gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet

Gamlingar lever farligt

2 kommentarer

Dorr
Känner vi oss trygga? Faror lurar.

Två av mina nära vänner har blivit av med sina guldhalsband. En av dem travade iväg hem från mig och en cyklist kom farande bakom henne och sträckte upp handen och ropade ”titta”. Hon spejade upp mot molnen och på ett litet kick var hon av med halsbandet. Skickligt.

Den andra vännen satt på en bänk i solen och två kvinnor hoppade ur en bil och kom fram till henne och kollrade bort henne helt. Hon märkte inte förrän efteråt att guldhalsbandet var borta.

Ytterligare en annan vän släppte in en tjusig ung kvinna som sa sig komma från något institut som gjorde gallupundersökningar kring äldre. De satte sig och den unga kvinnan ställde frågor och min vän svarade. Trevligt med litet sällskap.

Medan utfrågningen pågick hade en till kommit in och hunnit undersöka garderober och funnit ett skrin med guldsmycken och pengar. Den vännen förlorade ganska mycket.

Och för mig var det så här. Kom med två kassar och en stav, fick upp ytterdörren med möda. Innan dörren var stängd slank det in en sådär trettioårig kvinna. Vi nickade till varandra.

Vi stod och väntade på hissen. Jag tryckte på trean, hon på tvåan. Tänk att hon, unga människan, inte gick, tänkte jag. Kom till min dörr. Lade ner kassarna och grävde efter nyckeln.

Då hörde jag snabba steg komma upp för trappan – ”förrrrlåååt” sa kvinnan – jag skulle behöva lämna ett brev i en låda, jag skall hyra i andra hand…de är inte hemma.

Litet misstänksam hade jag hunnit bli, men klart man måste hjälpa. Gick in i köket, hon kom efter. Gav henne papper och penna. ”Kan du skriva!?”, sa hon. Kan inte du skriva, sa jag? – neej. Jaha. Var nu helt klar över att det var något lurt, men visste inte hur jag skulle agera.

Hon sa ett namn och telefonnummer. Varsågod sa jag och i samma sekund stod där ytterligare en kvinna. ”Kan du skriva för mig också?”

Kände hur hjärnan arbetade. På högvarv. Skrev det namn hon angav och ett nytt telefonnummer. Varsågod. ”Kan du ännu skriva att de hör av sig inom en vecka!?”

Näääää – nuuu har jag hjälpt er, nu får ni gå.
Då släppte de inte ut mig ur köket. Vet inte hur lång stund det varade. Jag sa att nu försöker ni bedra mig, det här är något lurt, nu får ni ge er av.

”Nej nej, vi lurar inte alls, vi kan betala dig…” De log med hela ansiktet. Efter en till två minuter öppnade de dörren och dröp iväg.

När de gått tittade jag under sängen och i alla garderoberna. En tredje person måste ju ha varit inne och nosat medan vi var i köket.

Ringde polisen. Det kom två stycken och ville veta exakt var jag varit och handlat och vilken tid. På kassakvittot kan man se den exakta tiden.

Det är nästan bara guld och pengar som duger, sa polisen. Pengarna hade jag i fickan och guldet har jag visst gett till barnen.

Som tur var hann jag aldrig bli rädd, bara upprörd. Rädd blev jag efteråt. Det kan hända ännu nu många månader efter händelsen att jag vid TV-tittandet med ryggen mot tamburen vänder mig om och ser om någon lurar på mig.

Det finns hur många historier som helst av den här sorten. Det måste vara vanligt eftersom bara redan jag hunnit vara med om så många.

Det har skrivits om ”nattatjuven” i tidningen. En natt vaknade min en 90-årig vän och såg en man stå vid sängen. Hon var rådig. Hon tryckte på larmet på armen. Det dyker ju inte upp några räddare på sekunden, men det hörs en röst. Det skrämmer kanske tjuven.

Denne tjuv hade dock hunnit länsa byrålådor m.m. medan 90-åringen låg och drömde.

Så hemskt ojade jag mig, så förfärligt. Men nittioåringen somnade om efter en stund, berättade hon. Det imponerade.

En annan sorts överraskning var en annan av mina vänner med om. Hon hade i sömnen råkat trycka till larmet på armen. Hon sov så härligt. Och när hon vaknade såg hon en svart man och en ljus kvinna stå vid sängen. Larmet hade fungerat. Och hon blev inte alls rädd, sa hon. De såg båda så snälla ut…Vi gamlor är kanske lätta att lura.

Annonser

Författare: gammelmormorn

Är 90+ och har barn, barnbarn, barnbarnsbarn och goda vänner. Är tacksam över mitt liv, får göra vad jag vill – men vad vill jag? Kanske finns det en längtan att ge sig ut i rymden och möta morgondagen – och samtidigt blicka tillbaka. Med åren kommer nya perspektiv på tillvaron.

2 tankar om “Gamlingar lever farligt

  1. Det är så obehagligt att inte kunna känna sig trygg i sitt hem eller ute för den delen. Tappra ni är, beundrar er styrka och att inte ge upp utan gå vidare i livet!/MH

  2. Fy f….n och usch vad trist blir så otroligt ledsen och beklämd av att läsa/höra om sådant här vi ska vara måna och rädda om våra äldre de/ni har ju byggt upp detta land för oss och så tackar vi på detta sätt finns inga ord för vad jag verkligen känner för detta skönt att du ändå inte blev så rädd eller uppskrämd av det stoR varm kram till dig! 💕💕

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s