gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet


4 kommentarer

Liten och lillgammal

Dorrit10ar
Tankarna vandrar fram och tillbaka längs med hela livet. Antar att det mer eller mindre är så för alla gamlingar.

I ena sekunden ser jag mig framför mig, som liten, springande undan mamma. Det var febertermometern, tempen mättes på den tiden i stjärten. Det var hemskt, tyckte jag. Det var också de stickiga yllestrumporna.
Ser mamma för mig.

Det känns som så starka minnen, ändå sägs det ju att det vi minns, inte alls behöver stämma med verkligheten. Vet i alla fall säkert att jag ramlade och slog hål i pannan.

Ett barnkalas minns jag, då jag blev så sur över att en av flickorna tog en bakelse som jag bespetsat mig på, att jag kröp under bordet. Ett tag försökte mamman locka mig tillbaka, men jag låg kvar och snart var jag väl helt bortglömd. Och bitter. Tror jag.

Skolminnen – att jag blev omkullputtad första dagen i första klass. Då var jag sex år. Visst tycker jag att jag exakt minns den stunden. Den gick inte att begripa. Jag som kom från en tillvaro med mamma, mormor och idel snälla tanter. Litet lillgammal och stollig. På bilden är jag 10 år.

Att jag var teaterapa under alla skolåren. Hade rollen som Herodes i ett julspel som sändes i Åboradion. Vi hade inte radio då ännu, men mamma och mormor gick till min moster för att lyssna. Mosterfamiljen var inte hemma, men hade förklarat på vilken radioknapp man skulle trycka.

Vild av iver skyndade jag iväg till dem efter programmet, för att få höra hur bra jag varit…Men mamma hade inte hittat rätta knappen…

Under vinterkriget var vi evakuerade en bit utanför staden. När det blev alarm och brandbomber, minns jag att vi ilade ut ur huset. En antik fin petroleumlampa, som var inpackad i en trälåda, den slängde vi ut på backen. Jag har den idag hoplappad och med en inmonterad vanlig elektrisk glödlampa.

Under många somrar var jag flitig på en gård utanför Åbo. Helt arbetstokig. Från klockan sju på morgonen ute på åkern och gallra rovor, på lunchrasten kokade jag mesost, sen ut på åkern igen. På kvällen undervisade jag en av gårdens döttrar i geometri. Ändå minns jag också simning, kanotpaddling m.m.

Och man brände sig av solen massvis av gånger varje sommar. Man ville vara chokladbrun. Inte hörde man talas om malignt melanom på den tiden. Hur kan det komma sig?

Skoldanserna, där vi var tre, fyra stycken som inte fick dansa. Jo en kavaljer bjöd alltid upp. Honom kallade vi ”Trogna hunden”. Han var kort till växten och hade stora fötter. Dansant var han inte, inte jag heller. Trogna hunden blev sedermera bergsråd, vilket är en fin titel i Finland.

Studieåren i Helsingfors. Landet ännu i krig. Matbristen, skörbjuggen och bölderna och alla andra sjukdomssymtom som många av oss drabbades av.

Julfirandet hemma i Åbo där moster Ella kunde bjuda på matljuvligheter. Hennes man var tvålfabrikant och kunde byta tvål mot livsmedel. Under krig är svarta börsen ett normalt inslag.

Jag gror jag var lättlurad. Till exempel en karelsk flicka (karelare ansågs opålitliga) fick mig att göra en massa saker för henne, vilket min mamma inte tyckte om. Jag var som besatt av flickan. Paula hette hon.
Hon svek mig efter ett tag. Så att, rätt hade nog mamma.

Hur i all världen är vår hjärna funtad? Den kan hålla miljoners miljoner hörsel- och synminnen livslevande ett helt långt liv.

Och sen – om ett tag, är allting borta??


