-E som var hemma från skärgården fick tala om båtar och fiske.

Varje dag bakades en kaka till kaffet. Den som kunde och orkade fick delta i arbetet. En gång i veckan var det musikunderhållning och allsång. C-E ville inte vara med och höll sig hellre inne på sitt rum.

De boende kommunicerade knappast alls med varandra. Var och en var i sin egen värld. Jag tror inte de var understimulerade. De var trötta och behövde sin vila. Jag försökte prata med någon, men fick sällan en reaktion. De flesta fick väl nu och då besök av egna anhöriga.

En del var oroliga. Lugnande piller behövdes ibland. En kort stund med närhet nu och då kunde också lindra.

Visst begås det misstag. Visst blir personal trött och slarvar. Men min erfarenhet är att de flesta verkligen försöker göra gott. Att de tycker om sina jobb.

Livet är inte lätt. Inte i någon ålder. Med åldrandet kommer nya svårigheter. Nya plågor. Förutom vanlig självklar vård, är närhet och värme det bästa vi kan ge varandra. Samtidigt som vi är realister.

Litet mjuk kroppskontakt nu och då. Värme i rösten. Leenden kanske. En vilja att göra det bra. Omsorg. Vi vet inte hur mycket en dement person förmår uppfatta. Jag tror att det alltid märks om vårdpersonalen har god vilja.


25 kommentarer

Sexuella trakasserier ovanligare förr

BloggTafsande
Knäppte på radion en söndagseftermiddag. Hamnade i ett debattprogram från kulturhuset i Stockholm. Alexandra Pascalidou, med ett stort antal mer eller mindre kända kvinnor och en man, en plastikkirurg. Ämne ”Kampen om kvinnokroppen”.

Lyssnade i en och en halv timme. En väldig intensitet i debatten, kände mig helt omtumlad. Vittnesmål om hur kvinnor är utsatta för tafsande på jobbet, i barer, på festivaler. Kvinnor som hånas, exploateras, kritiseras och möts av ett nedlåtande ”lilla gumman”. Kvinnor som kränks och aldrig får vara i fred. Om ätstörningar (männens fel?), om feministporr på nätet, om att avsexualisera kroppen…

Så många upprörda röster på en gång, att jag inte kunde urskilja allt som sades.

Nu borde jag nog vara tyst och akta mig för att komma med synpunkter, då mina erfarenheter inte är av dags datum. Men ändå. Jag ska försöka berätta om hur det var på min tid som yngre. Oerhört mycket har sedan dess förändrats. Ordet tafsa hördes aldrig, om det ens fanns. Fenomenet förekom inte på skol- eller andra danser. I varje fall var det sällsynt.

Nog kunde kvinnor då också vara fritt villebråd, visst förekom det ovälkomna graviditeter och att kvinnor dog p.g.a. felaktigt utförda, illegala aborter. Allt det hörde vi talas om såklart, men det var ändå bara ett litet fåtal av oss skolflickor som hade några egna erfarenheter.

Mina egna minnen härrör sig från 1930–1940-talen. Jag var 18–19 år gammal och studerade i Helsingfors. Jag var inneboende hos släktingar, vi kan kalla dem farbror Bo och tant Elsa. Båda runt 65.

Farbror Bo var en mäktig man såtillvida att han hade varit framgångsrik och köpt sig en stilig titel. I Finland kan man det. Man kan bli bergsråd eller kommerseråd. Farbror Bo hade valt det sistnämnda.

Inom sitt äktenskap tror jag inte han var så mäktig. Tant Elsa var huvudet längre än han och en amper kvinna. De hade en trotjänarinna som hette Tilda.

Jag fick bo hos dem, men de ville inte ha mig med i maten. Det var krig och ont om livsmedel. På lunchrestaurangerna fanns inget annat än frusen potatis och kålrötter. Jag fick i alla fall 100 mark per månad av farbror Bo till att äta ute.

När det blev dags för hundralappen kallade farbror Bo in mig i biblioteket. Jag gick fram till skrivbordet. Farbror Bo drog ut lådan där han hade pengarna. Så tog han min hand och – jag måste alltid haft korta blusärmar – liksom nafsade i min arm, upp hela vägen från handen till armbågen. Inga vanliga kyssar, utan just en sorts nafsande.

