gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet


21 kommentarer

Svårt leva utan

DorritvidDator
En morgon var min dator död. Det gick att skriva brev och printa ut dem i skrivaren, men det gick inte att maila eller surfa.

Vad ska gamla tanter på nätet att göra, hörde jag att datorsupportkillen i luren tänkte, då jag efter tolv minuters telefonkö med gräslig musik i öronen äntligen kom fram till min internetleverantör.

Visste inte att de ”uppdaterat” hela systemet och att det innebar att vi därtill anslutna skulle omprogrammera, om det nu var det vi skulle. Vi skulle något jag inte fattade.

Först gick det en och en halv dag till att leta rätt på telefonnumret till leverantören. Så svarade en röst och man lade fram sitt ärende. Och till svar fick man ett smatter av ord.

”Nätverks- och delningscenter, nätverkskort, anslutningar, internetprotokoll version 4, enip-adress, statisk, dynamisk.”

Jag hade svårt att höra och bad supportkillen bokstavera. De är väl vana vid yngre personer som hör och fattar och fixar, nemas problemas.

Han sa bara en bokstav i taget, e,n,i,p…istället för som man ska Erik, Niklas, Ivar o.s.v. Bokstaven P var omöjlig. B? D?

”Nej PETTER”, skrek han, ”tryck på OK och spara.”

Man blir olycklig. Och ilsken. Och galen.

Efter detta samtal försökte sig tanten på det hela. Utan att lyckas.

Kröp under datorbordet, tryckte med kulspetspenna på anvisad punkt i en vit apparat. Grönt ljus skulle bli gult, skulle bli grönt igen. Gult blinkande blev det, och så förblev det.

Jakt på datortekniker, boka tid för hembesök, vara utan älskade nätet i flera dagar.

Inte har jag förstått hur väldigt bunden jag blivit vid denna underbara, mäktiga apparat. Hur härligt det är att klicka fram de olika sidorna. Få mail och besvara. Gå in på Google och kolla. Spåna vidare på bloggtexter…

Och inte förstår man, kanske inte någon av oss, hur bortskämda vi är med allt, som i landet Sverige fungerar.


10 kommentarer

Vad är egentligen bäst?

sv_basta_aldreboende_992
Morgontidning och nyheter på radion, så många fasor att ta del av. Hur kan man alls sätta igång med sitt dagliga, tänker jag.

Men man gör morgonjobben och slinker ur det hemska och ockuperas av en massa vardagsnormalt.

Ett äldreboende skulle i SVT koras till Sveriges bästa. Man fick se det på nytt nu ett år senare. Och vad fann man? Jo att man inte lyckats så bra som man tänkt.

Jag reagerade över olika saker. Dels sa geriatrikprofessorn att det var skandal att de gamla inte fick äta något mål på natten. Att de var utan mat i 13 timmar. Att det inte är hållbart. Att många av de boende kommer att svälta ihjäl.

Men jag protesterar. Själv äter jag min middag kl.16 och sen ingenting förrän nästa morgon klockan 07.

Tretton timmars fasta. Jag är inte hungrig på kvällstid, men frukosten smakar gott. Mina mattider passar mig perfekt. Jag skulle absolut inte vilja ha någon av de smoothies som de boende på det aktuella hemmet blev erbjudna.

Så övermedicineras ganska många fortfarande. Det vållar säkert ofta problem, men det FINNS kunskap, det går ju att reglera.

Så sa de gamla att de inte är till någon nytta. Att de är till besvär. Att de fäller tårar.

Ja, men sånt är ju livet. Så mycket nytta gör vi inte som urgamla. Till besvär blir vi naturligtvis. Ingen kan väl trolla. Livet är aldrig lätt som en plätt, inte i någon ålder. Skall man behöva klanka på vården för det?