Lämna en kommentar

Om studiecirklar och cirklar i livet

FotoFolkuniversitetet
På 1980-talet hade jag litteraturcirklar inom en organisation. Deltagare var medelålders och äldre damer. Några enstaka herrar.

Har nämnt de här cirklarna i någon tidigare blogg, om hur alla skulle berätta t.ex. vad de var bra och mindre bra på. Om avundsjuka och andra känslor. Associerade med dem idag via något jag hörde på radion.

Det var särskilt tre deltagare i cirkeln, som inte mådde så bra. De behövde någon att fästa sig vid. Och det blir då automatiskt den som leder cirkeln.

Inga hette en ensamstående lärare. Iris en annan, även hon lärare. Och änka. Margit var den tredje, kontorschef och änka. (Alla namn här är fingerade.)

Själv åkte jag buss på den tiden, men de här cirkeldeltagarna var alla bilister.

Hur de tävlade om att få köra mig. Hur svårt det blev att hantera. Inga, Iris och Margit blev avundsjuka på varandra.

Med en i taget gick det riktigt bra.

Inga berättade mycket om sitt liv. Hon visade så tydligt sin glädje när vi umgicks. Hon led av plågsam reumatism och var litet handikappad. Vi pratade så bra ihop, jag uppskattade henne verkligen, trots att hon var besvärlig. När hon fick cancer och hamnade på sjukhus var jag hos henne några gånger. Sista gången, jag förstod att det var den sista, kunde jag säga till henne; Tack Inga, för alla fina stunder. Minns hennes leende. Begravningen hennes blev helt kongenial.

Iris var den mest aktiva och besvärligaste. Hon sökte upp mig, ville alltid hjälpa mig, körde mig hit och dit, bjöd ofta ut mig. Och hon ville äta upp mig.

Jag borde ha sagt ifrån tydligare från början, men Iris var så dyster till sinnes att jag inte vågade.

”Jag hatar solen”, sa hon då vi vandrade under ljusa sommardagar. Jag var tvungen att göra mitt eget liv tristare än det var, för att hon inte skulle känna sig ännu mera utanför. Jag var på hennes begravning och inte heller den kändes riktigt bra.

Margit var en gladare sort. Men också så väldigt fäst vid mig. Man får så många förtroenden, som gör att man hamnar fast, liksom. I längden orkade jag inte hålla så tät kontakt och jag vet inte hur Margit tog det. Antagligen blev hon besviken och kanske rentav rasande.

Och poff – därmed var förtrollningen bruten. Jag var inte mera ett enda dugg viktig.
Vad mycket vi behöver lära oss. Att försöka hjälpa, vara rak, säga ifrån, men inte svika.

Blir vi så mycket klokare med åren tro? Förhoppningsvis lite grand ändå.

Foto: Folkuniversitetet.


8 kommentarer

Tid för tidningen

Tidning
Att läsa morgontidningen i sängen är en skööön stund. Även om läsandet inte så ofta gör en glad. Utöver hemskheterna om krig och fattigdom och ond bråd död hittar man t.ex. en artikel om att Lars Vilks planerar en utställning i Malmö med sina rondellhundar. Väl medveten som han är, om att det väcker raseri och ilska.

Den ständiga polisbevakningen av honom kostar tiotals miljoner kronor. Så måste den utökas ännu mera. Och det ska vi bara svälja. Usch.

Kristina Kappelin berättar om Berlusconi som gör samhällstjänst som ”sjukvårdsbiträde” för de skattebrott han bl.a. begått.

Att han anlände i en blankputsad svart Audi till ett sjukhem utanför Milano. Mellan kl 23 till kl.06 får han inte vara ute. Han lyckas säkert fortsätta vara en clown. Självinsikt borde för honom vara förödande.
Man kan undra hur patienterna ser på saken.

Och så om ”ett språk på glid”. Hur noga var det inte i Finland för oss som hade svenska som modersmål. Där gick det inte att glida.

