gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet

Så skönt att finna ro

Lämna en kommentar

Slappar
Det är som att jag nu äntligen lärt mig, att jag får låta tiden rinna, utan att göra något speciellt medans. Att jag inte måste. Det är härligt.

Att jag kan höra klockan slå och slöligga kvar i min sköna fåtölj. Att jag lyckas lyssna uppmärksamt utan att hela tiden surra kring ”vad ska jag göra i morgon”, ”borde ha köpt igår” – måste skriva upp”, ”lovade visst ringa…”

Ett väldigt bra program i P1 var ”Oförnuft och känsla”, om att orka resa sig efter svåra smällar. Författaren Mia Törnblom berättade om sig och hur hon lyckats leda alla sina många misstag under livet, till framgång. Hon sa att vad människor mest ångrar sig på dödsbädden sägs vara att de ej haft modet att leva sina drömmar.

Själv tror jag inte jag ångrar mig någonting. Dumma saker har jag gjort, men av dem lärde man sig.

Journalisten och författaren Paul Frigyes berättade om den smäll han fick, då hans stora bokprojekt om Jan Guillou refuserades på grund av ett faktafel. Han hade hållit på med boken i fem år. Fem års arbete förgäves?

Han kände sorg och hopplöshet under några månader, men han reste sig. Boken har nu kommit ut i ny tappning, med rättelse.

Den smäll vår familj drabbades av, var av helt annat slag. Vårt yngsta barn Lennart gick 1973 bort i cancer.

Hur reser man sig efter det? Den frågan har alla olika svar på.

För oss blev det på ett vis Lennart själv, som bar oss. Jag skrev på ett par veckor en liten bok om honom, och eftersom ämnet döden då ännu var tabu, fick boken stor uppmärksamhet.

Den blev översatt till olika språk och inom landet ville man plötsligt i alla möjliga sammanhang ha samtal kring döden.

Visst frågade jag mig emellanåt – gör jag rätt? Vad hade Lennart tyckt?

Kom fram till att han, som tyckte om att stå på scen, inte hade ogillat det.

Och detta att jag ständigt var kallad runtom i hela landet att prata om honom, att jag FICK göra det, det gav mig krafter. Och då belastade jag ingen på hemmaplan med tårar.

Programmet ”Allvarligt talat” i P1 går ut på att lyssnare ställer frågor och någon av de två författarna Lena Andersson eller P.O. Enqvist svarar.

En ung kvinna skrev att hon var rädd för döden. Lena A snoppade (tyckte jag) av henne med att ”döden – den är inte viktig. Man ska leva. Döden är ett intet. Slöseri med livsresurser att ägna sig åt den. Det leder ingenstans.”

Hörde den kände ateisten Richard Dawkins i ett annat sammanhang säga, att så helt lätt är det inte att avspisa sin död. Han medgav att han är ologisk, men han vill bli begravd på en strand, ett visst antal meter från vattnet. Han vill att vågorna skall slå in mot honom.

En annan fråga som Lena Andersson ombads svara på var – varför tar vi inte hand om våra egna föräldrar i Sverige?

Där är jag helt enig med henne.

Det är så skönt att vi kan lämna våra föräldrar i andras vård, utan skuldkänslor. Att vi kan umgås med dem och vara nära i stunder då det känns bra för oss alla.

Sommarprat med Jeppe Wikström, skärgårdsfrälst författare och bokförläggare. Helt underbart. Jag som vistats i skärgård under 55 somrar, insåg nu hur blind jag varit.

Skärgårdslivet innebar anpassning för mig till nya förhållanden, nya människor, nya problem. Jag kämpade med allt det och det utestängde allt annat.

Wikström berättade också om den vietnamesiska flickan vi alla sett på TV, hon som skrikande springer medan hon bränns sönder av napalm. Om hennes 17 operationer. Om hur den bilden lett till ett fredsprojekt. Om hur hon gifte sig och fick ett bra liv.

Och om silvertärnan som flyger 40.000 kilometer per år. Den häckar i kolonier i arktis. Den är långlivad. En ringmärkt silvertärna har dykt upp tjugo gånger i Sverige. En fågel som väger 100 gram! Nog är det svindlande.

Det är ingen hejd på allt man kan få ta del av om man har tid och ro att lyssna. Ro framför allt, inte alltid så lättfångad.

Annonser

Författare: gammelmormorn

Är 90+ och har barn, barnbarn, barnbarnsbarn och goda vänner. Är tacksam över mitt liv, får göra vad jag vill – men vad vill jag? Kanske finns det en längtan att ge sig ut i rymden och möta morgondagen – och samtidigt blicka tillbaka. Med åren kommer nya perspektiv på tillvaron.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s