gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet

Oväntade saker händer

2 kommentarer

Blodtryck
Förkylningen blev allt besvärligare, svårt att andas och litet feber. En yngre vän, Anna, råkade ringa och jag utgjöt mig.

”Det kan vara lunginflammation”, sa Anna. ”Du ska låta en doktor lyssna på dina lungor.”

”Va’då lyssna? Inte kommer jag åt någon doktor.”

”Du ska åka till akuten, där är nog inte så fullt nu en söndagskväll. Bara låta dem lyssna på dina lungor.”

Kockan 21.30 iväg med taxi. Ganska snabbt in till en ung, vacker kvinnlig läkare. Men hon var inte vänlig.

”Varför kommer du hit”, sa hon, med en röst som fick mig att ångra att jag kommit.

”J..j..j..jag..” jag svamlade liksom i någon sorts försvar. ”Jag hörde att man kan ha lunginflammation utan att ha dess värre symtom…”

”Dina lungor låter normala”, sa dr. J, ”men du har alldeles för högt blodtryck. Vi ska ta EKG och några blodprover.”

Det gjordes.

Iväg till ett annat rum. Vi gick genom många salar. Det enda doktorn sa var att ”du kan ligga här tills det kommer en annan doktor.” Så försvann hon.

Jag låg på en brits och funderade. En annan doktor? Varför?

Ingen förbjöd mig att använda mobilen. Sms:ade till vännen Anna att jag låg på en smal brits och väntade på en ny doktor. Men att jag antagligen snart skulle vara hemma.

Anna skrev att hon kunde möta mig vid min port. Bussiga Anna.

Tiden gick. Frågade en undersköterska när han trodde doktorn skulle komma?
”Det kan ingen svara på”, sa hon.

Retade upp mig. Nytt sms från Anna och jag svarade.

Efter en halv timme dök Anna upp. Hon tyckte inte jag skulle vara ensam.

Trodde hela tiden att den nya doktorn skulle komma precis när som helst. En timme gick. Anna såg trött ut.

”Om det ändå funnes en brits till mig med”, sa hon.

”Vi kan be om en”, föreslog jag. En av undersköterskorna rullade in en.

Klockan var halvett. Då hörde jag att Anna somnat. Hon riktigt kråsade. Själv var jag inte ett dugg sömnig, bara mer och mer upprörd. Orsaken till att jag åkt in till akuten var lungorna. Inget fel på dem, men där låg jag.

Ville iväg till toaletten. Annas brits stod i vägen. Ville för allt i världen inte väcka henne. Krånglade mig mot utgången och sträckte benen så att jag plötsligt hade världens sendrag.

Diverse skutt och manövrar för att få bukt med det eländet. Men var glad över att Anna snarkade vidare.

Passerade ett personalutrymme på väg till toan. Det var som i en Kafka-pjäs. Fyra personal satt framför fyra datorskärmar och stirrade. Klart att de jobbade, det måste jag ju tro, men det kändes overkligt.

På väg tillbaka lyckades jag väcka en förvirrad Anna.

Tiden kröp fram. Klockan halvtre kom äntligen en ung kvinnlig doktor.

Antar att det är nyutexaminerade unga AT-läkare som har nattpassen. Det är klart att det inte är lätt för dem att ta detta ansvar.

”Vi ska skriva in dig. Ditt blodtryck är så högt att du måste stanna.”

”Neeej”, sa jag. ”Jag vill hem nu.”

”Nej. Vi ska ge dig en dubbel dos blodtryckssänkande och om en timme kan vi se om det sjunkit.”

En timme till på den smala britsen. Med alla dessa vassa lampor i taket.

Halvfyra. Och trycket hade inte sjunkit.

”Du får stanna här.”
”Jag vill hem.”
”Nej du ska stanna.”
Så höll vi på.

Och jag som är så timid och sällan lyckas bli arg, jag var plötsligt rent rosenrasande.
”Jag är hungrig och ilsken”, nästan skrek jag. ”Stannar jag här kommer trycket att stiga till 300…”

”På egen risk”, sa den unga doktorn till slut. ”Jag skickar remiss till din vårdcentral.”

OK. Taxi och iväg hemåt kl. 4. Hade varit uppe nästan i ett dygn vid det laget.

Jag steg av vid min port och Anna fortsatte hem till sig med taxin.

Och jag var hög, ja alltså HÖG, som jag tror att knarkare kan vara. Rent salig över att vara hemma. Egna sängen. Egna hemmet.

Ja, man har mycket att vara tacksam över. Och jag kan ju förstå den unga doktorn.

Annonser

Författare: gammelmormorn

Är 90+ och har barn, barnbarn, barnbarnsbarn och goda vänner. Är tacksam över mitt liv, får göra vad jag vill – men vad vill jag? Kanske finns det en längtan att ge sig ut i rymden och möta morgondagen – och samtidigt blicka tillbaka. Med åren kommer nya perspektiv på tillvaron.

2 tankar om “Oväntade saker händer

  1. Det är tyvärr länge sedan jag hördes av. Detta är min första ”bloggis”, så jag var inte säker på att min kommentar hade gått fram. Men jag läser dej flitigt, och jag går även bakåt som den Kräfta jag är. Och nu har jag upptäckt att det lyckades den 25/3. Hoppas att du är bra från förkylningen nu! Men du har varit tyst i 2 dagar så jag undrar verkligen? Men högt blodtryck får du inte ha. Var noga med att ta medicin (jag tar 4 tabletter för mitt). Och mät trycket ofta, ofta. Sorgligt att läsa hur det kan vara på akuten, ofta, tror jag. Vi äldre har till viss del blivit härdade under alla år, men vi borde bli bättre bemötta nu. Hur är det i Kina??
    Ha det så bra!

    • Tack! Det känns ibland overkligt för mig att bloggen som far iväg, verkligen läses. Jag glömmer den i samma sekund jag publicerat den.
      I morron kommer en ny som visar ett helt annat läge….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s