Sexuellt trakasseri, tänker man idag. Så lustig han var, tänkte jag. Fattade ingenting. Fick hundralappen och gick min väg. Inte alls äcklad, snarare full i skratt. Berättade om honom för någon kompis. Vi skrattade tillsammans.

Bland studiekamraterna fanns en begåvad flicka, adelsfröken t.o.m., men tjock och ovanligt ful, hon trånade efter att någon karl skulle se henne. Alla ville vi känna oss attraktiva. Ha flax med kavaljerer. Jag hade ingen större flax. Var inte direkt olycklig över det, men längtade ändå efter uppmärksamhet.

I studierna ingick praktik på jordbruk. Där jobbade jag ihop med karlar ute på åkern. Med ett flin kunde de säga saker som ”Så är det och så går det, bäst som det hänger så står det”. Så fåniga de var, tyckte jag. Mer än så hände inte.

Var det enklare förr? Nja, det har väl aldrig varit enkelt.

De ”runda ord” – så kallade vi dem – som var kladdade på en del husfasader, dem uttalade vi aldrig. Vi får dem fortfarande inte över våra läppar.

En gång var jag med om att en berusad soldat under kriget – han var antagligen hemma på permission från fronten – han skrek ”saatanan sotahuora, kenttämadrassi” till mig. Krigshora, fältmadrass. Men inte minns jag några övriga trakasserier.

Att en nittioplussare låter hetsa upp sig så över den här kulturhusdebatten. Kvinnorna där pratade om upplevelser som var sjaskiga och svåruthärdliga.

Men om man själv har mjuka söner, känner omtänksamma män och hyggliga karlar – så – jag för nu deras talan. Alla kvinnor är inte underbara. Det finns också män som lider. Det är inte lätt för någon. I sina goda stunder är livet antingen rofyllt eller spännande.

Foto: Sveriges Radio.


17 kommentarer

Löjligt noga med rabatterna

BloggICA
Jag är löjligt noga med mina rabatter i mataffären. Den enda förtjänst jag gör, känns det som. Pensionen kommer ju även om jag ligger platt på sängen.

Hade fått ett nytt ICA-kort, ett rosa. Sedan tidigare hade jag ett annat ICA-kort, knutet till MasterCard. Detta kort får Hemtjänsten inte använda när det handlar åt mig, då kortet kräver en kod. Sådana är reglerna. De ska använda kontanter som jag skickar med dem. Båda korten ska ge inköpspoäng, som samlas i en och samma pott. Det låter ju bra, om det fungerar.

Hade skrivit en lista på allt hemtjänsten skulle köpa med det rosa kortet, men nu fick de ingen rabatt. Rabatten var redan förbrukad, hade kassörskan sagt.

Jag visste ju att så inte var fallet. Envis som en åsna SKULLE jag ha de här pengarna. Först var jag där en dag och krånglade. Rosa kortet drogs gång på gång. Neej, allt var uttaget, det finns inget mer.

Nästa dag travade jag iväg på nytt med både det rosa och MasterCardet. Då framgick att allt var OUTTAGET, och nu fick jag den kvarvarande rabatten, 28 kronor, som cash. Om någon månad skall rabatterna vara inmatade även på det rosa kortet.

Inte rör det sig om mycket pengar. Så löjligt av mig, men blev på gott humör ändå. Utanför entrén satt en ung tiggerska. Gav alla pengarna till henne och hon strålade. Hon behövde dem bättre än både jag och ICA. Nog bär jag mig gammelgumsfjolligt åt.

Även om irritationen över den uteblivna rabatten gav kraft den här gången, så blir min rörelseradie överlag kortare. Träffarna med vännerna blir allt färre. Jag blir allt tröttare. Inom mig i huvudet har jag dock ännu en livlig trafik.

Från Helsingfors fick jag besök av 70-åriga kusindottern Maja. Hon är den enda med vilken jag kan prata om gångna tider, på just det sätt vi gör. Om personer vi båda tyckt om. Som vi känner på olika vis. Om hur vi ser på henne och honom med nya ögon idag. Majas pappa var tretton år äldre än jag. Vad kunde jag berätta om honom? Hur minns hon sin far? Sin mamma? Hon var pappas flicka, tydligt och klart.

