gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet


8 kommentarer

Vad kan vi lära?

Ramadan
Nu har eid al-fitr firats, det vill säga den högtid som avslutar den muslimska fastemånaden ramadan. Härliga berättelser har man fått ta del av i tidningar och radio. Om tiden för ”glädje och förlåtelse” som radioprofilen Sagal Hussein Omar skriver om i Sydsvenskan.

I P1 kom olika röster till tals. Till exempel en ung svensk kvinna som för åtta år sedan konverterade till islam. Hur hon en dag läste Koranen och blev så positivt påverkad att hon beslöt sig.

Hon berättade om fastan, om barnen som fick lära sig att tänka på andra, som hade det sämre ställt. Om hela den långa månaden medan man beredde sig.

En annan dygnsrytm, ett annat tempo. En tid som sades inbjuda till att vara omsorgsfull och kärleksfull när det gäller samvaron med allt och alla.

Hur barnen på små lappar fick skriva upp på vilka sätt de kunde glädja någon.

Välvilja och kärlek.

Det vore fel att genast komma dragande med shia och sunni, Isis m.m. Vi människor kan vara grymma. Men det finns också i oss mycket godhet.

Kanske borde vi se över rutinerna inför den västerländska julen? Inte bara stressa rusa runt för att hitta julklappar. Och sedan på julafton på några timmar äta julmaten och öppna paketen och så är det över.

Det verkar i alla fall vara så för de flesta.

Visst minns jag jularna medan barnen var små. Spänningen och glädjen. Visst skänkte vi pengar hit och dit till välgörande ändamål.

Men vägen till julafton var inte fylld av djupsinnighet. Vi grubblade inte över hur vi agerat under året. Vi stressade, rusade, suckade och trängdes.

Jag skulle önska en förberedelsetid à la muslimernas ramadan, då vi stillade oss och tänkte efter. Så mycket gott det skulle kunna gå att finna ur det mönstret.

I mina aftonböner ber jag om att människor ska få INSIKT så att det blir slut på krig och grymhet. Insikt om hur vi borde leva under vår tid på jorden. Inte bara åsikter.

Bilden ovan visar libanesisk mat, som förekommer under högtiden eid al-fitr.


Lämna en kommentar

Hon brinner verkligen för sin butik

ButikBlogg
Sommarens hetaste dag, fastän det utlovats svalare väder nu i flera dagar. Inte en stadig tanke i huvudet.

Ser uppifrån mitt fönster en butiksägarinna med hiskelig fart passera över gatan till affären som ligger invid min port. Lång och mycket slank, med en rejäl hästsvans vajande. I svårbestämbar ålder, troligen mellan femtio och sextio.

Två stora skyltfönster, fullproppade med hundratals varor. Kärl av alla de slag: vaser, tyger, kläder, smycken, skodon, leksaker, precis allt.

Hade inte varit inne där förut, men har sett ägarinnan hoppa ut och in och ställa ut på trottoaren. Där hänger scarfar och blommor och skyltar om 15 procent rabatt på alla textilvaror, 30 procent rabatt en annan dag på någon annan vara, 50 procent rabatt på allt idag. Rea.

Gick in där en dag och undrade om hon hade något diadem eller hårband.

”Jaa, det har jag”, sa hon och virvlade runt i affären. ”Jag vet att jag har det. Det borde vara här, eller kanske…”

Jag blev fascinerad. Det är sällan man möter människor som brinner så för sina uppgifter. Som verkligen BRINNER.

Jag tänker mig att när hon på morgonen öppnar dörren till butiken, tar hon den i besittning. Genast full av planer för hur den nya dagen skall hanteras.

Hon hittade ett bra hårband och demonstrerade behändigt hur man kunde använda det på olika vis. Fortsatte leta vidare efter diademet.

I detta gigantiska sortiment fann hon till slut ett diadem med en ros på. Pynt som inte passar min sort.

