gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet


4 kommentarer

Renovering av stamrör – ryckigare bloggande

Stammar
Ja, det ska bli stamrörsrenovering i våra hus. Man började med arbetet i tre av grannhusen för ett år sedan. De boende här blev s.a.s. försökskaniner.

Och de har varit mycket upprörda. Samtidigt är det säkert ett svårt uppdrag. Det är sällan byggjobb av olika slag flyter på utan bekymmer.

Men firman lärde sig mycket, heter det, och förväntas nu klara av uppgiften ”snabbt och friktionsfritt”.

Man får hoppas. Nu inkommande vecka blir vi av med våra badrum. Ute på gården skall det finnas duschkabiner och toaletter. Suck! (Man kan få in en torrtoa om man beställer.)

I köket har vi vatten medan badrumsjobbet pågår.

Som ung hade man väl bara sagt äsch och klarat av det hela utan att gnälla. Kanske rentav blivit bekant med någon i kön till duschen, kanske rentav god vän eller blivit förälskad…

Men nu blir allt så stort. Så nästan alldeles omöjligt.

Och gubbar och sladdar och borrar överallt, det knattrar och surrar.

Det betyder att bloggandet kommer att bli ryckigt, det är som att krafterna rinner iväg till att orka med det som pågår. Blir arg på mig själv. Ska det nu vara så märkvärdigt…

Jag hoppas att det inte blir för mycket bloggstoff av det hela.

Arkivfoto: Stockholms läns landsting.


4 kommentarer

Åldras i gemenskap?

Oldekollet
Läste om ett danskt seniorkollektiv, ”oldekollen”, där det samlats ”människor som längtar efter gemenskap och äventyr på äldre dagar”.

Man ser en bild med glada ansikten. Det är lätt att vara pigg när man bor i ett ”oldekolle”, säger de boende.

Börjar fundera. Skulle jag velat flytta till ett sådant boende t.ex. då jag fyllde åttio? Visst var jag ganska pigg då ännu.

Men att snurra runt med gamlingar man tussats ihop med? Att hela tiden försöka vara en som minsann inte lägger sordin på stämningen? En som är glad och ”pigg på äventyr”?

Vi är olika. Det är härligt för alla som hittar en tillvaro som passar dem. Som känner sig trygga och glada och lyckliga över att ha varandra.

Men själv har jag uppskattat så oerhört detta att vara solo, att få vara trött och ur led, utan att någon har synpunkter på det.

Ännu för ett år sedan ville jag gärna ha någon programpunkt varje dag och jämnåriga har för min del funnits att tillgå.

Men numera känns det skönt med en tom dag. En kravlös dag. Det låter väl inte så konstigt?

Och när jag träffar nära vänner – vad pratar vi då om? Om senaste nytt, men också om viktiga saker. Om det som angår oss alla.

Vad är det? Jo döden. Ja, jag menar det. Den nuddar våra tankar titt och tätt, vi slår bort den, men den kommer igen. Och ingen kommer undan.

Men usch så negativ jag är. Nej – jag tycker inte det.

När man kommit till ett stadium då man är ganska så trött. Då man tycker det är skönt att bara vara. Att sitta i en stol eller ligga på sin säng och blunda. Att låta tankarna vandra. Om man då har ro inom sig, om det inte värker eller sticker…utan man är trött på ett skönt vis – då finns inget underbarare än att just bara vara.

Förstod inte det för tio år sedan då en av mina vänner var i min nuvarande ålder. Tänkte att hon blir nog så glad om jag oombedd hälsar på. Idag tvivlar jag på det. Hon orkade inte spela glad då mera. Jag är säker på att jag störde.


10 kommentarer

Pillertrillande

Pillertrillande
Idag var det ingen vaniljglass-dille-dag, det var helt andra sortens. Skulle till apoteket efter piller.

Det som inte var något alls förut, som man utan ojanden gjorde av bara farten, det kostar nu all ork man har och litet mera.

Först plocka fram allt som ska med – pengar, betalkort, receptlista, leg, glasögon, penna, staven, mobilen…

Man har läst igenom och streckat för och funderat och kollat pillerlagret och lagt i jackfickor och i en väska och blivit osäker och grävt upp ur fickorna igen – jo men där fanns det… nu måste det ju…en koll till – en näsduk, ja det kan man behöva…fem minuter före man beställt färdtjänsten måste man vara redo.

Säger alltid till två gånger, att jag vill bli hämtad INNE i trappan för att jag inte orkar stå ute på gatan. Behöver ha en vägg att luta mig emot eller ett trappsteg att sätta mig på medan jag väntar.

Och jag väntar. Och väntar. Efter en kvart kommer en helilsken chaufför. Hör inte vad han säger, men att han är ilsken det ser och hör jag.

Förstod att växeln hade glömt säga till om trapphämtningen. Chauffören hade suttit i bilen. Kan förstå hans ilska. Sa inte förlåt den här gången, men sa visst sorry.

Så var det apoteket. Det receptbelagda sköter ju farmaceuten om, men efter allt det andra får jag leta. Ögon, mage, fötter, sår, tandgrejor – massor med artiklar på alla dessa hyllor. Man har allt framför näsan, men ser ändå inte.

Man ska ta fram korten och leget och listan och drar ut något som inte ska fram, nå’t faller i golvet, man böjer sig, man blir varm, litet skakig, staven ramlar och mössan far ner på näsan.

Efter en lååång stund har man fått allt i två kassar och så gäller det att beställa resa tillbaka. Av med hörapparaten, fram med mobilen, svårt att höra, men kanske hörde de mig i växeln.

Och så ny väntan, nu sittandes ute på en bänk. Det blåser kallt, men man är nöjd. Man har nått slutetappen på uppdraget.

