gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet

Frisk eller inte?

4 kommentarer

Blodprov2
Efteråt går det ofta att skratta åt mycket som i presens inte varit roligt.

Började få diverse symtom, tyckte jag. Kunde väl stå ut med dem, det var säkert inget att bry sig om o.s.v., o.s.v. Fast katten också? Nää, jag får sluta inbilla mig. Dumheter.

Men en kväll blev det i alla fall jobbigt. Jag släppte fram litet mera oro och ångest. Det blir helg nu igen, tänkte jag, och då kan man inte ringa Vårdcentralen, bäst att ringa på torsdag och höra om en akut tid.

Lade ut texten om symtomen. Sköterskan i luren letade en lång stund efter någon ledig doktor. Till slut sa hon ”du kan komma i morgon klockan tio”. Det klagas över väntetider, men jag kan inte klaga.

Fram med finaste underkläderna. En extra duschning. Plocka fram högkostnadskort och pengar m.m., m.m. Lägga sig tidigt.

Föranstaltningar som inför en lång resa. Så är det, allt känns stort numera.

Följande morgon i god tid nere på gatan i väntan på färdtjänstbilen. Ruggig, fastän det var +10 grader.

Väntan på Vårdcentralen känns ganska lång. Har glömt läsglasögonen, så jag ägnar mig åt att betrakta alla runt mig.

Patienter i alla åldrar. En unge som leker med plastleksaker och skramlar.

En dam som troligen är mer än tio år äldre än jag, hon ser verkligen ut att må dåligt.

Ett namn ropas upp, ingen rör på sig – det befinns vara mig de ropar på.

Inne hos den unge snygge doktorn lägger jag ut texten om mina besvär. Han ställer frågor och jag berättar.

Undersökning. Jag är så övertygad om att jag nu har många olika fel. Att det är illa ställt med mig. Doktorn tar blodtrycket – jasså, det var bra? Han klämmer och känner. Man är inte till sin fördel precis. Han säger ”Jag hittar inget konstigt”.

Jaha, men att jag har blodbrist är jag alldeles 100%igt helt säker på. Känner mig ju svimfärdig.

Iväg till labbet ombedd att ta en gul bricka. Den ger mig någon sorts förtur före andra som sitter med könummer.

För att inte ta onödig tid i anspråk sliter jag av mig min jacka och jumper med väldans fart; ärmarna på sistnämnda vänds aviga, så räcker jag fram båda armarna för att sköterskan ska få välja och hon vänder sig mot mig och säger – ”det blir bara ett stick i långfingret”.

Och sen tar det tid innan jag har vänt jumperärmarna på rätt köl och innan jackan med sin dragkedja är på. Tillbaka in till doktorn.

Och minsann – blodprovet visar att jag har bättre Hb än i höstas. Jamen det är ju pinsamt. Härligt förstås, men ändå.

Då har jag alltså ställt till med allt detta i onödan. Tagit upp tid. Gått före någon annan. Och så är jag helfrisk. Men jag känner mig faktiskt dålig…

Annonser

Författare: gammelmormorn

Är 90+ och har barn, barnbarn, barnbarnsbarn och goda vänner. Är tacksam över mitt liv, får göra vad jag vill – men vad vill jag? Kanske finns det en längtan att ge sig ut i rymden och möta morgondagen – och samtidigt blicka tillbaka. Med åren kommer nya perspektiv på tillvaron.

4 tankar om “Frisk eller inte?

  1. Ja ha Du kära Gammelmormorn så väl jag känner igen detta, Du är verkligen inte ensam och Du beskriver hela proceduren så roligt. Bara att läsa om Dina upplevelser gör livet härligt och så igenkännande.

    Nu är det söndagskväll och jag har tittat på Babel vilket är ett av få sevärda program och nu skall jag sova.
    God natt!
    k.

  2. Så härligt att allt var bra. Angående blodprov, så har jag aldrig gillat att bli stucken i fingertoppen, hua mig. Däremot när de tar sänkan, det bekommer mig inte alls.

    Ha en fin måndagskväll.
    Mvh:Hallandskusten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s