gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet

Färgstarka minnen

Lämna en kommentar

Skola
Under ett långt liv hinner man få vänner på många olika håll och kanter.

Vänner i skolan, vänner där man bor, under utbildning och på jobbet. Småningom vänner genom barnen o.s.v. o.s.v.

Man tar fram olika sidor hos sig själv, beroende på vem man möter. Så bra det är, att man inte passar ihop med bara en sort.

Kom nu att tänka på mina lärarvänner. Var själv obehörig lärare några terminer och kastades runt i olika skolor på låg- och mellanstadiet. Det var ett äventyr. Ibland klarade jag lektionerna galant, tyckte jag. Ibland klarade jag dem inte alls.

Till en skola kallades jag ofta och där blev vi vänner för livet. Genom att jag var obehörig, var jag ganska fri. Behövde inte skämmas för eller dölja mina misslyckanden.

Det var alltid härliga stunder i lärarrummet. Och just p.g.a. av tokigheter som jag råkade ut för, blev det mycket skratt också.

En dag hade jag lektioner i en trea. När dagen var slut kom en liten knalle fram till mig och kramade om mina lår och sa ”du är den tjaaaraste freuken vi har haft”. Och jag log.

Sen kom två killar fram och gav mig en hopviken papperslapp och så slank de iväg. Jaha nu får man kärleksbrev också tänkte jag. Vecklade upp pappret och där stod ”Bu för utleningar kuk”…

Att jag har finlandssvensk språkmelodi uppfattade pojkarna. ”Utlening” var jag. Slutordet ingick inte i min vokabulär.

I en trea skulle de ha s.k. oä-prov. Två små busfrön började göra flygplan av provpappren och efter några sekunder flög det pappersplan över hela klassrummet…

I en sjätteklass hade läraren i svenska inför klassen läst min bok om vår son Lennart. En av eleverna sa till mig att ”jag har läst boken många gånger och varje gång jag kommer till mitten så tänker jag att han klarar sig. Men när jag kommer till slutet så gråter jag”.

Omedelbara härliga öppna ungar. Samma elev sa också att ”det står i boken att Lennart ofta åt pizza. Min mamma säger att det är farligt”.

En av lärarna hade en liten flickelev som frågade henne: ”Fröken – får du själv bestämma vad du ska ta på dig när du går till skolan?”

Ja det får jag, sa fröken.

”Att du då valde den blusen…”

Det finns massor med roliga historier från skolan. Men, enligt mig är läraryrket både svårt och krävande.

Nu är alla vi, som var verksamma då på 1970-talet, sedan länge pensionerade. Vi är s.k. 80-plussare. Men vi har vänskapsbanden kvar.

Annonser

Författare: gammelmormorn

Är 90+ och har barn, barnbarn, barnbarnsbarn och goda vänner. Är tacksam över mitt liv, får göra vad jag vill – men vad vill jag? Kanske finns det en längtan att ge sig ut i rymden och möta morgondagen – och samtidigt blicka tillbaka. Med åren kommer nya perspektiv på tillvaron.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s