gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet

Klädval genom livet

Lämna en kommentar

Marimekko
Satt på en uteservering och iakttog omgivningen. Många äldre damer som travade runt med rullatorer. De flesta lutar för mycket framåt mot rullatorn, men den ger trygghet.

Långbyxor har de flesta. Tunikor i olika färger ser trevligt ut. Och välklätt.

Började tänka bakåt på mina egna klädval genom livet. Hur de ändrat sig an efter livsomständigheterna.

Det första jag kommer att tänka på är min förlovningsklänning. 1945 och kriget just avslutat (jag levde då i Finland). Brist på precis allting.

Förde gamla vita linnegardiner till en sömmerska, som sydde stassen.

Hade den sommaren varit tre månader i mejeripraktik. Det ingick i agronomutbildningen.

Det var kristid, ont om mat, man hade alla möjliga bristsjukdomar. Och var hela tiden sugen på något att äta.

På mejeriet slickade jag vid rengöring av gräddrännorna i mig resterna av den tjocka grädden.

Man skirade smöret för att ta reda på fetthalten. Restprodukten slängdes normalt efter den proceduren, men jag drack upp den…

På ostavdelningen tog jag nu och då en näve ostmassa och satte i mig.

Det hela resulterade i att jag gick upp sådär tio kg.

Kom farande in till stan med skärgårdsbåten för en förlovningslunch. Fästman C-E mötte på kajen. Han bleknade. Han påstod att hela båten lyfte en halv meter efter min ilandstigning.

Klädstilen på banken i Sverige, mot slutet av 1940-talet har jag skrivit om i något blogginlägg tidigare. Det var då New Look blev på modet. Fräscha glada minnen.

Sen alla åren som hemmafru, då det gällde att vara präktig. Att bygga upp för framtiden, med pengar på banken.

Då sydde jag kläder till barnen och några gånger till mig själv. Barnens kläder blev bra ibland. Mina egna blev förfärliga.

Under några år hade jag s.k. ”systerskor” med inlägg. Det var Scholls fotvård som provade in dem.

Tråkiga, fotriktiga, med halvhög klack och runda tår och snörning. Fick ont i benen av att stå så mycket.

Åderbrock också, ack ja, men de har försvunnit. Eller de har åtgärdats.

Aldrig någon satsning på kläder åt mig själv. Aldrig något spontant inköp. Skickade efter plagg på postorder.

Crimplene hette ett material en period. Billigt. Urtrist. Minns en sådan västklänning.

Och hela denna tid fick jag applåder på hemmaplan. Man skulle vara anspråkslös. Man skulle vara sparsam.

Först på 1970-talet då jag lämnade hemmafruskapet blev allt annorlunda. Då vaknade nya lustar.

Då blev det Barbro Sörman och Marimekko (bilden) och Vuokko. Plötsligt blev det möjligt och så ROLIGT.

Och nu som urgamling är jag minsann fortsatt road av nyheter. Nu när jag lever tantliv och inte alls mera skulle behöva bry mig.

Men det är roligt göra sig fin. Det är roligt med vackra färger.

Jag tänker nu när jag köper ett plagg – skall jag hinna använda det? Är det vansinne? På väg mot nittio.

Senast en plommonfärgad tunika till vita långbyxor och en vit skjortblus. Ett blått brett sidenband runt håret.

Iväg på kalas. ”Vad snyggt”, får jag höra. Tack så mycket!

Ja, så hann man med det också.

Annonser

Författare: gammelmormorn

Är 90+ och har barn, barnbarn, barnbarnsbarn och goda vänner. Är tacksam över mitt liv, får göra vad jag vill – men vad vill jag? Kanske finns det en längtan att ge sig ut i rymden och möta morgondagen – och samtidigt blicka tillbaka. Med åren kommer nya perspektiv på tillvaron.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s