gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet


2 kommentarer

Gamla och nya tider

Stork2Wikipedia
Faller i begrundan. Nu dessa dagar har man pratat om sex i alla möjliga sammanhang. Ja ämnet är alltid aktuellt, men nu råkade jag lyssna. Studio 1 i P1 handlade om hur flickor for illa av att på nätet och över allt kallas för horor och orrar med anspelning på att de har många olika partners. Att det blivit vanligt att killarna roar sig med gruppsex, med en flicka i taget. Att det inte handlar om sex då, utan är en maktdemonstration. Och att flickor från vad som numera kallas hederskulturer, kan råka riktigt illa ut.

En konstnär, Carolina Falkholt, skulle göra ett stort kvinnligt könsorgan av snö i granna färger, att bli uppmärksammat i kulturhuvudstaden Umeå.

Hon hade bak på sin jacka texten ”Min j–la f—a” och rektorn hade protesterat, men hon vek sig inte.

Hon blev under arbetet hotad av en aggressiv man. Kanske får hon en del applåder? Jag fattar det inte. Men vet också att jag är stenålders.

Och alla de ”runda orden” som min generation kallade dagens k—ar och f—or. För oss var de helt omöjliga att formulera. Det sitter i ännu. Skulle låna en bok ”Bitter…” på biblioteket för något år sedan, med ett runt ord i titeln. Jag sa författarens namn och Bitterf…

Tänker tillbaka till 1930-talet då min kvinnogeneration blev könsmogen.
Inte ett ljud hade sagts till mig om t.ex. menstruationen. Kanske var det annorlunda i familjer där båda föräldrarna fanns, att barn där fattade mera av samlivet.

Men när jag en dag som tolvåring dödsförskräckt ropade till mamma att ”jag blöder” sa mamma att gulle lilla, du har fått ”skräpet”….

Såå vansinnigt var det. ”Fina” små flickor hade inget underliv. Jag undrar om jag ännu som tonåring trodde på storken.

Har ett tidigt minne där jag står och ser mig i spegeln och frågar mamma om prinsessor kan få barn. Antagligen lekte jag att jag själv var en prinsessa. Minns att mamma viskade något till mormor och sen sa hon ”ja det kan de”.

Jag frågade inte hur? Bara att? Men att det var någon laddning i det hela kände jag, efter som jag ännu minns det.

Jag hade en ett år äldre kusin som undervisade mig om barns tillkomst. Jag satt med uppspärrade ögon – va – nää – mh – oh – men…

Nähhähhhäää! På det trodde jag inte.

Det är en välsignelse att det här tillhör gångna tider. Inte är det problemfritt idag heller minsann. Det blir det aldrig.

Foto: Wikipedia.


11 kommentarer

Ibland går halva dagen till nästan ingenting

Synal4
Man har en liten hög med saker på sybordet. De ska åtgärdas.
Två handdukar som inte har något handtag eller vad heter, det man skall hänga upp handduken på. En kofta där en knapp fattas. Fållen på ett byxben har lossnat.

Den högen har funnits där några dagar, rentav över en vecka. Fram med sygrejorna. Man sätter sig vid det stora fönstret där man kan se. Kantband och vit tråd och nål. Handdukstyget är tätt, man måste ha en fin nål för att hantera det. En fin nål. Det betyder ett litet öga. Så litet att man inte ser det. En grövre nål. Man skall ha tråd på nålen. Det lyckas inte. Man slickar på trådändan och försöker på nytt. Misslyckas. Det lär finnas någon grunka med vilken man petar in tråden i nålsögat, men i egna kvarteret finns ingen butik som tillhandahåller sådana saker. Till slut lyckas man. Man behöver fingerborg för att få nålen genom det täta tyget. Några stygn går bra, men aj – så sticker man sig i fingret och rycker till och tråden glider ur…

En sak som man förr gjorde på ett ögonblick, tar nu nära en timme. Man har lyckats klara av en hängare i vardera ändan av handduken. Skall trycka in nålen i nåldynan, tappar den i golvet. Rent otroligt. Man letar runt sina fötter. Man letar en lång stund och vill ge upp, men nej, nålen måste hittas. Man kan inte fatta att den faktiskt slunkit iväg flere meter.

