gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet


4 kommentarer

Somrig oro

Oro1
Det har i min värld plötsligt varit stiltje. Ovant, men det borde jag uppskatta. Fast härliga sommarvädret skapar lustigt nog viss oro.

Blossom Tainton Lindquist skriver bra i tidningen ”Vår nya kvinnohälsa” om hur det ältas om att sätta upp tydliga mål hela tiden.

”Realistiska mål. Smarta mål. Och för att nå dem, måste man ha delmål.”

”Allt ska mätas, vägas, analyseras, dömas.”

Ja, vi behöver alla möjliga deviser för att våga, tänker jag, för att orka framåt. För att tycka att vi lyckas.

Livet är för farligt och osäkert för att levas utan deviser.

Hörde i radion en Pia Johansson, troende katolik, berätta att hon bad till helgonen (nu två nya helgonförklarade) många gånger om dagen. Och kloka svar fick hon, sa hon.

Det var hennes sätt att känna trygghet.

Man måste vara nöjd med sig själv, förklarade en 108-årig kvinna i TV. Hon satt i koncentrationslägret Theresienstadt på sin tid, och fungerade där som musiker.

Nöjd med sig själv? Jodå, delvis. Men visst finns det också sådant man skulle önskat sig ha hanterat annorlunda.

Vi gamla säger ofta att det är svårt att bli gammal. Visst är det, men på ett vis lugnare. Man har fått leva och så långt vet man hur det gick s.a.s.

Ändå är den här sista tiden svår att fylla med glada tankar.

Barn och barnbarn, om man har sån’a, om de mår bra, det är ju underbart. Men om de inte skulle ha det bra…

Och man vill inte belasta dem. Man gör inte heller mera upp några framtidsplaner.

Det gäller att vara mogen nog att…ja leva klokt och vara tacksam för det goda man varit med om.

Det finns många som har svårt att alls hitta sådana goda perioder.

Blossom Tainton skriver att hon tror det var Ingrid Bergman som sa: ”Framgång är att få det man vill ha. Lycka är att vilja ha det man får.”

Ack så sant – men ändå svårt också. Vi är fasligt präglade på framgång.

Träffar nu och då en gammal dam i min trappa. Vi satt och filosoferade just kring detta, att hålla oss glada, att inte släppa fram allt det andra.

Själv har jag anlag för att älta sorger. Min trappvän påpekade att när sån’a tankar trängde sig på, sa hon schas bort med er och så lyckades hon minnas det glada goda.

Skall försöka apa efter henne.

Något annat jag noterat är följande: Medan alla ens härliga vänner och egna och släktingar levde, kändes de så självklara. Man tyckte så mycket om dem, man träffades, man höll kontakt på alla möjliga vis.

Men det är som att SÅ STARKA känslor hade jag inte för dem då, som nu, då de kommer till mig genom minnena. Välan just beroende på att de då kändes självklara.

Ååå vad jag tyckte om henne, tänker jag nu om Ingrid, Kajsa, Ulla…hela långa raden. Så underbara de alla var. Och jag fylls med lycka. Faktiskt.

Ur telefon- eller adresskalendern har säkert trettio-fyrtio strukits.

De flesta vännerna hann nå upp till 80-90 års ålder.


4 kommentarer

Även de vackraste blomster vissnar med tiden

Blommor
Sommarväder i april, tre veckor för tidigt, sägs det. En tillfällighet eller ett miljöproblem?

Har kommit helt av mig med bloggeriet. Olika ämnen fladdrar förbi.

Till exempel lyssnade jag på P1 – Pernilla August och Helena von Zweigbergk i tre program, ”Våra egna rum”, det första om åldrandet, det andra om självkänsla och det tredje om kärleken. De talade för femtiofemåringar.

De är begåvade, tjusiga personer och lockande att lyssna på.

MEN – de var fladdriga, rent fåniga, hohoanden och skratt, höga ljusa röster i mun på varann.