Andreas Ekström skriver i Sydsvenska Dagbladet om ändelsen –is. Lekis, Dagis, Nakis, Mellis, Alice (vanligaste namnet) Kompis, Hemlis. ”Snart kanske kvartalsrapportis”, skriver han.

Och om små kärleksprotester – Rickard Söderberg, operasångaren, som råkade ut för sten- och äggkastning. Nästa dag låg det en stor hög med mjukisdjur utanför operans port. Goda fina initiativ förekommer också.

Och ”In på bara skinnet” om att nakna huden är tillbaka. Åsynen av den lämnar oss inte oberörda skriver Eskil Fagerström. Om tatuerade ynglingar i kassakö, med trimmat brösthår, enbart iförda solglasögon och små tajta shorts. Ack ja.

Och så om insekter på tapeten. Anna Thulin skriver om en tysk turist som genom att äta flugor höll sig vid liv i två veckor i australiska vildmarken. Chokladdoppade myggor ska vara en delikatess, sägs det.

Och Karin Arbsjö om att det inte mera verkar vara problematiskt att artister säljer prylar. Zlatan och Robyn för Volvo. ”Robynfans slår bakut.” ”Kul grej att göra”, tyckte Robyn själv.

Om Påven Franciskus, som i Brasilien valde att tvätta fötterna på tio kriminella i ett fängelse. En nittonårig fånge som inte var katolik blev tagen. ”Det var något vackert”, ska han ha sagt.

Påven väljer enkla kläder, enkel bostad, enkel bil. En nödvändig väg som tänder hoppet?

Men katolska kyrkan tappar många medlemmar till Pingstkyrkan. Tunga skandaler vilar över Vatikanen.

Och att det blivit ett mode att beställa egna likkistor i form av ett flygplan, eller som en skalbagge, eller en fisk. Vad mycket vi håller på med för att glömma vad allt handlar om.


2 kommentarer

Härligt med nya böcker

bild3
”Alltid nu”, så heter en bok av Astrid Flemberg-Alcalá. Jag tycker om den. Den gav en sorts ro, med hennes minnen och funderingar i nuet och bakåt i livet, som också en gång var ett nu.

Hon reflekterar över hur vi hanterar det vi minns. ”I minnet rör vi oss fram och tillbaka mellan sammanhang och erfarenheter och vi införlivar allt det, med det som pågår i våra liv just nu.” Ja, precis så upplever jag det.

Och sen läste jag Torgny Lindgrens härliga bok ”Klingsor”. Om en konstnär som fixerar sig vid ett glas som står på en stubbe och som enligt honom ”med sin överdel siktar mot stjärnorna, och med sin bas bunden vid jorden och slav under tyngdkraften”.

Det står klart för Klingsor att den döda materien inte är död. Sen spinner Torgny L. vidare på det.

Klingsor filosoferar också över vilka som var de lyckligaste åren i livet. Om han själv visste om att han var lycklig? ”Sannolikt inte.”

Det tycker jag man känner igen. En dag blir man varse att då, den perioden, var man bra lycklig. Man kanske småler då minnet dyker upp.

Men tänk att man inte helt fattade det, medan allt pågick. Det är väl så att lycka kan man bara känna helt och fullt under kortare stunder. För det mesta är våra känslor blandade.

I Klingsorboken hittade jag också uttrycket ”styvsinnig glädje” och att ”Krummessa” som ska betyda att i blindo söka efter sitt ursprung.

Styvsinnig glädje skall jag försöka ta till mig. Fundera ut hurdan den är.

Så fick jag f.d. statsminister Ingvar Carlssons nya bok ”Lärdomar, personliga och politiska.” Också den oerhört bra.

Han kallar den inte självbiografi, utan en samling erfarenheter och tankar kring både privata och yrkesmässiga händelser. Mycket personlig, mycket sympatisk.