Så letar man efter passlig knapp till koftan. En ask är full med hundratals olika knappar känns det som. Man hittar en som får duga. Och så är det samma kamp igen. Innan knappen är på plats och byxfållen fixad är man helt utmattad.

Och så slår det en genast att man får vara mycket tacksam över att man alls ser något. Och att man hör, även om det är ganska dåligt.

En av mina 90+ vänner blir irriterad på mig för det här med tacksamheten. Att jag numera alltid kommer dragande med den.


3 kommentarer

Man skulle vilja prata…

BlixBlogg
Alla vi ensamma vid t.ex. våra TV-apparater, vi upplever saker. Vi tycker något är helt galet, något annat är otroligt bra, nej men så de säger, ååå vad tjusigt.

”Blubbteve” kallade någon intervjuerna med våra politiker o.s.v. Man har ingen att säga det till just medan det pågår. När man om ett tag träffar sina vänner är allt det där redan bortglömt.

”Blubbteve”? Man får i fyrtiofem minuter lyssna på en partiledare. Intervjuaren är läkare och psykoterapeut, men anses av somliga inte klara av dessa intervjuer. Jag tycker han är behaglig, inget skjutjärn. Och så intressant det är att lyssna och fundera.

I en kanal klagade någon på att man inte vet vad man ska rösta på efter ett sådant program. Löjligt. Man möter en människa i denna speciella situation. Det är klart att han berättar det han vill berätta. Man kan mellan raderna fantisera. Man kan känna sympati för en person som man inte skulle drömma om att rösta på eller kanske bli besviken på den man gillat. Det är det som är så intressant.

Poul Perris program och ”Min sanning” med Anna Hedenmo med utvalda intervjuobjekt är alldeles härliga. De bästa programmen av alla för en gamling. Tycker jag.

Ett annat program som fick mig att förundras ingår i en ”livsstilsserie”. Det handlar om husdrömmar.

Ett ungt par med två små barn satsar på att bygga sitt drömhus. Det ligger vackert och det skall bli 600 kvadratmeter stort, boyta var det visst 400 kvadratmeter. De är unga och glada. De har kunskaper. De stretar. Man följer förundrad med i projektet.

Det är ett bygge på sikt säger de och strålar. Barnen kommer att vilja bo kvar där även när de blir äldre. Man är fascinerad.

Och så i nästa sekvens —— det har då gått ett antal månader i verkligheten, då får man höra att de skall separera. Ja men…???

Hör arkitekt Gert Winberg säga att husbyggen ofta leder till skilsmässa för att det ”förtydligar maktstrukturen i familjen”.

Då känner jag mig som från en annan planet. Jag fattar intet. Tänker mig tillbaka till 1940-1950 då jag var ung. Frånsett att knappt någon ens kunde drömma om hus i den här tappningen, men mest detta att man hux flux separerar. Jag vet att allt är så annorlunda idag. Att mitt tänkande väl är – tja – stenålders.

Men hur kommer de här personerna att se tillbaka på sina liv? Känner de sig mogna? Är de stolta? Har de varit kloka?

Livet är aldrig lätt, inte för någon. Men om man bearbetar händelser och relationer, om man kämpar och vill och försöker.

Ja, jag må ha varit konservativ, dum, allt möjligt bedrövligt.
Men jag är så innerligt nöjd med livet.


2 kommentarer

Gamlingar lever farligt

Dorr
Känner vi oss trygga? Faror lurar.

Två av mina nära vänner har blivit av med sina guldhalsband. En av dem travade iväg hem från mig och en cyklist kom farande bakom henne och sträckte upp handen och ropade ”titta”. Hon spejade upp mot molnen och på ett litet kick var hon av med halsbandet. Skickligt.