Det sägs att välutbildade håller sig unga och friska och lever tio år längre än lågutbildade. Det är svårt att förstå. Alla får ju lika god vård på våra sjukhus. För inte vårdas vi efter våra inkomster, utan utifrån våra diagnoser.

Välutbildade personer kanske håller sig mera informerade om olika nya rön beträffande hälsan, kanske äter nyttigare mat och motionerar mera.

Välutbildade personer kanske ägnar sig mera åt kultur. Och det är viktigt. Men vad kan det i.ö. vara de välutbildade lyckas med, som de lågutbildade missar?

Fäller tårar gör vi väl alla. Det är t.o.m. mycket bra att KUNNA gråta.

På hemmet man visade upp i TV ordnades det underhållning av olika slag. Det spelades musik och gamlingarna höll varandra i armkrok och satt och vaggade.

Man såg en del ansikten lysa upp. Kanske bekom det några väl.

Var tredje åldring är deprimerad, sades det. Det kan vara så. Depression är något som hör till livet. Ganska god lindring får många av dagens antidepressiva piller, så kallade SSRI-preparat. Men så väldigt glada åldringar?? Visst kan det bli glada stunder, men…

Brist på resurser talas det ständigt om. Men så mycket resurser finns inte att livet förblir tårfritt.

Det finns gamla som 102-åriga bloggerskan Dagny. Det finns fantastiska starka personer, som verkar vara oberörda av åren.

Men vi är så olika alla. Vad den ena tycker är skönt tycker den andra inte alls om.

Vad jag skulle önska är, utom att få vara solo och vila och fundera, är att tillsammans med vänner eller med främlingar få samtala om livet, om glädjen, om sorgen och om döden. Att se det som så naturligt som det är.

Själv är jag medveten om att jag har ett mycket bra liv. Men jag tycker inte det är enkelt.


7 kommentarer

Om tacksamhet

Tacksamhet
En av mina vänner suckade. Hon har ställt upp alldeles kolossalt för sina barn och barnbarn. Visst gör hon det gärna, men ordet tack hör hon aldrig.

Börjar fundera över hurdan jag har varit. Inte hade jag heller vett att tacka mamma. Jag tog hennes hjälp för given. Hon betedde sig ju så, tyckte jag, blev så glad då hon kom och verkade på alla vis urförtjust över att få träffa barnen. Jag tror jag tyckte ungefär att jag bjöd henne på dem.

Men mamma var barnträdgårdslärarinna och hade ungar kring sig alla vardagar under terminerna. Nog var hon väl trött och skulle behövt få vila.

Nu efteråt förstår jag att jag var insiktslös.

Men om mamma varit tydlig. Kanske hon velat säga att jag är så glad över att vara här, men jag orkar inte så mycket. Då hade jag väl fattat.

Numera är föräldrars hjälp med barnbarnen inte lika självklar, då mor- och farföräldrar själva ofta är yrkesaktiva.

För mig var det ren avkoppling att åka iväg och ta hand om våra barnbarn. Jag tyckte det var roligt och att det uppskattades, det kände jag.

Men det verkar som om tacksamhet har blivit omodernt. Nästan något politiskt. Förr skulle de fattiga tacka de rika.

Det är som om tacksamhet hör till klassamhället. Tacka för sina självklara rättigheter behöver man inte??

Tacksamhet är ett klurigt kapitel. Fast jag tycker vi krånglar till det.

En av mina vänner sa att hennes svärföräldrar tyckte man var tillgjord om man tackade.

I Finland har jag flera gånger fått höra att ”det är då ett rysligt tackande – har du fått ordet tack på hjärnan?”

I USA sa alla alltid ”have a nice day” och kanske fnös jag också åt det i början.

I Ryssland på 1990-talet (har bara en kort erfarenhet) hörde jag aldrig ordet spasiba – tack.

Så kan vartenda beteende tolkas olika. Det kan vålla missförstånd och dåligt humör, just för att orden har olika innebörd för olika människor.