Hårbandet rullade hon in i skärt silkespapper och lade det i en fin papperskasse med rosett, som om det varit ett fint smycke.

”Varsågod. Tjugofem kronor.”

”Tack, så fint det blev. Går affären bra?”, frågade jag.

”Jaa tack, det gör den.”

Så härligt.


2 kommentarer

Sommarkollo då och nu

Kollo
Sommarkollo. Finns det fortfarande, frågar sig journalisten Kerstin Weman Thornell i Sydsvenskan. Hennes 8-åriga dotter vill åka på kollo och hon och maken är oroliga.

Dottern tigger och ber om att få åka och tja, de kan ju skicka in en anmälan. Hon blir kanske inte ens antagen och till dess hinner hon ändra sig många gånger.

Men dottern får positivt besked och ”hennes glädje vet inga gränser”.

Föräldrarna oroar sig: ”Blir det verkligen sådär somrigt och sorglöst eller kommer hon att sitta ensam och myggbiten på en stubbe i skogen”?

Inte vet jag om det är fler risker idag än för 87 år sedan, då jag var på sommarkoloni. På många vis borde det vara bättre.

I Sydsvenskan berättar en äldre man om hur han på kollot kräktes upp gröten och sedan tvingades äta upp både gröt och kräk. Det skulle väl ändå inte kunna hända idag? Det är ju fasansfullt.

Men jag har alltså egna erfarenheter av sommarkoloni från slutet på 20- och början på 30-talet. För sådär 86–87 år sedan.

Min mamma var barnträdgårdslärarinna, som det hette på den tiden. Hon var föreståndarinna på en sommarkoloni varje sommar och fick lov av Åbo stad att ta mig med sig.

Det här låg vid en underbar insjö i Tavastland i Finland. De var två barnträdgårdslärarinnor och några hjälpflickor. Ett par kokerskor måste där också ha varit. Och upp till tjugo barn, tror jag.

Själv fick jag vara med från tre till sex års ålder. Kolonibarnen var, om jag minns rätt, sju till åtta år gamla. Alla svenskspråkiga.

Hur fungerade det hela egentligen? Aldrig har jag funderat över det tidigare.

Kolonihuset låg precis vid stranden. Vi plaskade och badade ständigt, minns jag det som. Men alla fick inte vara i vattnet samtidigt.

Vilket ansvar för så många barn. Men under mammas tid där hände ingen olycka.

Till frukost åt vi någon sorts surmjölk (man talade inte om youghurt då ännu) med talkkunamjöl på. Talkkuna var rostat grovmalet korn. Det knastrade och kändes knottrigt i munnen. Gott var det.

Kommer ihåg mellanmål utomhus med mjölk och stora skivor rågbröd. Hur smöret smalt i solskenet. Inget annat pålägg.

Minns inte alls vad för rätter vi åt i övrigt. Säkert soppor, köttbullar och annan vardagskost. Jag var en krångelbytta i maten. Kanske fick jag små portioner. Ingen fick lämna kvar mat på tallriken, vad jag kommer ihåg.

Barnen sov i två jättestora salar. Pojkar för sig och flickor för sig. Jag fick sova med mamma i ett rum på andra våningen. Mamma måste ha lagt mig innan kvällsprocedurerna började.

Jag minns rädsla. Jag minns ljud och röster. Jag tror inte jag somnade innan jag hade mamma bredvid mig.

Men inte fattade jag eller tänkte på hur barnen i sovsalarna hade det. Om en del av dem låg och grät och längtade efter sina mammor.

Inte fattade jag att jag var lyckligt lottad där, som hade mamma i närheten.

Det kanske fanns flera barn som kom från fattiga och dåliga familjeförhållanden.

Mamma hade det nog knackigt, men själv blev jag blev översköljd med kärlek.

Vad lekte vi? Vi hade en lång rad gungor. Vi hoppade hopprep. Vi lekte något som i Finland kallades nata. Man blev jagad av en i taget, och om man blev upphunnen och vidrörd så blev man själv den som jagade.