Den andra vännen satt på en bänk i solen och två kvinnor hoppade ur en bil och kom fram till henne och kollrade bort henne helt. Hon märkte inte förrän efteråt att guldhalsbandet var borta.

Ytterligare en annan vän släppte in en tjusig ung kvinna som sa sig komma från något institut som gjorde gallupundersökningar kring äldre. De satte sig och den unga kvinnan ställde frågor och min vän svarade. Trevligt med litet sällskap.

Medan utfrågningen pågick hade en till kommit in och hunnit undersöka garderober och funnit ett skrin med guldsmycken och pengar. Den vännen förlorade ganska mycket.

Och för mig var det så här. Kom med två kassar och en stav, fick upp ytterdörren med möda. Innan dörren var stängd slank det in en sådär trettioårig kvinna. Vi nickade till varandra.

Vi stod och väntade på hissen. Jag tryckte på trean, hon på tvåan. Tänk att hon, unga människan, inte gick, tänkte jag. Kom till min dörr. Lade ner kassarna och grävde efter nyckeln.

Då hörde jag snabba steg komma upp för trappan – ”förrrrlåååt” sa kvinnan – jag skulle behöva lämna ett brev i en låda, jag skall hyra i andra hand…de är inte hemma.

Litet misstänksam hade jag hunnit bli, men klart man måste hjälpa. Gick in i köket, hon kom efter. Gav henne papper och penna. ”Kan du skriva!?”, sa hon. Kan inte du skriva, sa jag? – neej. Jaha. Var nu helt klar över att det var något lurt, men visste inte hur jag skulle agera.

Hon sa ett namn och telefonnummer. Varsågod sa jag och i samma sekund stod där ytterligare en kvinna. ”Kan du skriva för mig också?”

Kände hur hjärnan arbetade. På högvarv. Skrev det namn hon angav och ett nytt telefonnummer. Varsågod. ”Kan du ännu skriva att de hör av sig inom en vecka!?”

Näääää – nuuu har jag hjälpt er, nu får ni gå.
Då släppte de inte ut mig ur köket. Vet inte hur lång stund det varade. Jag sa att nu försöker ni bedra mig, det här är något lurt, nu får ni ge er av.

”Nej nej, vi lurar inte alls, vi kan betala dig…” De log med hela ansiktet. Efter en till två minuter öppnade de dörren och dröp iväg.

När de gått tittade jag under sängen och i alla garderoberna. En tredje person måste ju ha varit inne och nosat medan vi var i köket.

Ringde polisen. Det kom två stycken och ville veta exakt var jag varit och handlat och vilken tid. På kassakvittot kan man se den exakta tiden.

Det är nästan bara guld och pengar som duger, sa polisen. Pengarna hade jag i fickan och guldet har jag visst gett till barnen.

Som tur var hann jag aldrig bli rädd, bara upprörd. Rädd blev jag efteråt. Det kan hända ännu nu många månader efter händelsen att jag vid TV-tittandet med ryggen mot tamburen vänder mig om och ser om någon lurar på mig.

Det finns hur många historier som helst av den här sorten. Det måste vara vanligt eftersom bara redan jag hunnit vara med om så många.

Det har skrivits om ”nattatjuven” i tidningen. En natt vaknade min en 90-årig vän och såg en man stå vid sängen. Hon var rådig. Hon tryckte på larmet på armen. Det dyker ju inte upp några räddare på sekunden, men det hörs en röst. Det skrämmer kanske tjuven.

Denne tjuv hade dock hunnit länsa byrålådor m.m. medan 90-åringen låg och drömde.

Så hemskt ojade jag mig, så förfärligt. Men nittioåringen somnade om efter en stund, berättade hon. Det imponerade.

En annan sorts överraskning var en annan av mina vänner med om. Hon hade i sömnen råkat trycka till larmet på armen. Hon sov så härligt. Och när hon vaknade såg hon en svart man och en ljus kvinna stå vid sängen. Larmet hade fungerat. Och hon blev inte alls rädd, sa hon. De såg båda så snälla ut…Vi gamlor är kanske lätta att lura.


