gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet


2 kommentarer

Gripande om pensionärskollo

Stenfasta
Ibland händer det att ett tv-program riktigt griper tag i en. Förra gången var det ”Arne och damerna” (se tidigare blogginlägg), nu en helt härlig timme om Stockholms Stadsmissions pensionärskollo på Stenfasta. Där har flera av gästerna passerat hundraårsstrecket.

Alla berättar de om att de fortfarande har samma längtan efter kärlek, gemenskap och glädje, som när de var yngre. De ska ha roligt tillsammans under några sommarveckor.

Man fick se vackra byggnader med lugn skön inredning. Och underbar natur. Stigar genom skogen med solbelysta spindelnät mellan träden.

Man såg en del ensamma streta framåt, böjda över sina rullatorer. Andra gick i klungor. Några med stavar, men de allra flesta med rullator. Där blev en dam på 87 år kallad för ”bara barnet”.

Vid matborden taltes det nog mycket om ensamhet. Om tomhet. Om minnen och brist på minne. ”Det är svårt att bli ensam och gammal”, sa de, ”men det är ju helt naturligt. Vännerna är borta. Alla är borta. Tänk de som får ha varandra ännu, hur lyckliga de är.”

De delade med varandra det, som är viktigt.

En del talade också om djup sorg.

En judinna berättade om hur mycket hon älskat en man vars föräldrar inte tillät att han gifte sig med henne.

En annan judinna berättade om hur hela hennes familj gasades ihjäl i Auschwitz. Bara hon överlevde. Hon beslöt att hon aldrig skulle ha några barn, men ångrade sig nu bittert efter två aborter. Öden. Öden.

De läste dikter för varann. En 102-åring kunde långa verser utantill.

”I livets villervalla, så nära vi gå, men fjärran från varandra ändå”, började han. Sen läste han Dan Andersson och andra dikter i långa banor. Med stark röst och utan att staka sig.

Där var gamla män som påminde sig sin ungdoms fotbollsstjärnor. Minns du? Och de dunkar varandra i ryggen och minns och fröjdar sig.

”Vi är inte lika intima i stan som här”, sa en man, ”för här blir vi så glada. Vi brukar vara djupa också, men med skoj med i djupet”.

”Du är tokig brukar mitt barnbarnsbarn säga”, meddelar en tant, ”men man tycker om dig ändå”. Och så en lång skrattsalva.

”Det är ganska roligt att leva, fast man gråter ibland”.
”Ja man måste le och skratta.”
”På Stenfasta är man inte ensam. Här är det fest och ost och vin.”
”Jag man känner sig inte alls gammal.”
”Nej, livet är underbart.”

Sådana repliker. Som att de intalar sig själva.

Många har med sig vinflaskor och sherry. De bjuder varann och de festar.

De kom in på Gud också.

”Han kan inte finnas.”
”Jo jag tror på en kraft som är kemi och matematik – en kraft, det är Gud för mig det.”
”Nästa gång jag lever vill jag bo på landet.”
”Jag vill inte bli återfödd, det räcker med ett liv.”
”Kroppen är ett jordiskt hölje som själen fått.”
”Död innebär inte förintelse, den kan vara så vacker.”

De är djupa, men med skoj på djupet, sa de. Och det är kanske det allra bästa.

De har kämpat sig igenom den första ålderdomsperioden mellan åttio och nittio. De har kanske slutat sucka över sina tillkortakommanden under livet, slutat mala över dumheter de tyckt sig ha gjort. Lämnat det bakom sig.

De kan inte ha så många år kvar. De tar vara på det som bjuds. De har, tror jag, kunnat försonas med det mesta.

Så upplever jag det. De personer i ens krets, som man varit beroende av och kanske haft svårt med, dem förstår man idag. Man ser sina egna fel och svagheter i stället. Det tycker jag känns så härligt. Och humorn. Även om den är en försvarsmekanism, så är den till stor hjälp.

Hur de sen har det då de kommer hem igen från Stenfasta, till vardagen, vet man inte. De kanske förmår leva på de minnena ett tag. Väntar sig inte så mycket.

Tröttheten kan vara skonsam. De kan släppa alla ”borden”.

Det var härligt se, att dessa mycket gamla människor kunde ha roligt tillsammans och njuta av det som erbjöds.

Det är en konst – från och till en svår konst – att leva.

Annonser


4 kommentarer

Inget att skratta åt

FonsterBlogg
Vad får man tillåta sig?