Jag var en klumpeduns och fick jaga länge.

Och som ”Frökens barn” kände jag mig konstig. Utanför. Varför förstod jag nog inte.

Jag tror absolut att barnen bemöttes snällt och vänligt, men med mycket bestämda regler. Man skulle lyda.

Ett komiskt minne: En av pojkarna, Pentti, pussade mig en dag på kinden. Jag blev alldeles paff. Jag tycker mig minnas det kristallklart. Och jag berättade det för mamma.

Det var min första ”kyss”. Sen dröjde det nog femton år till nästa.

Men det mesta är ganska så diffust, märker jag. Enstaka inpräntade detaljer. Och ingen finns det mera att fråga.


7 kommentarer

Gamlingar i fokus

Aldre
Det handlar allt mera om oss gamlingar nu i alla medier. Vi börjar bli riktigt intressanta.

Bland annat har en studie gjorts om hur 70-åringarna mår idag, jämfört med hur det var för 30 år sedan. Nutida 70-åringar anser sig ännu vara unga.

De talar om hur de ska förverkliga sig själva. Det kan visst bli tid för det, då yrkesarbetet och barnen inte mera är lika aktuella. Samtidigt vill väl många hjälpa sina barn med barnbarnen.

I P1-programmet programmet ”Människans mått” berättades om en massa enkäter. Om ”brukarundersökningar”.

Vad är bra, vad är dåligt? Hur kan man göra det bättre? Det sades att människor känner sig ensamma och att 4 procent blir kränkta.

Detta ord ”kränkt” som man aldrig använde på min tid, även om det säkert fanns fler skäl för det då, än nu. Numera verkar folk blir kränkta för precis allting.

Allt är inte mätbart. Det finns inga säkra svar. Medierna frossar i alla dåligheter man kommer på och kräver bot och bättring.

Men det går ju inte att ordna någons liv så att hen alltid har det bara bra. Det går någorlunda att ordna med bra näring och rätta mediciner. Med hyfsat vänligt bemötande. Om vi är så friska att vi kan ta emot det.

Men vi är så olika. På det tillfälliga boende min man vistades i tre månader innan han fick permanent bostad, där var det stora salar och minst två i varje rum.

En dag när jag kom dit såg jag en kvinna ligga på golvet. Jag ilade fram till personalen och sa att åh, det ligger en…

Ja, men hon vill det, sa personalen. Hon blir lugn bara hon får lägga sig i det hörnet.

De hade länge försökt åtgärda detta. De hade burit henne till hennes rum eller till en samlingssal, men kvinnan blev orolig och nästan våldsam och lugnade sig genast hon fick lägga sig i sin hörna.

I P1-programmet fick vi höra om en vårdare i hemtjänsten som självmant ändrade på tider och rutiner, och därmed lugnade en dam som i veckor hade stört och oroat genom att skrika och gråta.

Hur noterar man detta i en brukarundersökning? Hur värderar man det? Och vem vet vad som rörde sig i huvudet på dessa kvinnor?

Det finns säkert så oerhört många som tycker det är svårt att bli gammal. Som inte kan dela sina funderingar och ängsligheter med någon som orkar höra.

”Jag mår som gamla mår”, svarar en del. ”Det är inte lätt att bli gammal”, säger många. Det håller jag med om. Men de flesta av oss har velat leva – och bli gamla.

Vi får inte gnälla. Så länge vi vet vad vi säger och gör, låter vi bli det. Vi bearbetar det inombords.

Ett lyxigt åldrande som prinsessan Lilian fick, med välutbildad personal närvarande dygnet runt, under de år hon levde som dement i sin bostad. Ett sådant får bara en prinsessa.

Kanske kunde personalen för henne kupera eventuell ångest med rätta sortens piller i rätta doser. Kanske kunde de agera så att hon inte någonsin kände sig ensam.