Lämna en kommentar

Endast två av hundra känner sig trygga inför ålderdomen

Varannan
Det här temat – trygghet och ålderdom, vet jag alldeles för litet om, för att komma med några synpunkter på. Har bara min mammas och mormors och vänners erfarenheter och mina egna.

Mormor född 1862, en ljuvlig mormor var hon. Mommi kallade jag henne. Hon levde sina sista år på något som hette ”Hemmet”, i eget rum med egna möbler. Hon blev åttio år gammal. Och hon stortrivdes.

Gick så ofta till henne tillsammans med bästisen Ulla. Hon satt i en gungstol och bjöd oss på karameller tror jag. Mest minns jag hennes leende. Som i en saga.

Mamma, hon ville inte till ”Hemmet”. Varför vet jag egentligen inte. För mig skulle det betytt oerhört mycket om hon hade velat det. Hon var så ensam då jag hade flyttat till Sverige. Det gav mig dåligt samvete. Men vi är alla så olika.

Och gamlingar idag? Många är ganska friska. Mina vänner och även jag själv säger att vi vill bo hemma. Man får hemtjänst morgon, middag och kväll om man behöver. Ingen i min vänkrets är missnöjd.

Det låter illa då man läser om 90+are som vill komma till ett äldreboende och blir nekade. Det finns brister. Det går säkert att plocka fram massor med sorgliga exempel. År 2001 fick min make plats på ett otroligt bra hem, när jag inte mera orkade sköta honom.

Jag tänker mig att personal, – de allra flesta – verkligen VILL göra något bra, även de som inte sett anställning på ett ålderdomshem som något drömjobb. Det är naturligtvis inte alltid lätt, men ofta får man mycket tillbaka.

En period som ung arbetade jag med vuxna utvecklingsstörda. Inget jag jublade över, men jag fick ta vad som då erbjöds. Och det blev så oerhört mycket roligare än jag kunnat ana.

Unga människor, de som intervjuades häromdagen i TV, de kände sig otrygga inför ålderdomen. Varför intervjuar man unga om det? Ingen vet någonting om hur äldrevården fungerar om tjugo, trettio, fyrtio år. Ja det kommer att finnas så många gamlingar då. Finns det någon som tar hand om dem tänker de.

Sen beror ju allt i livet på hur man har haft det. Om livet varit snällt mot en. Om man har positiva erfarenheter. Om man har tillit.

Fattig eller rik? Det handlar inte bara om pengar. Det handlar om värme och kärlek.

Men, så kommer insikten, att det finns många som lider brist på allt det. Att livet för dem är både grymt och orättvist.


2 kommentarer

De gamlas dag

Kopp
För ganska många år sedan blev jag ombedd att hålla någon sorts föredrag på kyrkön i den skärgård vi då vistades i. Prästen som ringde sa att det var ”De gamlas dag” – hitta på något som passar.

Minns inte titeln på mitt prat, men det handlade om hur vi i storstaden såg på frågor om liv och död och hur jag trodde man i skärgården ute på ensliga öar såg på det. Jag berömde dem mycket. Skärgårdsborna är starka, härliga och tåliga. Inga bortskämda människor.

Det var en kall septemberdag, regn och hårda vindar. Kyrkbåtar kom farande från alla olika väderstreck. Sammanlagt blev vi väl sådär trettio personer.

Många små bord var dukade för kaffe. Bullar och sockerkaksskivor och småkakor eller ”småbröd” som det heter där. Sockerskålar och gräddsnipor.

Tamburen i församlingshuset var trång. Alla klädde av sig regnrockar m.m.m.m. efter den blåsiga färden.

Prästen hade handikappet att han stammade, inte när han predikade, men väl utanför predikan. Det gör ont i en, man skulle vilja hjälpa till. Men tvärtom får man väl låtsas som om man inte ens märkte det.
När alla satt till bords stod alltså prästen och fru-fru-fruade.