”Exakt!”, ropade de. ”Precis!” ”Absolut!” Hohohoo – mera skratt. Att bli gammal, så hemskt, hohoo…nämen – hu så hemskt o.s.v. Klimakteriet – tantskräcken, nämen huu…

Inte väsnades vi så på min tid? Inte hade vi tantskräck?

Eller är de stjärnor, som varit vana vid beundran, som är livrädda att förlora sig. Var det så att tjugotaliststjärnorna åbäkade sig likadant?

Pernilla och Helena sa sig söka förebilder, ville hålla handen.

”Jag vill bara vara jag, utveckla mitt jag.”

”Jag kan väl inte hjälpa att jag blir gammal?” ”Nej, men exakt!” – hohooo…

I mina öron rent dravel.

Beträffande självkänslan, lika mycket hohoanden och höga skratt. Som barnungar. Så pratar man och flabbar när man är i enrum med en god vän.

När man är trött och tramsig. Man ser varann, man kan varann, man vet precis vad den andra menar. Man nickar ivrigt till varann och skrattar och hohoar. Men inte för andras öron.

Sista programmet om kärleken hade litet mera innehåll, även om det var i samma tonfall som de övriga.

Vet inte om de regisserades till detta, eller fick tramsa på, efter egna idéer.

Jag har någonstans i bloggeriandet skrivit att jag varit avundsjuk. Ja det har jag, men det tillhörde ungdomen. Så det är inte p.g.a. avundsjuka jag nu kritiserar.

Skulle vilja sitta tillsammans med dem en hel lång kväll och prata om det här.

Pernilla August och Helena von Zweigbergk är på många vis beundransvärda.

Men oerhört fjantiga kan de tydligen också vara.


6 kommentarer

Fällor i livet

Lyxfallan Programledarna i Lyxfällan.

Efter att ha sett två mycket olika program i TV föll jag i begrundan.

Det ena heter Lyxfällan och handlar om människor som lever över sina tillgångar och fastnar hos kronofogden. De är illa ute.

Det andra kretsade kring stormrike bankiren Ernest Thiel (1859-1947) som hamnade in i allt mer svindlande affärer, och var på ett annat vis illa ute han också.

Finns det någon gemensam nämnare mellan den skuldsatte i Lyxfällan och bankiren?

Ja, det skulle vara att båda två mådde riktigt uselt p.g.a. sitt leverne. Och att de båda mådde riktigt bra efter den förändring de genomgick.

Att ha kronofogden i hasorna är katastrof, men att hantera stora övermäktiga affärer är inte heller hälsosamt.

När den skuldsatte i Lyxfällan lärde sig att leva efter en ny hållbar, stram budget och när bankiren blev bankrutt och fick en ny budget han också, då fann de plötsligt ro inom sig.

Ser här en parallell till sjukvården. Man ber ju t.ex. en patient att uppskatta hur ont han har – från ett till tio. Eller hur deprimerad han är?

Vid tio är man på självmordets brant, på ettan harmonisk.

Värre än tio kan det alltså inte bli, och inte bättre än ett.

Så när både mannen i Lyxfällan och bankiren hade uppnått balans mådde de lika bra – ett tag i alla fall.

Min blogg. Att jag hamnade ut på nätet var en stor överraskning för mig själv. Och det har många gånger piggat upp. För att behålla glädjen väljer jag nu att blogga lite mindre ofta, inte nästan dagligen som hittills. Hur ofta får orken och lusten avgöra.


Lämna en kommentar

Prat om krämpor kan pigga upp

BochD
”Hej, hur är det?” ringer vännen Birgitta och frågar. Vi brukar kolla upp varandra några gånger per månad. Det är Birgitta till vänster på bilden.

”Jo tack, det går väl an.” Vi brukar berätta för varandra hur det är. Vi gör oss inte friskare, tuffare, gladare.

”Ja, jag tycker det är urjobbigt”, understryker Birgitta, ”detta att jag inte kan röra mig utan att hålla i mig. Jag kan nästan ingenting göra mera. Du kan vara glad”, säger hon, ”du som fortfarande kan ta promenader.”

Och så artrosen i hennes händer som gör att hon inte kan knäppa en knapp ens. ”Kom ihåg att vara glad”, säger hon ännu en gång.