Kanske rörde de vid henne, masserade henne. Beröring som vi alla skulle behöva. Kanske var hennes dagar lugna och behagliga.

Men få av oss är prinsessor. Och det går inte att leva livet utan oro och smärtor. Det går inte att organisera livet så att det blir fullkomligt.

Vi måste tåla en hel del.

Usch vad jag är negativ? Men realistisk?


5 kommentarer

Än går det upp, än ner

Gunga
Varseblev att jag numera mest återger vad jag och många andra redan hört i radio eller sett i TV och tidningar.

Det beror nog på att man genast skulle vilja prata om intrycken. Få något bekräftat eller få helt andra synpunkter att fundera över.

Så många av oss är solo då vi sitter framför TVn eller radion, och vi förundras eller förfäras. Men det finns ingen i närheten att säga det till.

Nu som gamling, tycker jag man blir så dubbel på något vis. Å ena sidan är det hemskt skönt att vara solo. Slippa göra sig trevlig, slippa omaka sig för någon annan.

Å andra sidan är det snudd på ängsligt. Det skulle vara skönt att ha någon i närheten. Med närheten menar jag då någon inom hörhåll. Inte att man skall ringa och alarmera.

Själv vajar jag mellan helt motsatta tillstånd. Ena stunden matt och svimfärdig. En halv timme senare kanske på väg ut och handla. Man blir inte klok på sig.

Det hör väl till åldrandet. Krafterna sinar, det går upp och ner. Ingen jämn nerförsbacke.

Men när vi gamlor träffas pratar vi aldrig om såna saker. Vi kan raljera över något heltokigt vi gjort alldeles nyss och vi skrattar.

Eller så pratar vi om gångna tider och minns och skrattar åt det också. Det är som att så’n måste man vara. Gnäll finns inte.

Själv glömmer jag helt bort krämpor och trötthet om något nytt oväntat inträffar. Något som tar tag i mig.

Var kommer då den kraften ifrån som kan hålla en igång i flera timmar, när man andra dagar inte orkar med just någonting?

Grevinnan Marianne Bernadotte blev jag imponerad av i ”Sommar”. Hon fyllde 90 och hon såg framåt.

Hon är engagerad i stiftelser och viktiga saker. Det är väl det som bär henne.

Och de äldre skådespelerskorna Yvonne Lombard och Meta Welander m.fl. orkar stå på scen kväll efter kväll och tycker det är så roligt.

Kanske skulle man själv, om man blev erbjuden en roll, en scen, piggna till alldeles väldigt.

Det skedde då jag för par år sedan blev uppringd av P4 om att medverka i deras program Lunchboxen.

Minns hur trött jag var då telefonen ringde. Och minns hur pigg jag var då jag åkte iväg till radion.

Men vi gamlor blir nu inte så ofta efterfrågade precis. Passé är vi.

Fast p.g.a. att allt fler nu uppnår mycket hög ålder, verkar det som att intresset för 80–90-plussare ökar.

Till exempel berättade en hundraåring på TV att hon målar nästan varje dag och läser mycket böcker. Man måste, sa hon, ha en hobby.

En 98-åring sa att hon borde vila mer, men att hon inte hinner.

Kanske dessa två inte haft såna svackor som jag tycker mig ha haft i flera år redan.

Man skall inte jämföra sig med andra. Men ibland kommer man att jämföra sig med någon som mår ungefär som man själv. Och då känns det bra plötsligt.

Orkar hon det här, så då ska jag också orka.

Och så undrar jag så mycket över hur min ensamma mamma kände det? Hon var kanske ofta olycklig?

Så kan man hålla på och försätta sig i olika tillstånd, beroende på var tanken landar.

Livet!


Lämna en kommentar

Så skönt att finna ro

Slappar
Det är som att jag nu äntligen lärt mig, att jag får låta tiden rinna, utan att göra något speciellt medans. Att jag inte måste. Det är härligt.