En del verkar se det här med tacksamhet litet på samma vis som på välgörenhet. Som något nedlåtande.

Men jag kan inte se det så. Jag vill visa om jag uppskattar det jag blir bjuden på. Att se den jag riktar tacket till, i ögonen. Att inte se gåvan eller gesten som självklar.

Jag känner mig inte tillgjord alls. Jag tycker verkligen man mår väl av varje vänlighet.

Vi kan göra varandra glada genom att SE varandra. Det kostar ingenting. Jag tycker gott vi kan göra varandra glada.

Och inte vet jag om det är något problem överhuvudtaget, men vänner beklagar sig ofta över fenomenet.


3 kommentarer

Empati förenar

Empati
Vännen Ulla ringde igen. Senast grunnade vi över stolthet. Nu ville hon prata empati. Är det något man kan lära sig, eller är det medfött?

Utan empati har man knappast riktig kontakt med andra. Man möts på ytan, svarar på tilltal, men helt utan engagemang.

Det känns inte meningsfullt. Att vara empatisk betyder väl att både ge och få. Att vara empatisk kan man se som en gåva.

Måste man tycka mycket om den man hyser medkänsla med? Nej, jag märker att man, särskilt nu som gammal, kan leva sig in i en otrevlig, obehaglig människa också. Man kan förstå och känna med den personen, utan att tycka om hen.

Om man ser någon lida, som man ogillar. Visst kan man hysa medkänsla.

Så satt vi där igen och funderade. Att vara empatisk är att kunna leva sig in i någon annan.

En försvarsadvokat – hen kan säkert hysa empati för skurken hen försvarar.

Flyktingar som kommer till oss. Vi kan känna empati med dem i tanken. Kognitiv empati s.a.s. Men har vi förmågan att hysa empati på bredden? Kan man hysa medkänsla för många på en gång? Det kan man väl.

Ju mer man funderar, dess vidare känner man att begreppet är.

Hörde i radion om en motorcyklist, som på en bensinmack fick kontakt med ett gäng tuffa mc-killar. Inga snälla gossar, men något med motorcyklarna förenade dem för stunden.

Så är det med mattar och hussar på hundpromenaderna också. En vovve som skadats kan skapa en stark medkänsla och sympati, vilt främmande människor emellan.

Skådespelare då, de måste ju leva sig in i sina roller. Betyder det att de också automatiskt lever sig in i sina medmänniskor?

Det är väl inte så säkert. De kan vara självcentrerade till max. Självupptagna. Men inlevelseförmåga måste de ha, med den roll de ska gestalta.

Kan man lära sig empati helt utan anlag? Kanske har de flesta av oss ändå vissa anlag för inlevelse. Det får man hoppas.

Att lyssna, det är viktigt. Att lyssna på riktigt. Att ta del av. Att tänka efter. Det är ganska många som inte alls lyssnar, bara väntar på sin tur att få säga något.

Ett underbart exempel på empati presenterades i programmet Tendens i P1.

En ung kvinna kände starkt med alla många tiggare i Göteborg. Hon stod inte ut med att inget kunna göra för dem.

Hon hittade på att skapa två sångkörer, en med tio tiggare och en med nio givare.

Det var språksvårigheter, men inte värre än att de möttes och sjöng, och nu skall det vara någon sorts uppträdande eller om det gjordes en film av det hela.

De tio tiggarna och de nio givarna möttes på riktigt. En av kvinnorna spelade romsk musik, några av givarna började dansa och efter en stund deltog alla.

Empati, medkänsla. Så jobbigt ibland, men så viktigt.


8 kommentarer

Har män lättare för att känna sig stolta?

Tupp
Mötte en jämnårig vän, Ulla, och vi satte oss på en bänk.

Hon ville tala om sin dotter och hennes funderingar kring stolthet och värdighet. Något dottern, Anita, ansåg att helt saknades hos mamman.

Man måste ju vara stolt hade Anita sagt. Man måste ha en tydlig kontur. Tro på sig själv. Man måste vara värdig.