Ja, det är bra att bli påmind om sån’a saker. Man tar så mycket för givet.

”Och du kan vara glad”, säger jag till Birgitta, ”över att”…och så radar jag upp mina skavanker. På de områdena fungerar hon ännu helt utmärkt.

Efter att ha pratat med varandra om krämpor och tokigheter som uppstår p.g.a. dem och skrattat och brett på, så är vi piggare och gladare än innan samtalet.

”Och jag blir lycklig vet du, när jag kommer hem till mitt”, påpekar Birgitta. ”Mitt eget hem. Jag älskar det.”

”Detsamma”, instämmer jag.

Det är verkligen underbart att ha ett eget bo och veta var allting finns. Att känna igen varje vrå. Att få ha det som man själv en gång ordnat det.

”Fast det är inte enkelt att bli gammal ändå”, säger Birgitta.

”Nej, det tycker nog inte jag heller, det kräver en hel del av oss.”

Men vi vet att vi efter omständigheterna har det bra. På det här farliga klotet.


Lämna en kommentar

Tankar i påsk

Pask
Många helgdagar i ensamhet (skön ensamhet, klagar inte) får minnena att passera revy.

När jag var barn var långfredagen en lååång dag. Man fick inte gå ut och leka, man fick inte ringa på dörren till någon kamrat. Vi var inte kyrksamma, men vi helgade dagen.

Påskafton minns jag så väl med vispat ägg och ett mignonägg från Fazers varje år av mamma.

Att jag älskat vispat ägg är idag svårt att fatta. Många, många skedar socker i ett glas med två gulor och man vispade det hela tills det var kritvitt och pösigt och sockret inte mera knastrade, utan hade smultit och blivit lent och underbart.

Kanske idag helt bortlagt, nu då man kommit på att socker är ruskigt ohälsosamt.

Mignonägget såg ut att bestå av riktigt äggskal runt en kompakt massa ”mignonchoklad”. Det kostade fem finska mark på den tiden. Det säger inte så mycket idag, men vet att det var dyrt för mamma.

Sen var det väl påskäggsmålande som var roligt. Och memma, som man äter i Finland. En brun grötliknande dessert som förr såldes i rivor av björknäver. Riva är ett finlandssvenskt ord för ask. Numera förpackas memman i kartonger. Till den äter man socker och kaffegrädde.

Jag storgillar memma, men man kanske behöver vänja sig vid den.

I memman ingår vatten, malt, rågmjöl, salt och finhackade pomeransskal. Låter väl inte så delikat. Massan gräddas i många timmar. Det kan inte vara många som gett sig på att själva tillverka rätten under de senaste hundra åren. Den finns till påsk att köpa nu även i Sverige.

Vet inte om det är sant, men det har berättats om en dam som fick ett paket memma från Finland. Paketet var illa packat, på posten blev man fundersam.

Mottagaren hette Varma Koskitar, det kan man heta på finska. Men tullen uttalade det ju på svenska och vad skulle de tro??

Sen firade vi många påskar på Hallandsåsen hos vänner vi fått genom barnen. Vi hade alltid några laxrätter med oss och vännerna bjöd på sina favoriter. Ljusa minnen från de flesta åren.

Och sen blev det många påskar i rad tillsammans med vännerna Gurli och PG. De kom varje år till oss i Malmö.

Det var festligt. Roligt. Minns ivern. Förberedelserna då man prickade av sina listor och hade nya recept på gång. Det fick vara hur jobbigt som helst. Man orkade. Man ville. Man kunde. Man pratade, skrattade. Ja Gurli och jag skrattade skalor.

Allt framstår i soligt ljus idag.

Men numera är jag den enda, utöver barnen, som är kvar och kan minnas.


2 kommentarer

Kvinnor nu och då, del 2

Del2
Åkte till apoteket efter pillerburkar och fick vänta på tur. Medans satt jag och filosoferade.

Vad kan det bero på att jag låtit mig bli störd av de i mina ögon ännu unga, framgångsrika, kvinnornas berättelser om sina liv i boken ”Kerstin Thorvall BookClub”?