Att jag kan höra klockan slå och slöligga kvar i min sköna fåtölj. Att jag lyckas lyssna uppmärksamt utan att hela tiden surra kring ”vad ska jag göra i morgon”, ”borde ha köpt igår” – måste skriva upp”, ”lovade visst ringa…”

Ett väldigt bra program i P1 var ”Oförnuft och känsla”, om att orka resa sig efter svåra smällar. Författaren Mia Törnblom berättade om sig och hur hon lyckats leda alla sina många misstag under livet, till framgång. Hon sa att vad människor mest ångrar sig på dödsbädden sägs vara att de ej haft modet att leva sina drömmar.

Själv tror jag inte jag ångrar mig någonting. Dumma saker har jag gjort, men av dem lärde man sig.

Journalisten och författaren Paul Frigyes berättade om den smäll han fick, då hans stora bokprojekt om Jan Guillou refuserades på grund av ett faktafel. Han hade hållit på med boken i fem år. Fem års arbete förgäves?

Han kände sorg och hopplöshet under några månader, men han reste sig. Boken har nu kommit ut i ny tappning, med rättelse.

Den smäll vår familj drabbades av, var av helt annat slag. Vårt yngsta barn Lennart gick 1973 bort i cancer.

Hur reser man sig efter det? Den frågan har alla olika svar på.

För oss blev det på ett vis Lennart själv, som bar oss. Jag skrev på ett par veckor en liten bok om honom, och eftersom ämnet döden då ännu var tabu, fick boken stor uppmärksamhet.

Den blev översatt till olika språk och inom landet ville man plötsligt i alla möjliga sammanhang ha samtal kring döden.

Visst frågade jag mig emellanåt – gör jag rätt? Vad hade Lennart tyckt?

Kom fram till att han, som tyckte om att stå på scen, inte hade ogillat det.

Och detta att jag ständigt var kallad runtom i hela landet att prata om honom, att jag FICK göra det, det gav mig krafter. Och då belastade jag ingen på hemmaplan med tårar.

Programmet ”Allvarligt talat” i P1 går ut på att lyssnare ställer frågor och någon av de två författarna Lena Andersson eller P.O. Enqvist svarar.

En ung kvinna skrev att hon var rädd för döden. Lena A snoppade (tyckte jag) av henne med att ”döden – den är inte viktig. Man ska leva. Döden är ett intet. Slöseri med livsresurser att ägna sig åt den. Det leder ingenstans.”

Hörde den kände ateisten Richard Dawkins i ett annat sammanhang säga, att så helt lätt är det inte att avspisa sin död. Han medgav att han är ologisk, men han vill bli begravd på en strand, ett visst antal meter från vattnet. Han vill att vågorna skall slå in mot honom.

En annan fråga som Lena Andersson ombads svara på var – varför tar vi inte hand om våra egna föräldrar i Sverige?

Där är jag helt enig med henne.

Det är så skönt att vi kan lämna våra föräldrar i andras vård, utan skuldkänslor. Att vi kan umgås med dem och vara nära i stunder då det känns bra för oss alla.

Sommarprat med Jeppe Wikström, skärgårdsfrälst författare och bokförläggare. Helt underbart. Jag som vistats i skärgård under 55 somrar, insåg nu hur blind jag varit.

Skärgårdslivet innebar anpassning för mig till nya förhållanden, nya människor, nya problem. Jag kämpade med allt det och det utestängde allt annat.

Wikström berättade också om den vietnamesiska flickan vi alla sett på TV, hon som skrikande springer medan hon bränns sönder av napalm. Om hennes 17 operationer. Om hur den bilden lett till ett fredsprojekt. Om hur hon gifte sig och fick ett bra liv.

Och om silvertärnan som flyger 40.000 kilometer per år. Den häckar i kolonier i arktis. Den är långlivad. En ringmärkt silvertärna har dykt upp tjugo gånger i Sverige. En fågel som väger 100 gram! Nog är det svindlande.