Hennes pappas syster Sirkka var ju också min kusin. Har skrivit om henne förut, hon med det självlockiga håret. Hon var min idol. Att jag inte var avundsjuk på henne som på alla tjusiga klasskamrater under skoltiden, är jag så tacksam över. Jag var bara stolt. Det är en lycka. Avunden är ju inte så trevlig att känna. Fult och skämmigt, men ack så vanligt, tror jag.

Jag ville allt som Sirkka ville, och gjorde dumheter bara för det. Sirkka drabbades av Alzheimer och finns inte mer.

Hur vi än stökar och bökar i livet så sinar krafterna till slut. Märker på jämnåriga att också deras krafter avtar. Vi ska ses på min nära restaurang om par dagar. Färdtjänst från olika håll. Efteråt på kaffe till mig. Känns som kanske sista gången. Så svårt att riktigt förstå.


11 kommentarer

Där satt jag och väntade

BloggGunilla
Har en femton år yngre god vän, vi kan kalla henne Gunilla, som jag brukar träffa sådär var tredje vecka på min nära lunchrestaurang. Jag laddar mig för det här och det är alltid lika roligt.

Gunilla är ännu ung i mina ögon. Väldigt fräsch och med härligt lockigt hår. Försöker därför piffa till mig. Alltid någon ny scarf eller något smycke. Foundation i ansiktet och concealing runt mörka partier vid ögonen. För ett år sedan visste jag inte ens vad det var, men är granne med affären Beautyline. De gav mig råd om hur jag skulle bli fin till nittioårsdagen.

”Viimeinen villitys”, säger man på finska. Den sista vildheten – vi har väl inte det uttrycket på svenska? Uppåttjack på knarkarspråk. Medel att göra sig litet gladare med till ett tag.

Ack vad vi gamlingar, många av oss i alla fall, stretar på för att visa att vi är med på banan. Alltså en hel del bök inför de här träffarna. Och Gunilla ger mig sen alltid några komplimanger…

Iväg en tisdag klockan 13 med en massa tidningsklipp som Gunilla skulle få, samt med böcker jag lånat av henne och andra jag tror att hon vill läsa. Har med mig en ”pratlista” för att inte glömma, och några bitar mörk choklad till kaffet. Dessutom hörapparat i extra upplaga, en i vardera örat och sen lurar med vidhängande liten mikrofon som jag lägger vid hennes tallrik. Det blir vasst och tröttande ljud, men jag VILL JU HÖRA.

Har alltså med mig en full kasse och kommer i god tid för att hitta ett bra bord och hinna rada upp alla grejor. Gunilla kommer alltid cyklande prick kl. 13. Men, klockan är nu 13.03, stirrar ut genom fönstret. För varje cyklist som susar förbi, rycker jag till. Nej inte ännu, kl. är 13.05.

13.15 sms:ar jag. Inget svar. En gång till. Neej. Ringer på hennes mobil. Ingen svarar. Ja men tänk om det hänt någon olycka? Sms brukar ju gå fram. Mobil har hon alltid med sig. Hon skulle vara olycklig över att komma för sent.

Och då sätter fantasin igång. Kan hon ha cyklat omkull? Hon skulle sms:at om hon kunnat. Tänk om hon slagit huvudet. Stirrar ut genom fönstret.

Hennes son, kan det ha hänt honom något? Barnbarnen? Blir allt mera orolig. Servitören kommer och undrar. Deltar i min oro.

Beställer maten. Går och tar för mig av salladen. Funderar. Ringer.

Äter maten. Klockan är 14.15. Samlar ihop alla mina grejor. Knallar hem igen. Vet inte hur jag ska tänka. Kan ju inget göra.

På kvällen kommer det ett mail. Gunilla har varit i Ystad hos en annan vän och haft så kul…Va? Hon har gjort en slarvig anteckning och tolkat den fel. Ringt Ystad och sagt att hon kommer. Så roligt hade vännen Marianne sagt.

Så här måste det hänga ihop: mina sms har varit på väg till hennes mobil medan hon satt på tåget. Det finns platser på sträckan där inte tekniken funkar.

