gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet

Än går det upp, än ner

5 kommentarer

Gunga
Varseblev att jag numera mest återger vad jag och många andra redan hört i radio eller sett i TV och tidningar.

Det beror nog på att man genast skulle vilja prata om intrycken. Få något bekräftat eller få helt andra synpunkter att fundera över.

Så många av oss är solo då vi sitter framför TVn eller radion, och vi förundras eller förfäras. Men det finns ingen i närheten att säga det till.

Nu som gamling, tycker jag man blir så dubbel på något vis. Å ena sidan är det hemskt skönt att vara solo. Slippa göra sig trevlig, slippa omaka sig för någon annan.

Å andra sidan är det snudd på ängsligt. Det skulle vara skönt att ha någon i närheten. Med närheten menar jag då någon inom hörhåll. Inte att man skall ringa och alarmera.

Själv vajar jag mellan helt motsatta tillstånd. Ena stunden matt och svimfärdig. En halv timme senare kanske på väg ut och handla. Man blir inte klok på sig.

Det hör väl till åldrandet. Krafterna sinar, det går upp och ner. Ingen jämn nerförsbacke.

Men när vi gamlor träffas pratar vi aldrig om såna saker. Vi kan raljera över något heltokigt vi gjort alldeles nyss och vi skrattar.

Eller så pratar vi om gångna tider och minns och skrattar åt det också. Det är som att så’n måste man vara. Gnäll finns inte.

Själv glömmer jag helt bort krämpor och trötthet om något nytt oväntat inträffar. Något som tar tag i mig.

Var kommer då den kraften ifrån som kan hålla en igång i flera timmar, när man andra dagar inte orkar med just någonting?

Grevinnan Marianne Bernadotte blev jag imponerad av i ”Sommar”. Hon fyllde 90 och hon såg framåt.

Hon är engagerad i stiftelser och viktiga saker. Det är väl det som bär henne.

Och de äldre skådespelerskorna Yvonne Lombard och Meta Welander m.fl. orkar stå på scen kväll efter kväll och tycker det är så roligt.

Kanske skulle man själv, om man blev erbjuden en roll, en scen, piggna till alldeles väldigt.

Det skedde då jag för par år sedan blev uppringd av P4 om att medverka i deras program Lunchboxen.

Minns hur trött jag var då telefonen ringde. Och minns hur pigg jag var då jag åkte iväg till radion.

Men vi gamlor blir nu inte så ofta efterfrågade precis. Passé är vi.

Fast p.g.a. att allt fler nu uppnår mycket hög ålder, verkar det som att intresset för 80–90-plussare ökar.

Till exempel berättade en hundraåring på TV att hon målar nästan varje dag och läser mycket böcker. Man måste, sa hon, ha en hobby.

En 98-åring sa att hon borde vila mer, men att hon inte hinner.

Kanske dessa två inte haft såna svackor som jag tycker mig ha haft i flera år redan.

Man skall inte jämföra sig med andra. Men ibland kommer man att jämföra sig med någon som mår ungefär som man själv. Och då känns det bra plötsligt.

Orkar hon det här, så då ska jag också orka.

Och så undrar jag så mycket över hur min ensamma mamma kände det? Hon var kanske ofta olycklig?

Så kan man hålla på och försätta sig i olika tillstånd, beroende på var tanken landar.

Livet!

Annonser

Författare: gammelmormorn

Är 90+ och har barn, barnbarn, barnbarnsbarn och goda vänner. Är tacksam över mitt liv, får göra vad jag vill – men vad vill jag? Kanske finns det en längtan att ge sig ut i rymden och möta morgondagen – och samtidigt blicka tillbaka. Med åren kommer nya perspektiv på tillvaron.

5 tankar om “Än går det upp, än ner

  1. Kanske är det så att riktigt gamla människors kunskap och livserfarenheter borde tas tillvara på ett mycket bättr sätt? Tror att det skulle berika både unga och också den som är gammal. Antar att känna sig behövd inte försvinner med åldern?
    Märker på min mamma att hon mår bäst om hon får pula på med det hon orkar med, att ha ett stort trädgårdsland kanske inte alla orkar med, men hon är så van att ha egna grönsaker och eftersom det är sommartid dom växer, så får hon hjälp av oss döttrar med gallring och ogräsrensning, men hon vill alltid vara med.
    Det är säkert så med skådespelarna också, måste säga att jag beundrar dom oerhört, att dom minns sina repliker och har den timingen som behövs! Men tror att det precis som morötterna för mamma är rollen för dom ett livselixir, tänk att få respons från en publik, det måste verkligen vara en bekrftelse på att man lever!

    • Din mamma är bra duktig ännu, ngt äldre än jag. – Nej visst vill man vara behövd, men tänker mig att ganska få av oss är det. Så länge man inte är en belastning är det ändå bra. Det tänker jag mkt på.

  2. Tror det är viktigt livet igenom att vara behövd, fylla en funktion. Tänker t ex på min mamma. Hon låg på sjukhus de sista veckorna i sitt liv. Vi anhöriga var där dagligen. Ibland var mamma vaken. Ibland inte. En dag när dottern Cissi och jag var dör tillsammans mot slutet så var hon inte vaken. Men vi satt bredvid hennes säng och pratade. Cissi berättade att hennes 3-åriga dotter lyckats komma åt färg som hon kletat med på sin egen kropp och på sina kläder. -Jag blir tokig, sa Cissi, får ju inte bort färgen. Då talar mamma om, med svag röst, hur hon ska få bort färgen på barnets hud och kläder!! In i det sista var hon behövd. Ingen av oss andra visste hur man skulle få bort färgen, men mamma visste.
    OCH hon hade alltså hört oss när vi satt där och pratade!!
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s