”Är du stolt över dig själv?”, frågade Ulla mig.

”Njaa, jag vet inte. Ordet stolt känns inte så hemtamt för mig. Jag är tacksam och glad över mycket, men stolt..?”

”Jag har grubblat mycket över det”, fortsatte Ulla. ”Jag har ju hela livet anpassat mig efter alla i min närhet. Jag har inte tagit plats. Omgivningen har varit viktigare.”

Så är det kanske i vår generation, vi gamla tjugotalister. Inte lärde vi oss att ta för oss, tänker jag. Vi kvinnor skulle finnas till för andra.

Vi skulle tjäna, nej serva. Som jag minns det, gjorde vi det gärna. Det var praktiskt, allt fungerade.

Den här frågan tog jag med mig.

Träffade en 65-årig man, sonen till en av mina vänner.

”Är du stolt?”, frågade jag och berättade om mitt samtal med Ulla.

”Jaa”, sa han, utan att blinka. ”Jag är stolt över mina barn och min fru och över att jag har klarat mig själv utan hjälp av mina föräldrar. Och jag är stolt över att jag är bra i mitt yrke.”

Hans fru dök upp medan vi pratade och jag ställde henne samma fråga.

Hon skrattade. ”Stolt, jag vet inte…”

Är det så att männen lättare känner sig stolta? Att de inte lika lätt definierar sig som tacksamma? Är det så att ordet stolt är maskulint? Men i dagens jämställda värld? Jag får inte ihop det.

Ringer Ulla och frågar igen. Vi pratar länge.

”Kan du inte ändå känna dig stolt över något?”, undrar jag. ”Du har ju gjort så mycket.”

”Nja – kanske? – fast – jo, jag kan väl vara litet stolt över att jag klarade av ganska mycket i mitt underläge. Att jag åstadkom en hel del ändå, ofta med starkt motstånd.”

Hon berättar att hennes man hade krävt mycket. Att han ofta påpekat att hon borde vara tacksam. Det var genom honom hon fått vara med och klättra högt på samhällsstegen.

Ulla ger det ena exemplet efter det andra på hur hon böjt sig, gett efter och avstått egna saker.

Vi pratar länge om det här. Anita menar att mamma Ulla gör allt det här, för att bli omtyckt. Att hon vill bli applåderad.

Det påminner mig om de psykologer som var i ropet på 1970-talet. Det sades då att våra motiv alltid är grumliga. Att vi inte gör någonting av någon sorts godhet, utan att vi är egoister allihopa.

Men jag tror inte på det. Vi gör mycket av ren kärlek också. Och med glädje. Vi människor behöver ju varandra.

Spörsmålet om huruvida vi är stolta fick plötsligt hela tillvaron att dallra.

Men vi enas, Ulla och jag, om att vi är glada över allt vi har gjort.

Vi vill fortsätta med det – en god gärning om dagen. Så länge vi orkar.


4 kommentarer

Vårt behov av beröring

Beroring
”Det är fruktansvärt att vi tar så lite på varandra.” Så löd en rubrik i Sydsvenskan nyligen.

Man intervjuade människor på stan. Hur ville de ha det?

”Den bästa beröringen är den man får oväntat.”

”Det är skönast att bli kliad på ryggen.”

”Om jag är nedstämd, behöver jag det.”

”Jag kan sakna den beröring jag fick i Brasilien.”

”Det är härligt, jag blir så lugn och avslappnad.”

En man mötte sin hustru vid tåget och ”blev alldeles lugn och avslappnad av den ömma hand han fick om sin nacke”.

Att taktil, mjuk massage är välgörande, det vittnar många om. Men alldeles entydigt enkelt är det inte.

Hade en god jämnårig vän som hade beröringsskräck. Så till den grad att hon inte uthärdade tanken på att bli gammal och vidrörd av personal, om hon skulle hamna på sjukhus.