Letar efter svar på frågan.

Kanske har det att göra med att jag hela livet hållit tillbaka något, som jag HETT önskade mig. Nämligen att få stå på scenen. Att bli skådespelare.

Jag har predikat att jag är lyckligt lottad ändå, och måste vara urtacksam. Priviligierad med mera, med mera.

MEN de gånger jag fått stå på en scen – då har jag fyllts med FLOW. VARIT SALIG.

Jag fick på 1970-talet en stor roll i Garcia Lorcas pjäs ”Bernardas hus” på Studioteatern i Malmö. Fina recensioner t.o.m. i DN. Oh ja.

Tror inte jag skulle varit stark nog att ha skådespeleri som yrke. Anlag för svimning och en del annat. Så jag får egentligen vara tacksam över att jag slapp misslyckas i det då.

Och så kanske det är för oss alla. Att vi ville något, hoppades på något, men allt kan man inte få. Livet en svår konst. Mycket måste vi acceptera.

Inte trodde jag, att jag nu som urgamling, skulle låta sånt här komma upp till ytan och röra om i mig.

Kling, mitt nummer, iväg till kassan. Legitimationen, betalkortet, glasögonen, rabattkupongerna, receptlistan och staven…
Det känns som att snart klarar jag inte detta mera.

Och så kan jag undra – hur ser de här ovannämnda kvinnorna på sina liv när de är nittio år, om de får bli så gamla?

Vad mån tro de ångrar? Vad mån tro deras barnbarn tycker och anser?

Hur oerhört mycket annorlunda är världen på 2060-talet?

Skönt att slippa fundera över det. Och – jag är belåten.


2 kommentarer

Kvinnor nu och då

Thorvall
Kerstin Thorvall BookClub. Eller ”Det mest förbjudna 2.0”, som boken heter, skriven av tio svenska, begåvade, kända, tjusiga medelålders kvinnor.

Sådär fyrtio, femtio år yngre än jag. Och genast börjar jag fundera.

Hur resonerade vi tjugotalister då vi var i motsvarande ålder på femtio–sextiotalet?

Vi gifte oss tidigare. Vi var också yngre då vi fick våra barn.

Det var färre av oss som fullföljde de akademiska studierna. Många av oss hoppade av för att bilda familj.

Vi var väl mera beroende av våra män? Det var sambeskattning, inte fördelaktigt.

Vi var tacksammare än dagens unga, har jag en känsla av. För vi hade inte så stora drömmar? Vi hade inte så mycket att säga till om och såg inte det som något problem. Eller?

Själv var jag sent ute med jämställdhetstankar. I debatten deltog jag aldrig. Nöjd och glad var jag.

Att vi skulle ha stönat så mycket över åldersrynkor kan jag heller inte påminna mig.

Bantning var alltid aktuellt. Fasta ett par dagar nu och då om man var tuff. Men anorexi hörde man inte talas om.

Sex talade vi aldrig om. Vet inte om de tjusiga, som jag i skolan kallade för Stjärnflickor, var av mera avancerad sort. Själv tror jag, jag var okysst ännu vid arton.

Skräcken för att bli tant skriver några om. Inte heller det känner jag igen mig i. Att man blev äldre var naturligt. Minns det som att man kände sig litet stolt istället och litet märkvärdig.

Och jag minns det som att, om det bara gick bra för barnen, var man lycklig. Att tillvaron liksom gick ut på det. Att man var en figur som skulle se till att allting funkade.

Kerstin Thorvall har sextiotalisterna tagit till sig med hull och hår.

På min tid förfasade vi oss över hennes böcker. Hon är – stackarn – inte riktigt klok, sa vi.

De här BookClub-kvinnorna skall ofta visa upp sig. De har yrken som kräver fräschör och de noterar ständigt hur de ser ut. Tjusiga är de.

Jag vet inte vad jag tycker om allt det här. Det stör mig. Blir olustig på något konstigt vis. Avundsjuk? Nää!?

Känner att jag får grunna vidare på det till nästa blogginlogg.