Satt och funderade över vad jag numera borde kunna tillåta mig. Unna mig.

Jag måste ju inte så mycket mer. Jag vill sköta mig själv så mycket som möjligt, men jag kan ju få slappa. Ge efter lite grand.

De flesta av oss kämpar allt vad vi orkar hela livet igenom. För att få mat på tallriken. En del kämpar med hälsan. En del kämpar p.g.a. höga ambitioner. Livet är inte lätt som en plätt för någon. Och förvisso oerhört orättvist.

Sådär höll jag på. Vad kan jag tillåta mig? Vad kan jag strunta i?

Att det ska vara så svårt att tillåta sig själv och att unna.

Och jag hann väl slappna av ganska bra efter ett tag, då det hördes ett PANG och jag flög upp ur sängen.

Ljudet kom från köket. Och…

Fönstret, som jag tydligen inte hade haft riktigt ordentligt stängt, för att jag lätt vill kunna få upp det igen om det blir en varm dag – nu hade båda rutorna blåst upp och knuffat tre krukväxter och en vattenfylld glaskanna i golvet…

Nu var det inte fråga om vad jag kunde tillåta mig. Nu var det vad jag MÅSTE.

En så’n händelse skulle framkallat ilska även i unga år, men nu var det rena katastrofen.

Över halva köksgolvet låg skärvor, jord, vatten, avbrutna grenar.

Kände, att mina krafter inte fanns där.

Men fram med sopborste, skyffel, hink, trasor, tidningar…Jag kan inte mera gå ner på knä. Jag satt på en pall och sopade, torkade, plockade, om och om. Jag mådde dåligt. Det tog över en timme.

Då kommer tanken. Tänk att få bo på ett hem. Få maten serverad. Inte behöva göra uppköp. Vara trygg med personal tillgänglig.

Skulle jag vilja det? Bättre än att vara hemma, bland alla sina älskade pryttlar?

Nej – om jag blev erbjuden, skulle jag nog, till vidare, tacka nej. Och erbjuden blir jag då inte. Det finns många äldre sjuka personer som behöver få platser.

Det stod i tidningen idag, att så många dör kort tid efter att de flyttat till ”ålderdomshemmet”. Det beror förstås på att de hinner bli så sjuka innan de får flytta.

Och jag har det sååå bra och jag vet om det.

Men det var nästan för mycket det här. Jag brukar kunna skratta efteråt åt mina dumheter. Men nu kände jag starkt att jag är dödlig.


2 kommentarer

Midsomrar man minns

Midsommar
Midsomrarna borde man komma ihåg. Man har alltid nästan känt sig tvingad, att om den helgen ha något att berätta.

I Finland. Krigsåren. På hemmafronten var det oftast ganska lugnt. Man plockade blommor och band kransar och fantiserade och var skrockfull. Drömde om pojkar som skulle bli kära i en. Det stannade vid drömmar.

I Sverige. En del midsomrar firade vi på Hallandsåsen hos goda vännerna Kajsa och Gösta. Deras son Bosse och vår Lennart var goda vänner.

Kajsas goda lax och hennes parfait. Avslappnad varm vänskap.

Senare igen skärgårdssomrar i Finland. Midsommarstång och dans vid Olla udde. Det var programmerat, och för mig kändes det krystat.

En midsommarafton minns jag då strömmen gick. Det blev katastrof med min planerade meny. Vi hade inga gäster den kvällen och vi var sura.

En annan midsommarafton på ön hade vi bjudit in många gäster. Det är inte alltid gästerna passar ihop.

Nu som gamling tror jag man skulle kunna skapa en trevlig kväll ändå. Man tänker på ett annat vis och kan styra pratet. Det tror jag beror på att vi alla mognat.

Och nu som gamling. Det känns sköööönt att inte behöva fira. Att göra vad man orkar. Att äta sill och potatis och glass överströsslad med pumpafrön m.m.

Att lyssna på radion och läsa böcker. Att tänka tillbaka ja. Och försöka njuta.


Lämna en kommentar

Klädval genom livet

Marimekko
Satt på en uteservering och iakttog omgivningen. Många äldre damer som travade runt med rullatorer. De flesta lutar för mycket framåt mot rullatorn, men den ger trygghet.

Långbyxor har de flesta. Tunikor i olika färger ser trevligt ut. Och välklätt.

Började tänka bakåt på mina egna klädval genom livet. Hur de ändrat sig an efter livsomständigheterna.