Men så fick jag plötsligt anledning till en stor glädje. Ingen olycka hade hänt. Alla var friska. Alldeles härligt. Dessutom tillfredsställde det mig litet, att även Gunilla skriver ner kråkfötter som hon själv har svårt att tyda.


14 kommentarer

Familjeporträtt som berör

BloggDorrit
Irakiern Duraid Al-Khamisi har kommit ut med sin debutbok, ”Regnet luktar inte här”. Jag blev oerhört påverkad av den, mer än jag egentligen orkar med. Här finns stoff till en stor berättelse. Tror att Duraid skulle klara av en sådan, om han har tid och möjlighet. Undrar hur länge Wilhelm Moberg höll på med sin Utvandrarserie?

Duraid skildrar sin familj då de 1994 startar sin flykt från Irak till Sverige. De måste fly p.g.a. att de blir hotade av Saddam Husseins säkerhetspolis.

Pappan var en känd guldsmed i Bagdad. De var välbärgade, vana vid respekt och ett gott liv. Vita marmorgolv och mahogny. Omgivna av släkt och vänner.

Flykten över Östersjön är förfärlig. I farkosten trängs 63 flyktingar, varav en redan har dött. De stiger i land på Gotland och hamnar i ett liv som invandrad underklass i Stockholms förorter. Fadern får aldrig in en fot på arbetsmarknaden. Modern lider av sin ensamhet. Duraid, åtta år gammal vid ankomsten, blir efter ett tag våldsam och hatisk. Det finns säkert tusentals liknande berättelser bland andra flyktingar i Sverige.

Det är här jag fastnar i grubblerier över hur svårt det är, att byta liv från en kultur med sina seder och vanor till ett land och ett folk med totalt annorlunda mentalitet och tänkesätt. Till ett nytt språk så helt olikt ens modersmål.

Att ha nått i hamn och förväntas känna tacksamhet, men att samtidigt hela tiden mötas av något man inte förstår. Av välvilja från en del håll, av främlingsfientlighet från andra. Visst försöker våra sociala myndigheter och frivilliga att hjälpa, ordna, lyssna och ställa till rätta. Det krävs så oerhört mycket innan de nyanlända får ett fäste. Och då kan man känna rädsla för hur allt skall kunna ordna sig.

Har funderat över varför jag blev så tagen av den här boken. Kanske tror jag mig förstå Duraids hat. Livet är så absurt många gånger.

När vi på 1940-talet flyttade från hit från Finland såg jag Sverige som ”snällelandet”. Alla ville oss väl. Men Duraid som levt med krig och våld kan inte ta in välviljan, blandad med främlingsfientlighet.

De borde vara tacksamma, men ingen verkar förstå dem.

”Någonting drev mig till att slåss. Alla andra vägar tycktes stängda. Problemen drogs alltid till just mig. Jag kunde inte undvika det.”

”För min del blev det bara värre och värre. Jag hamnade i nya slagsmål flera gånger i veckan. Jag och min kompis Ahmed var det farligaste som kunde hända Sverige. Två blattar som bröt mot lagen och skapade kaos och oreda. Som stal, bröt sig in i bilar och lokaler, som rånade, slogs, knarkade, langade.”

Så kan det vara, trots att Duraid var begåvad och snabbt lärde sig svenska. Det var så mycket som var svårsmält.

Småningom fanns där en lärare, Pouran, som kom att betyda mycket och det har gått bra för familjen Khamisi, liksom väl för de flesta andra till slut.

Många av de nyanlända kommer så väl att behövas i Sverige. Bland flyktingarna finns som i alla sammanhang både starka och svaga människor.

Vi människor är ju ganska så lika egentligen. Vi har samma känsloregister, upplever både glädje och sorg, kärlek och vänskap, avund och missunnsamhet, alla sorter. Vi kan känna igen oss i varandra. Detta under gynnsamma, frivilliga former.

Men när man nu läser om Syrien t.ex., om alla dessa olika grupper som hatar varann och blandas här. Hur skall de förhålla sig till vår demokrati? Till vår syn på allas lika värde? Till kvinnors rätt att välja sina liv? Märker att jag hela tiden halkar iväg till allt som är svårt. Det hör väl till åldern. Sån var man inte som ung till all lycka.