Jag stegade fram inför församlingen och började tala. Jag såg ansikten framför mig som var helt uttryckslösa. Tysta, stela, onåbara.
Det kändes inte alls bra, men jag var ju tvungen att slutföra mitt uppdrag. Hela tiden tänkte jag att det här är helt fel. Varför har jag kommit hit?

Efter mitt anförande serverades kaffet. Det enda man hörde var skedar som rörde om i kopparna. Alla verkade använda socker. Ingen sa någonting, varken vid mitt bord, eller något av de övriga.

Jobbigt tyckte jag. Prästen t-t-t-tackade ju, men i övrigt heltyst.

Så var det dags att ta sig ut i tamburen igen. Trångt var det. Och då kom en liten tant fram – hon hade någon ryggskada så hon var dubbelviken.

Hon kikade upp mot mig och sträckte fram sin hand och sa:
TACK SÅ MYCKET FÖR DET SNYGGA PRATET!

Så underbart. Kanske det inte ens var bara hon som tyckte pratet var snyggt.
För mig räddade hon hela dagen.

Foto ur boken ”Högsåra vid Jungfrusund”.


4 kommentarer

Att uträtta motiga saker

StavDorrit
Det är så mycket vi måste ordna som man helst skulle vilja slippa. T.ex. går mitt körkort ut i september detta år, jag har haft det som leg. Ett nytt måste införskaffas.

Man tänker att vem vet om man alls lever i september, det är fasligt långt dit, ska man verkligen behöva göra sig omak. Det måste man.

Men för att få nytt leg skall man iväg till polisen. Man ska ha med sig gamla körkortet och pengar och mobil och färdtjänstkort och batterier till hörapparaterna och glasögon och staven och jacka och halsduk och mössa och vantar. Ute blåser iskalla vindar. Man kan få vänta i tio-femton minuter om man har otur. Man STÅR på gatan och fryser.

Lokalen man kommer in i är stor. Först hitta en apparat där man kan klicka in ett nummer. Det finns många alternativ, på med brillorna för att hitta den aktuella knappen. En kö av otåliga bakom ryggen.

Massor med människor. Sextio sjuttio räknade jag till.
Sverige tänkte jag. Med människor från nästan hela världen. Alla såg trötta ut, både unga och gamla. Ingen såg glad ut. Det är nu inget nöje man är ute på heller.

Men om man börjar prata med någon, hittar man oftast gemensamma nämnare. Man är ute i samma (o)väder, man läser till stor del samma lokala nyheter. Alla vet vi något om sorg och glädje.

Den här gången kände jag inte för att prata. Kanske någon som kommit från ett annat land i tiden, som inte har så många svenska kontakter, skulle blivit glad över ett samtal? Men säkert vet man inte.

En gång på en Finlandsbåt, då vi inte hade fått någon hytt, satt jag i väntan på att få en, bredvid en grupp romer. Tre, fyra kvinnor och barn som lekte med bilar på golvet. Jag vände mig till den närmsta kvinnan. Jag kände mig glad och sa något om de lekande barnen. Hon blängde till och struntade helt i att svara.

Samma sak hände på ett hotell i USA för ett antal år sedan. Den svarta städerskan kom in i mitt rum. Jag började glatt prata med henne, som vi gör i Sverige. Hon såg både skrämd och sur ut och svarade inte.

Jag tror att de här kvinnorna var så ovana vid att umgås naturligt med en medelklassaktig tant, att de kanske rentav såg en som en fiende.

Och sen det här att man måste åtgärda saker som man kanske inte kommer att behöva. Jag hade en gammal härlig vän, Anna. Hon tyckte att hon var för gammal för att ordna med tandläkarbesök för införskaffande av dyra titanskruvar i munnen. Barnen propsade på det. Anna var då några år över åttio.

Men titan blev det och Anna levde till 102 år. Hon hade god aptit.
Hon hann både tugga och njuta.