Det första jag kommer att tänka på är min förlovningsklänning. 1945 och kriget just avslutat (jag levde då i Finland). Brist på precis allting.

Förde gamla vita linnegardiner till en sömmerska, som sydde stassen.

Hade den sommaren varit tre månader i mejeripraktik. Det ingick i agronomutbildningen.

Det var kristid, ont om mat, man hade alla möjliga bristsjukdomar. Och var hela tiden sugen på något att äta.

På mejeriet slickade jag vid rengöring av gräddrännorna i mig resterna av den tjocka grädden.

Man skirade smöret för att ta reda på fetthalten. Restprodukten slängdes normalt efter den proceduren, men jag drack upp den…

På ostavdelningen tog jag nu och då en näve ostmassa och satte i mig.

Det hela resulterade i att jag gick upp sådär tio kg.

Kom farande in till stan med skärgårdsbåten för en förlovningslunch. Fästman C-E mötte på kajen. Han bleknade. Han påstod att hela båten lyfte en halv meter efter min ilandstigning.

Klädstilen på banken i Sverige, mot slutet av 1940-talet har jag skrivit om i något blogginlägg tidigare. Det var då New Look blev på modet. Fräscha glada minnen.

Sen alla åren som hemmafru, då det gällde att vara präktig. Att bygga upp för framtiden, med pengar på banken.

Då sydde jag kläder till barnen och några gånger till mig själv. Barnens kläder blev bra ibland. Mina egna blev förfärliga.

Under några år hade jag s.k. ”systerskor” med inlägg. Det var Scholls fotvård som provade in dem.

Tråkiga, fotriktiga, med halvhög klack och runda tår och snörning. Fick ont i benen av att stå så mycket.

Åderbrock också, ack ja, men de har försvunnit. Eller de har åtgärdats.

Aldrig någon satsning på kläder åt mig själv. Aldrig något spontant inköp. Skickade efter plagg på postorder.

Crimplene hette ett material en period. Billigt. Urtrist. Minns en sådan västklänning.

Och hela denna tid fick jag applåder på hemmaplan. Man skulle vara anspråkslös. Man skulle vara sparsam.

Först på 1970-talet då jag lämnade hemmafruskapet blev allt annorlunda. Då vaknade nya lustar.

Då blev det Barbro Sörman och Marimekko (bilden) och Vuokko. Plötsligt blev det möjligt och så ROLIGT.

Och nu som urgamling är jag minsann fortsatt road av nyheter. Nu när jag lever tantliv och inte alls mera skulle behöva bry mig.

Men det är roligt göra sig fin. Det är roligt med vackra färger.

Jag tänker nu när jag köper ett plagg – skall jag hinna använda det? Är det vansinne? På väg mot nittio.

Senast en plommonfärgad tunika till vita långbyxor och en vit skjortblus. Ett blått brett sidenband runt håret.

Iväg på kalas. ”Vad snyggt”, får jag höra. Tack så mycket!

Ja, så hann man med det också.


4 kommentarer

De hittar ny glädje i dansen

ArneDamerna
Satte mig häromkvällen vid TVn vid 18-tiden och tänkte att nu ska jag bara slappa.

”Arne och damerna” hette ett norskt program. Man såg äldre damer vimla omkring och jag höll på att byta kanal då jag hörde denne Arne, f.d. uppburen dansare, känd koreograf, uttala sig om att han ville att seniorer skulle våga visa upp sig och sina skröpligheter. Att de skulle vara stolta och hitta glädje och styrka genom att dansa.

Arne Fagerholt heter han, numera kulturchef på sin hemort Orkdal, sydväst om Trondheim.

Man såg sådär tjugo kvinnor, den yngsta 70 år gammal, den äldsta 87. Knappt någon av dem hade tidigare scenvana.

De såg ut som de flesta av oss äldre gör. Litet runda i nacken, bysten pekar neråt och magen putar, håret är tunt och man ser bedrövliga kala fläckar baktill.

Arne pratade med dem om sitt projekt. Han talade om hur sjuttioåringar förr kunde bo på hem och anses gamla. Och hur det är idag, då många åttioåringar håller igång och nästan glömmer sin ålder.

Han ville göra en dansföreställning med dem inför publik. Den skulle få namnet ”Patina”.

Arne ville visa fram en annan estetik. Inte slät rosig hy och ungdom, utan den skönhet som finns hos äldre mogna människor.

Så påbörjar de projekt ”Patina”. Året är 2011.