Det är ingen hejd på allt man kan få ta del av om man har tid och ro att lyssna. Ro framför allt, inte alltid så lättfångad.


9 kommentarer

Rosor och törnen

Rosor
Salig var jag, hemma från akuten, det skrev jag om för några dagar sedan. Salighet mojnar ju av, men tacksam är jag fortfarande över att jag stod på mig.

Eftersom det på sjukhuset sades att jag måste låta ta blodtrycket ofta, så beslöt jag mig för att skaffa en egen apparat för saken.

Iväg till ett apotek. Bestämde mig för den dyrare sorten av blodtrycksmätare. Man måste kunna lita på den, tänkte jag.

Ny väntan på färdtjänst för hemfärd.

Ivrigt plockade jag fram apparaten. Läste bruksanvisning (vilken alltid för mig är rena hebreiskan). Satte mig i anvisat läge med fötterna i golvet och tryckte på startknappen.

Övre och undre – ”sys” och ”dia” står det. Sys visade på 96. Men det var ju omöjligt. På sjukhuset var det över 200. Om och om höll jag på. Trött igen och ilsken.

Nää, nu MÅSTE jag ha reda på hur apparaten funkar. Ny färdtjänst. Man kan bli tokig.

På apoteket fick jag inför apotekaren prova apparaten och nu visade den Sys 132, även det lägre än jag haft på evigheter. Apotekaren testade även apparaten på sig. Det ansågs inte vara något fel på den

Ännu en gång färdtjänstväntan. Sista krafterna liksom.

Sedan dess har jag mätt trycket alla dagar och det verkar vara perfekt och bra. Hur man ska förklara sjukhustrycket, tja???

Som att jag laddar så våldsamt när jag skall uträtta något litet utanför det dagliga?

Och remissen kom tydligen till Vårdcentralen, för redan om några dagar är jag kallad. Men att utöver förkylningen ha mått extra uschligt nu ett tag tror jag beror på hettan.

Livet är rosor och törnen. Och vi är olika.

Marianne Bernadotte, tidigare gift med Sigvard Bernadotte, kungens farbror, fyller 90 år den 15 juli, samma dag hon har sitt Sommarprat i P1. Hon tänker prata om framtiden.

Beundransvärt, antar jag. Framtid. Ja hon kanske mår alldeles bra ännu. Visst hör man om nittioplussare som spelar golf och tävlar och gör massor med saker. Lyckligt lottade, friska och starka. En hoper 100-åringar också.

Men vi är så olika. Nog tror jag att flertalet som närmar sig 90 har en hel del skavanker. Att vi får kämpa. I min bekantskapskrets vet jag ingen över 90, som inte är skruttig.

Och har man värk m.m. m.m. m.m., så inte är det framtiden man drömmer om. Man försöker tänka bakåt, på både det goda och svåra man varit med om. Glad och nöjd över att man klarat sig.

Och stundtals kan man känna att man är färdig med det här livet. Att få somna in vore rentav välkommet.

Men det är förstås det där insomnandet, som är så osäkert.

Och så var det skådespelerskan Sofia Helins tur i ”Sommar”. Så otroligt bra hon var. Vilken rikedom. Hur väl hon formulerade alla sina minnen och tankar. Om farmodern som fick elva barn och var ”sinnessjuk” och fattig. Om sina egna, många olika terapier för att hitta balansen.

Och så lyssnade jag på författaren Per Molander som skrivit boken ”Ojämlikhetens anatomi”.

Intressant det också. I samhällen där folk levde på existensminimum fanns inte utrymme för olikheter, sa han. Jag undrar om de människorna kände tillit till varandra?

För ju mer överskott som skapas, desto större utrymme får ojämlikhet, antar jag.

I de nordiska länderna är vi ganska jämlika. Vi känner tillit och det gör oss lyckliga, menar Molander.

Det här har varit sant, känns det som. Men stämmer det mera? Vet vi vad som händer med oss medan vi lever?