Jag vill också nämna K.G Hammars bok ”Fred är vägen till fred”, i samarbete med referensgruppen för fredskultur. Om tron på den rättfärdiga freden, tron på att aktivt ickevåld är vägen.

Nyligen påbörjade jag ”Fallna kvinnor”, skriven av Eva F Dahlgren.

Det är en tung bok. Grym. Det är förfärande att läsa om Rasbiologiska Institutet och om att det inte är så länge sedan t.ex. homosexualitet var straffbart i vårt land. Mycket har ändå blivit bättre.

Och alla dessa böcker, som jag inte skulle hitta bland hyllorna på biblioteket, de kommer hem till min dörr.

”Boken kommer” heter tjänsten. Sverige är fantastiskt. På så många vis.


2 kommentarer

Att få ”ärva” sina vänners döttrar

Sara
Det är så roligt att få närmare kontakt med döttrarna till ens tidigare goda, nära vänner. Att inte allt tog slut i och med deras bortgång. Det är en gåva.

Först ringde en av de här döttrarna. Hon hade läst i bloggen om mitt behov av nya skor.

”Vill du följa med ut på stan?” sa hon, ”jag hämtar dig med bilen”. Jag tackade ja.

Så ringde en annan tidigare väns dotter och erbjöd samma sak, också via bloggen. Till henne fick jag tacka nej till stadsfärd, men vi träffades en timme på en bänk i solen.

Och sen iväg till en stor välsorterad skoaffär. Med vänliga expediter. Väggarna fulla av skor av alla de slag. Behövde bara peka. Expediten föll rentav på knä och hjälpte på med skorna.

Det som kändes som ett stort, halvt omöjligt jobb innan, löste sig nu på några minuter.

Och omtanken om mig. Så härligt. Och att vi också har roligt tillsammans.

Vi kan prata om de sedan ett antal år bortgångna mammorna. Döttrarna till dem har sin version, jag min.

Vi minns tillsammans. Vi talar om hur det var då de var små, då de utbildade sig, då de bildade familj. Vad jag minns och hur de minns just den tiden.

Jag är tacksam för det här och ser det som en rikedom.

Hoppas mammorna i himlen ler. Däribland Sara på bilden.


2 kommentarer

När dagarna skiftar färg

Fargkod
”Angående rätten till en dålig dag”. Det är rubriken på ett kåseri av journalisten Per Eeg-Olofsson, Malmö.

En del dåliga dagar har vi alla. Per Eeg-Olofsson skriver:

”Ändå finns det en uppenbar brist på att hantera detta på ett kollektivt plan. Vi förväntas att dämpa våra negativa känslor, så att de inte stör andra.”

Han hade en kollega som klädde sig färgkodat efter humör, så att omgivningen kunde utläsa om han var glad eller ledsen.

Efter att jag i bloggen för en tid sedan var dyster och bedrövlig fick jag så många samtal om att ”vad är det med dig?”, och då förstod jag att så’n får man inte vara. Glad ska man vara och helst rolig…

Men det känns faktiskt inte naturligt att låtsas vara en näst intill sprallig åttionioåring.

De dagar/stunder man mår bra, är man tacksam över. Jag tackar för massor varenda kväll, och vet att jag har det bra, men inte är det så alldeles lätt att leva, det vet ju alla.

Visst uppstår komiska situationer och att kunna skratta åt sig själv är en gåva. Ens brister och skavanker blir roliga, om man orkar se det. Min vän Birgitta och jag poängterar det så ofta.

Och så länge man kan skratta åt sig själv är man ju också ännu i ganska bra skick.

Men långa stunder ser man bara att världen är grym. Man hör nyheter om bränder, jordbävningar, krig, kidnappningar och alla tusentals flyktingar. Om all ondska. Det är outhärdligt.

Så tänker man att vi måste ju handskas med våra liv och försöka tänka på alla goda människor och goda insatser som utförs. Då radar jag upp Läkare utan gränser, Röda Korset, Rädda Barnen, Läkarmissionen, Unicef, förutom Hjärt-Lungfonden och Cancerfonden m.fl. m.fl.