Arne visar dem rörelserna, han räknar takten. ”Ni måste ha tillit mig” , säger han, ”ni ska göra märkliga saker”.

Damerna skrattar och fnittrar, känner sig kanske litet dumma. ”Tänk om vi säckar ihop före premiären…”

Träningen fortsätter. ”Ett-två-tre-fyr…” räknar Arne och en del av de dansande far- och mormödrarna har svårt att lära sig turerna.

Efter ett år skulle det bli premiär på Trøndelag teater. De skulle våga visa sig som de är, i underkjolar rent utav, inte perfekta, men stolta och starka.

Småningom blir alla säkrare. Ingen vill svika. Hjärtflimmer tvingar en äldre dam att sitta en stund, men så är hon tillbaka.

Budskapet i dansföreställningen är kraft, framhåller Arne.

”Men kan vi dra publik?” undrar någon. ”De tycker väl vi är halvtossiga.”

”Ni ska le mot varandra”, säger Arne. ”Visa värme och glädje över att vara tillsammans.”

Först ser man en ung flicka på scen, hon sitter med en stor ballong och tänker framåt. Hon kastar ballongen mot framtiden.

Damerna dansar i klänningar i regnbågens alla färger till rytmisk härlig kongenial musik. Sen drar alla av sig klänningarna och kastar dem häftigt i golvet och fortsätter dansa vidare i vita underkjolar.
Vi skäms inte för oss, här är vi.

Och det fantastiska är, att de blir vackra. Det är någonting med deras blick, som om de ser något alldeles speciellt. Kanske är det flickdrömmar som går i uppfyllelse.

De rör sig i klungor, de synkroniserar och man ser att de just då känner sig lyckliga.

Den unga flickan från första scenen, kommer tillbaka och går leende runt dem. De minns sin barndom. Så är cirkeln sluten.

Publiken STÅR UPP och applåderar. En äkta man till en av damerna kommer fram och säger att han varit nervös hela dagen, men nu fäller han tårar.

Och sitter inte jag också där och lipar. Och känner mig lycklig. Det är fantastiskt.

”Det är det roligaste jag har gjort”, säger Arne.

Dansgruppen fick kulturpris och de skall nu uppträda på operan i Oslo.


4 kommentarer

När tingen börjar tala

Byra
Tankarna, beteendet, allting förändras med åldrandet. Så ser jag det.

Tingen, prylarna, pinalerna, börjar nästan tala. Inte trodde jag att jag hade sådana anlag. Inte brydde jag mig så mycket förut.

År 1965, då min mamma dog, var jag ensam en vecka i Åbo. Begravning och tömning av mammas lägenhet. På bara ynka sju dagar.

Det är egentligen svårt att vara enda barnet, även om det kanske har någon fördel.

Först letade jag efter vinds- och källarnycklar, men fann inga. Dyrkade upp låsen. Tömde utrymmena och åkte ner till lägenheten med dem.

Minns hur jag ilsnabbt sorterade upp allt lösöre i tre olika högar. En för saker som skulle slängas, en för saker som goda vänner kunde komma och välja ut ur och en liten hög som skulle med till Sverige.

I vänhögen fanns Tapio Wirkkala och andra konstvaser, där fanns vackra, kanske fina, porslinskakfat m.m. Bort bort med allt tyckte jag. Tror att de kom till glädje.

Inbjöd en museichef att värdera tavlorna. Några tog jag hem med mig. Möblerna fick jag sålda i ett nafs. En byrå och ett hörnskåp kom också med till Sverige.

Först stod de många år i villan där det fanns plats. Vackra, men inte så speciellt framträdande.

Sedan till lägenheten där jag bor sedan tretton år. Och nu under det allra senaste året går jag runt och stormnjuter av dem. Det är nu tingen har börjat tala.

Hörnskåpet som är snirkligt och vackert. I det förvarar jag jul- och påskprydnader, stearinljus, smycken och annat.

Och så lilla byrån. Hur den kommit till vet jag inte. Om den är gjord på beställning till mormor som skolflicka, eller om den fanns innan hon föddes. Och om jag ändå hade haft vett att be henne berätta.

Den har en skiva som man fäller ut som på en liten chiffonjé. Många små lådor och undertill två djupare lådor.

Mormor hade den i sitt flickrum. Undrar hur hon använde allt. Kanske hade hon sina smycken i några av lådorna. Kanske ”glansbilder” som man i Finland kallade bilder som – jag tror de kallas bokmärken i
Sverige. På den tiden fanns allt möjligt som vi idag inte vet hur det skall användas.