Och lycklig är man över att vara hemma igen. Helskinnad och med allt man behöver.


4 kommentarer

Underbart dille

Glass
Mitt i allt kan man få ett raptus. Ett dille. Det är väldigt länge sedan jag varit sugen på någonting överhuvudtaget, varken i matväg eller godis. Har intagit föda för att det hör till saken.

Har sett för mig olika rätter – begrundat detta, att sådant jag älskat inte mera lockar.

Men så en dag tar jag fram en burk vaniljglass ur frysen. Ställer den på diskbänken i samma stund som telefonen ringer.

Glassen är bortglömd, men får syn på den efter sådär en timme. Den har mjuknat och blivit glansig. Den har blivit läcker.

Och så tar jag fram en skål och fyller den med en stor klick av ljuvligheten. Till den Kumquat marmelad och en mandelkaka och en kopp starkt kaffe.

Det är gudomligt. Det är alldeles härligt. Det mjuka lagom söta glansiga som fyller gommen. Den besksöta marmeladen och den knapriga mandelkakan till det starka kaffet. Ljuvligt.

Och dillet fortsatte i nästan en veckas tid. Fröjdade mig hela dagarna åt att jag efter middagsmaten igen skulle njuta.

Och ingenting fattar man. Vad är det som pågår i kroppen? Det måste vara kemi det handlar om i många komplicerade processer.

Nu som gammal kan man leva långa tider utan några starka känslor. Det lunkar på och man är tacksam om det gör det.

Men sen plötsligt en dag tar man ett skutt. Det är så det känns. Man känner att man lever.

Man njuter på ett nytt sätt så det hisnar…

Och lika plötsligt är suget borta. Man tar igen fram en burk med glass. Man tittar på den. Lägger tillbaka den i frysen.

Den lockar inte mer. Det hela är över.

Men hur som helst, det var underbart att få ett dille.


4 kommentarer

Vänskap som bottnar

Vanskap
Har letat efter böcker om vänskap. Det finns så många om kärlek, ja om alla sorters relationer, men jag har inte hittat många om vänskap.

Och den måste väl vara minst lika viktig som kärlek. Lugnare? På så vis skönare? Inte så laddad? Inte beroende av några oxytociner?

Hittade nyss en skrynklig lapp på vilken jag någon gång i tiden försökt mig på en dikt om saken.

Det var en vän som – jag ska träffa några vänner,
vi säger VÄN så lätt, utan att vi riktigt känner
vad allt det innebär i sig
att du tycker om mig, som jag tycker om dig.
Att vi kan lita på varandra,
Att vi kan vara uppriktiga utan att klandra,
Att det känns varmt och man blir glad
När man plötsligt minns, att det är ju idag,
som mina vänner – min vän
Skall ringa mig igen.

Inget ståtligt verk. Har sällan kommit längre än till hjärta och smärta. Men detta att man kan ha så olika sorters vänner är härligt. Att man själv blir olika sorters. Det berikar.

Med någon plockar man fram en sida av sig. Med en annan en helt annan.

När vi var unga var vi väl alla mer eller mindre självupptagna. Vi lyssnade, men oftast med oss själva i fokus.

Livet blir rikare med åren då man mognar.

Man lever sig in i varandra. Man bottnar i varandra.


6 kommentarer

De bortgångna

Lennart
Lyssnade på ett program i P1, det handlade om klärvoajans, om att umgås med de döda.

Jag stod inte ut med det. Mig passar inte mystik och magi. Jag umgås med mina döda varje kväll utan att det är något konstigt.

Jag ägnar ett antal minuter åt var och en som jag älskat eller som på annat vis varit viktiga för mig.

Vår son Lennart. Ser honom för mig som liten. Han var så kelig och go´. Han undrade en gång varför hans gudmor gav honom urtråkiga presenter? Små glas av silver?

”Vad ska jag med dem till?”

”Du kommer att vara glad över dem en dag”, sa jag, ”när du flyttat hemifrån och har egna kalas.”

”Som om jag nånsin skulle lämna dig”, sa han och strålade mot mig.

Det var i en ålder då mamma ännu var viktig.

Jag ser honom som tonåring, då han var i farten. Och jag ser det sista året och hans kamp mot sin sjukdom. Jag tycker om de här stunderna trots sorgen.

Sorgen går aldrig över, men den blir mildare, snällare, rikare.


2 kommentarer

Mingel på sovjetiska ambassaden

Cocktail
Gävle Varv hade på 1950-talet beställningar på båtar till Sovjet. Av den anledningen fick min man och jag en inbjudan till deras ambassad i Stockholm. Minns inte vad det var som firades. Oktoberrevolutionen?

Min man hade krigat mot ryssen i fem års tid. Finska vinterkriget, andra världskriget. Han ville inte tacka ja till inbjudan. Med de ryska båtinspektörerna han hade att göra med i arbetet var det annorlunda, dem trivdes han med.

Men jag – visst ville jag vara med. Att lämna blöjorna och små barnen och segla in på Villagatan i huvudstaden.

Klädbekymmer minns jag inget om, hade kanske någon dräkt som fick duga.

Var tjugoåtta år gammal då. Det var ett äventyr.

Väl där kände jag igen många ansikten. Till exempel dåvarande statsminister Tage Erlander med hustru Aina. Växlade några ord med dem. De var vänliga.

Långa bord belamrade med delikatesser. Man stod och balanserade sin tallrik i ena handen och glaset i den andra. Plockade bl.a. åt mig tomater fyllda med rysk kaviar, minns jag. De var inte lätta att hantera.

Man mingelpratade, fastän det ordet inte fanns då ännu. Litet engelska på något håll, lite tyska på ett annat.

Men att jag vågade… Och att jag ville…