För henne var tanken på att bli vidrörd av främmande händer så svår, att hon tog livet av sig.

Vet inte hur tidigt i livet hon hade utvecklat den här skräcken.

När vi var unga båda, var det ännu inte så vanligt som idag, att man ganska snabbt hälsar på varann genom att kramas. Man flyger om halsen på folk kanske litet väl hastigt.

Massage kan lindra oro och ångest, det vet man. Taktil beröring kan lindra smärta.

Men en beröring som är för intim kan kännas obehaglig. Om man märker det, är det bara att backa. Det kan vara ganska subtila tecken.

Nu som gamling, då man lever ensam, är det inte ofta man får avnjuta så värst mycket av varken taktila eller andra kontakter.

För en tid sedan anmodade min läkare mig att ha en blodtrycksmätare på mig i två dagar och tre nätter.

Hörde av vänner som varit med om det, att det var obehagligt. De blev så störda och det gjorde t.o.m. ont, sa de.

Men jag…jag njöt när apparaten satte igång och det knep till om min arm sådär en gång i timmen på natten.

Jag upplevde det i min sömndruckenhet som kramar. Jag tror jag smålog…

Vi får nu aldrig allt vi längtar efter i varje stund. Men visst har vi längtor.


4 kommentarer

Naturens ordning

LjusBlogg
I programmet Allvarligt talat i P1, med författaren Lena Andersson, ställde en lyssnare följande fråga:

”Varför skall man sträva efter ett långt liv? Vill vi ha det? Ingen verkar ju tycka om ålderdomen. Varför ska vi leva länge?”

Lena Andersson svarade något i stil med att, ”vi kan inte omfatta begreppet att leva länge, bara längre”.

Det slår mig att vi säger inte heller om personer att de är gamla, utan vi säger äldre. Och äldre, äldre.

Vi komparerar för att det känns tryggare, för att ordet gammal är så sorgligt, fastän äldre ju är äldre än gammal.

Kan vi uppskatta ålderdomen? Ja till stor del beror det väl på hälsan. Om vi mår hyfsat bra, kan man, tycker jag, hitta nya och värdefulla kvaliteter.

Och om man har relationer. Det är säkert oerhört svårt för många helt ensamma. Tror jag skulle klara det dåligt.

Men för min del uppskattar jag att man, om man får bli gammal, får ett långt perspektiv bakåt. Man får syn på saker. Man blir medveten om hur man mognat.

Man försonas med det mesta som kanske varit snårigt förut.

Man kan i tanken gå tillbaka till bortgångna vänner och släktingar och först nu slås av tanken på, hur man själv betedde sig mot dem.

Tänk om det var så hon såg på mig, om det var så han uppfattade det? Man skulle vilja kunna tala om det. Kanske säga förlåt.

Lite grand känns det, som om man nu gör det.

Sina egna tankefel eller annat tveksamt, fattade man inte alls medan det pågick.

Så länge man tycker sig vara klar i knoppen och vet vad man tänker, så är det ännu roligt att leva och kommunicera.

Man kan disponera sid tid och ägna sig åt sina intressen – d.v.s. om kroppen lyder något sånär.

Sina barn vill man aldrig lämna, men med tiden känner man ändå att man inte passar in här mera. Och man vill inte bli till en belastning.

Den tekniska utvecklingen, nya livsmönster känns främmande. De av mina jämnåriga som inte kommit sig för med att lära sig ny teknik, de känner sig utanför. Man ska kolla saker på webben.

”Webb – vad är det för slag?”

”Någon längre tid kan vi inte överblicka”, sa Lena Andersson.

”Vi kanske inte vill leva länge, men längre. Litet till och litet till.”

”Inte länge, men längre.”

Vi är mer eller mindre rädda för döden?? Hellre gamla än döda. Det går inte att helt fatta det här med döden. Att den är på riktigt. Att det är naturens ordning.