Så fick mamma byrån, då mormor dog. Och idag står den i min hall och den talar till mig.

Innehållet i lådorna består av kärleksdikter, en del skrivna till mormor 1879. Fin handstil, nu så blek att jag inte kan tolka alla orden.

Där finns inbjudningskortet till min mammas ”döpelseakt” 1892.

”Bjudes att öfvervara vår lilla dotters döpelseakt den 7de augusti 1892 kl.1 på dagen”. Mamma var då två månader gammal.

Där finns en artikel om ”Publicistmiddagen i Åbo” som serverades efter ”mycken munterhet väckande matsedel”:

• Redaktionssoppa på små notiser.
• Tscherkessisk tjurskalle, talande tunga och indragna blad.
• Oppositionsvin m.m.

Där finns Nya Testamentet i inte mycket mer än tändsticksaskformat, tryckt 1907. Mamma har troligen fått det till konfirmationen. Pyttesmå bokstäver, men läsbart.

Och gamla mynt och små redskap i elfenben, vet inte hur de har använts.

Så väsensfrämmande allt det känns idag.

Datorer, Iphones, läsplattor. Knappt man kan skriva läslig handstil mera.


2 kommentarer

En gammelmormors vardag

Blommor1
En gammelmormorsdag kan se ut så här (kan tänka mig att det gäller många):

Vaknar tidigt. Klockan är halvsex. Håhååjaja, man skruvar på sig, ligger en liten stund till, men vill ändå upp. Morgonprocedurer, ingen kommer undan, och så ut i köket.

Först ett piller som skall tas en halvtimme innan förtäring. En lång halvtimme. Under den tiden blomvattning, bortplockande av gula blad från någon krukväxt. Ett par blad faller till golvet. Man stönar och böjer sig och rättar till mattfransen med detsamma.

Så blir det frukost. Youghurt och flingor och krossad mandel och katrinplommon.

Dags för tidningen. Tillbaka i sängen. Det är härligt.

Själv har jag hela livet läst tidning så, att jag utifrån texten associerar med någon. Jag klipper ut artikeln och lägger i kuvert för att sända till denna någon.

Det blir många klipp. En del artiklar kan vara intressanta för en vän i Finland, en annan kan passa något av barnen. Det känns som ett sätt att umgås. Många artiklar vill man prata om med sina vänner. De urklippen tar jag med mig på nästa bjudning och det kallas för min ”pratlista”,

Och så måste man stiga upp på riktigt till slut. Det kan kännas motigt. Duschning och påklädning, det skulle jag vilja hoppa över.

Har skrivit en att-göra-lista kvällen innan, för jag tycker om att ha ett schema att gå efter och älskar att stryka det jag utfört.

Motionera! står det. Gå i rask takt tio minuter på promenadbandet. För om det inte står där glömmer jag det gärna. Det är ganska tråkigt.

Det står också att jag ska använda hantlarna jag fick i julklapp och då gnor jag på med dem och räknar till hundra.

Uppköp, inte alla dagar, men nästan. Matlagning – åååhhh vad det tar emot. Men nånting blir det ju.

Så är det oerhört mycket i radion att bevaka. Skulle helst gå med P1 i öronen hela dagen.

Brev att besvara. Böcker att läsa. Träffa någon. Tala i telefon. Allt känns som nödvändiga uppgifter, och roliga.

Och efter middagen som man totat ihop, kommer så kvälls-TV. Det är så skönt i ”livmoderstolen”.

Inte alltid helintressanta program, men att stundtals slötitta, en stund rentav slumra in. Sen kanske plötsligt något man blir tagen av. Nya tankar, nya begrundanden. Och så vid 22-tiden i säng, tacksam över att man klarat dagen.

Det är på kvällen jag verkligen tackar. För att nära och kära är friska. För att jag undgått att trilla på näsan. För att jag har ett hem. För att…jag har mer att tacka för, än jag fattar.

Nu har även den 6 juni passerat. Nationaldagen.

Min man och jag flyttade från Finland till Sverige i början av 1940-talet och blev några år senare svenska medborgare. Vi var så glada.

Komikern Soran Ismail fick frågan om han känner sig som svensk eller kurd eller bådadera. ”Jag är inte en halv kurd och en halv svensk, jag har dubbla identiteter”, sa han. Så är det. Och det känns som en rikedom.

Jag tar till stora ord. Jag älskar Finland och jag älskar Sverige.