gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet

Ibland går halva dagen till nästan ingenting

11 kommentarer

Synal4
Man har en liten hög med saker på sybordet. De ska åtgärdas.
Två handdukar som inte har något handtag eller vad heter, det man skall hänga upp handduken på. En kofta där en knapp fattas. Fållen på ett byxben har lossnat.

Den högen har funnits där några dagar, rentav över en vecka. Fram med sygrejorna. Man sätter sig vid det stora fönstret där man kan se. Kantband och vit tråd och nål. Handdukstyget är tätt, man måste ha en fin nål för att hantera det. En fin nål. Det betyder ett litet öga. Så litet att man inte ser det. En grövre nål. Man skall ha tråd på nålen. Det lyckas inte. Man slickar på trådändan och försöker på nytt. Misslyckas. Det lär finnas någon grunka med vilken man petar in tråden i nålsögat, men i egna kvarteret finns ingen butik som tillhandahåller sådana saker. Till slut lyckas man. Man behöver fingerborg för att få nålen genom det täta tyget. Några stygn går bra, men aj – så sticker man sig i fingret och rycker till och tråden glider ur…

En sak som man förr gjorde på ett ögonblick, tar nu nära en timme. Man har lyckats klara av en hängare i vardera ändan av handduken. Skall trycka in nålen i nåldynan, tappar den i golvet. Rent otroligt. Man letar runt sina fötter. Man letar en lång stund och vill ge upp, men nej, nålen måste hittas. Man kan inte fatta att den faktiskt slunkit iväg flere meter.

Så letar man efter passlig knapp till koftan. En ask är full med hundratals olika knappar känns det som. Man hittar en som får duga. Och så är det samma kamp igen. Innan knappen är på plats och byxfållen fixad är man helt utmattad.

Och så slår det en genast att man får vara mycket tacksam över att man alls ser något. Och att man hör, även om det är ganska dåligt.

En av mina 90+ vänner blir irriterad på mig för det här med tacksamheten. Att jag numera alltid kommer dragande med den.

Annonser

Författare: gammelmormorn

Är 90+ och har barn, barnbarn, barnbarnsbarn och goda vänner. Är tacksam över mitt liv, får göra vad jag vill – men vad vill jag? Kanske finns det en längtan att ge sig ut i rymden och möta morgondagen – och samtidigt blicka tillbaka. Med åren kommer nya perspektiv på tillvaron.

11 tankar om “Ibland går halva dagen till nästan ingenting

  1. Hej Gammelmormorn!
    Det är stor konst att skriva en så läsvärd, rolig berättelse om hur man syr fast ett hängband. Fantastiskt! Detta är konst!
    Du gör livet lättare och mera njutningsfulle för många och Din vän som tycker att ”Du kommer dragande med tacksamhet” till henne vill jag säga ”allt blir mycket lättare om man känner tacksamhet”.
    Tack för alla härliga bloggstunder, fortsätt.! 🙂
    K.

  2. Oj vad jag känner igen mig. Men sen har jag köpt en slags förstoringsskärm som jag sätter på huvudet. Då ser jag som i ungdomen.

    • Förstoringsskärm?? På huvudet? Var i all världen får man tag på sådana?

      • Min är köpt på Clas Ohlsson. Vet inte om den finns kvar. Annars brukade Konrad Wahlström på Magnus Ladulåsg. 53 ha såna. De har bytt namn till KarAna Ädelmetall i fjol och vänder sig till konsthantverkare. Men jag hittar inte skärmen där när jag försöker. Kanske har den utgått. har skickat ett mail och frågat. Annars måste den ju finnas få tag på nätet. Man får inte ge sig om man ska sy hankar på handdukarna kvickt och smärtfritt som i ungdomens dar.

  3. Tack, skall forska vidare.

  4. Nu har jag forskat. Skärmen heter ”pannlupp” och finns både på KarAnas webbutik och deras jordiska butik på Magnus Ladulåsgatan 53 i Stockholm. Priset är från 363:– till 535:–. Vad som skiljer mellan tre olika versioner framkommer inte. Men det går ju alltid att fråga. För mig har i alla fall den här skärmen varit en gudagåva. Jag syr mycket och tycker det är kul. Speciellt i svart. Då går det inte att få till det utan hjälp av denna finurliga grej.

  5. Åh, tacksamhet är en av de största lyckospridarna jag vet. Min mormor och morfar var de mest tacksamma människor jag känt, deras glädje över livets vardag har lämnat djupa avtryck hos mig, att vara tacksam i allt från en vacker solnedgång, att kunna gå, till att kunna brygga sig en kopp kaffe i sitt eget kök. Och såklart också över att sy in nya resår i kläderna även om det tog sin tid (mormor) och läsa tidningen om än medelst pannlupp kombinerat med förstoringsglas (morfar).

    Jag kan känna mig djupt avundsfrisk (som att vara avundsjuk fast samtidigt uppriktigt glad för den andre personen) på den känslan av nöjdhet och tacksamhet folket på Pomorerna beskriver i Ville Haapasalos film (från ditt blogginlägg den 17 juli 2015). Någon, minns inte vem, har sagt att det inte handlar så mycket om att få det man vill ha utan snarare om att vilja ha det man får, den tacksamheten och ödmjukheten försöker jag ha som måttstock (även om jag får erkänna att jag ofta med allt för stor lätthet dras in i motsatt våg av att inte vara nöjd….).

    • Ja de flesta av oss i välfärdsland har ju massor att vara tacksamma över. Men vi tar för givet.Först när man förlorat något, varseblir man.
      Det är först på äldre dagar jag brukar få tacksamhetsanfall, alltså jag fattar hur oändligt mycket jag har att tacka för.
      ”sy resår i kläderna” – med sånt lyckas jag inte mera…. Men med åren, när man inser vad allt som hade kunnat gå snett, blir man verkligen TACKSAM.
      Så härligt att dina morföräldrar lämnat så fina minnen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s