Och så håller jag på. Det är det goda man måste minnas och glädja sig åt och efter förmåga bidra till, med något.

Och visst finns det urgamla människor numera som är i farten. Nittioåringar som löptränar och går på gym och spelar golf. I Nässjö ställer en nittioåttaåring upp i kommunalvalet.

”Då får du hålla dig på benen åtminstone till din hundratvåårsdag.”
”Bra, då har jag ett mål att sträva efter”, sa gubben.

Och så länge man har lyckan att vara klar i knoppen får man vara oändligt tacksam.

Man kan ännu få syn på nya saker och upptäcka att det man trott och tänkt och tagit för givet, inte alls varit det enda givna. Man känner det rentav som att man fortfarande utvecklas. Man blir förvånad. Och det är härligt.

Och så tillbaka till dysterheten igen. Inte vet jag hur vanligt det är, men själv drabbas jag ofta av en diffus oro. En ångest som är svårhanterlig. Men inte vet jag vad jag är rädd för.

Så växlar det ännu en gång. Just hemkommen från en lång promenad till förhandsröstning för EU. Vännen Birgitta tappert travande litet dubbelvikt över sin rullator.

Vad härligt det var att vi klarade av det hela, säger vi till varann.

Vad stark jag nu plötsligt kände mig. Och man fattar intet.

Foto: Coop.


6 kommentarer

Shopping i city

Kappa2
Fick besök av dottern till en av mina vänner. Hon, Elsa, fick bo hos mig några dagar och som tack för det ville hon hjälpa mig med något jag behövde.

”Skulle du kunna följa med mig till stan”, frågade jag, ”åker ju färdtjänst, men känner mig vinglig och skraj att gå ensam i affärerna.”

”Ja, så gärna.”

Hade en köplista. Allra viktigast var nya skor. Ett absolut måste. Och så skulle jag lösa ut ett presentkort i en speciell, ganska exklusiv affär, och en del andra mindre ärenden.

Vi var inne i tre skoaffärer. Jag satt på en pall, Elsa bar fram olika skor och jag bad henne skaffa fram rätt nummer.

Det tog en evinnerlig tid för expediten att flänga av och an till skolagret.

Ingenting passade. Inte ett enda par. Allt klämde på tårna. En varm dag då fötterna svullnar. Men det måste väl finnas skor för alla former. Mina fötter ser jag som helt normala.

Men likadant på alla ställen. Jag blev så trött. Vi gick in på ett varuhus där jag köade i kassan för fyra hårspännen. Behövde sån’a för att fästa upp testarna till nya frisyren.

”Vi tar presentkortsaffären nu”, sa jag, ”sen åker vi hem. Jag struntar i skorna…”

Gick runt i den exklusiva klädbutiken, det gällde att hitta något för mina trehundra kronor.

Innehavarinnan verkade mycket bekymrad över affärerna. Beklagade sig över att kunderna flytt. Att hon inte förstod att hennes vackra kläder av hög kvalitet blivit så svårsålda.

En snygg kappa hängde på en provdocka. Tog den på mig och klädsam var den, men en kappa behövde jag inte. Absolut inte.

Visst var den gamla vårkappan trist i jämförelse, men den dög. Skön var den också och ingången.

En titt i spegeln igen. Joodå – riktigt snygg. Djupa bra fickor också.

Trettio procents rabatt på den, sa butiksinnehavarinnan.

Nja, faktiskt dyr ändå, men klart att…?

Ut ur affären trädde vi med nya, dyra kappan och mina fyra hårspännen.

Ny lång väntan på färdtjänst.

Några nödvändiga skor blev det inte. Och litet grand tror jag att jag köpte kappan för att, ja för att hon skulle bli glad, hon som äger butiken.