gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet


2 kommentarer

Sextio, och sen?

Tomas-Lappalainen
Författaren Tomas Lappalainen (bilden) skriver i en bok om vad han kallar ”efteråldern”. Boktiteln är ”Mellan 55 och 60″. Han ser inga fördelar med att bli äldre, han börjar få krämpor och han börjar tänka på döden.

I mina ögon är han ännu blodung. Normalt har han många år kvar, då han kan vara hur pigg som helst, hitta på hur mycket nya saker som helst, upptäcka hur mycket nytt som helst.

Idag blir allt flera över hundra år gamla. Om de flesta av dem känner sig tacksamma över det, vet jag inte. Vi är alla så oerhört olika.

Själv ser jag det så här: Nog måste det väl vara många av oss, även om vi är hyfsat friska, som har stunder med ångest eller depression. Det är jobbigt att bli gammal, säger vi till varandra.

Livet äääär tufft. Det är DET vi måste lära oss. Det är väl den insikten och lärdomen som får oss att MOGNA. Att mogna kostar.

Några fördelar med att bli gammal tycker jag mig ha funnit just i detta, att känna hur man har mognat. Att se tillbaka i det långa perspektivet och få syn på helt nya saker.

Det man en gång tyckte om någon, att hen var otrevlig, skamlös, trist och så vidare, ser man nu 30–40 år senare på med andra, milda ögon. Man ser sin egen andel i jobbiga nära relationer. Man FÖRSONAS. Det känns stort.

Tomas Lappalainen blir varse att han inte hörde koltrasten medan han var ung, då han var så upptagen med annat. Nej, just det. Så var det för många av oss. Det är EN fördel att man nu som gammal uppmärksammar både fågelsång och mycket annat. Man reflekterar. Man hinner med det. Det berikar och det är härligt.

”Vi sitter på en alptopp och pladdrar”, skriver han. Det har han rätt i. Visst är det så att kanske de flesta äldre pladdrar och försöker verka tuffa och glada, hej och hå, inte belasta någon. Hålla döden på avstånd.

Men pladder är inte vad vi gamlor egentligen behöver. Vi behöver samlas kring gåtorna och samtala om livet. Vi behöver visa att vi tycker om varandra.

Man ser ner på gamlor i Sverige. Ja vi har ett rationellt samhälle där allt skall funka. Äldre och sjuka ÄR i vägen, det går inte att undvika.

Men jag tror att nu, då 40-talisterna börjar åldras, kommer de att se till att ingen hoppar på dem utan vidare. De kommer att KRÄVA.

Så mycket välfärd kanske de inte kan få, men respekt, och det är klart att det är viktigt.

Lappalainen gör en snöängel ”i en sorts desperation” och ser då han stiger upp att den ena vingen är mindre än den andra. Ett resultat av en ”frozen shoulder”. En skavank. Det stör honom.

Han tänker, att ”kroppen är ens mest förtrogna, som man borde dyrka” eftersom kroppsligt välbefinnande betyder att man också mår bra i själen. Nå ja, riktigt så enkelt är det inte.

I tidningen M-magasin fångas jag av en artikel med rubriken ”Det här berättar din kropp”. Man får se bilder på och ta del av vad fyra medelålders kvinnors kroppar berättar.

De berättar om bröstcancer, diskbråck, uretrit, kotskador, hjärtklaffsoperationer, smärtsyndrom, förslitningsskador, struma, utomkvedshavandeskap, fött döda barn, klimakteriebesvär och så vidare.

Fyra stiliga kvinnor, 60–69 år, som genomgått allt detta, står rakryggade och leende och berättar om hur de lever.

Trots motigheterna kämpar de på. De simmar, promenerar, går på gym, spelar tennis och alla försöker de äta hälsosamt. De lever livet.

Lappalainen säger att det är lättare att förstå rasism än åldersdiskriminering. En vit blir aldrig svart, men de som nedvärderar gamla blir ju själva gamla.

Jag tror åldersdiskrimineringen är en sorts skräckslagen förnekelse av att vi faktiskt blir till besvär och bekymmer innan vi är borta. Usch, vi vill inte veta om det.

Många av oss 20-talister är vana vid att förminska oss själva. Själv kallar jag mig ofta för gammelgumman, skrället o.s.v., i syfte att inte väcka irritation, utan kanske få ett småleende.

Från och till lyckas jag med det.

Foto: Eva Lindblad, Lind & CO.

Annonser


5 kommentarer

Storartat

johanvonschreeb
Så har jag landat i verkligheten igen efter att i några veckor i tankarna ha vistats i Amerika. Det har på många vis varit vilsamt. Jag har glömt IS och krigen, naturkatastroferna och den ohyggliga ebolaepidemien som pågår. Det är ett under att man alls kan skratta och agera och hålla det hemska ifrån sig.

Man blir värmd och mera hoppfull då man läser det katastrofläkaren Johan von Schreeb skriver i Svenska Dagbladet. Att det finns sådana storartade personer som han, gör att man alls orkar leva, tänker jag.

På en bild i tidningen ser man en ung kvinna som just fått sin dom. Hon är smittad och två dagar senare dör hon. Ytterligare några små barn är så utan sin mamma. Det är gränslöst grymma händelser och vi hör om dem i tusenden, men massorna kan vi inte ta till oss.

Dr von Schreeb är katastrofläkaren som orkar. Han börjar med att berätta om hur han bekvämt tillbakalutad i hängmattan lyssnade på radions P1 i somras. Det hördes ett pling i mobilen och där fanns ett sms från världshälsoorganisationen WHO: ”Kan du omedelbart delta i telefonkonferens om ebolautbrottet – behöver dina tankar.”

Han drar sig först, han behöver vara ledig. Han är heller inte expert på infektioner. Det finns många som skyndar till och ställer upp. Men de skapar tyvärr ofta också kaos.

”Det blir frontalkollision mellan de tillresta doktorernas övertygelse om vad som behövs.”

”Det krävs erfarenhet och kyla som komplement till det bultande hjärtat.”

Sammanbrottet verkar nära. Sjukvården går sedan tidigare på knäna i Sierra Leone, Liberia m.fl. länder.

Dr von Schreeb känner motsånd, det går kalla kårar genom hans kropp. Visst har han valt att ha kontakt med drabbade, det är där han hämtar sin energi. Samtidigt är hans tillvaro oerhört krävande, med regelbundna uppbrott och färder till platser som de flesta skyr.

”Jag har plågat min omgivning och framför allt min familj genom att jag alltid har halva hjärnan och ena benet på väg ut i världen.”

Att resa till Sierra Leone tycker han är svårt. Hans dotter ber honom stanna, men han inser att han behövs mera där borta än hemma.

Han flyger iväg och skriver att första andetaget i huvudstaden Freetown är pressande, varmt och fuktigt. ”Tänk om det finns ebola i luften?”, tänker han. Ännu återstår flera mil med bil. Klockan är fyra på morgonen. Regnet vräker ner. Regnperioden pågår.

Han ska inte vårda sjuka, han ska så fort som möjligt få upp vårdplatser. Det är mycket bråttom. Han lyckas få tag på några infektionsläkare med erfarenhet av smittskydd.

Personal väljs ut och de har fått lära sig att ta av och på skyddsutrustningen sterilt och utan att nudda vid huden.

För att illustrera vikten av att inte få virus på kroppen tar han hjälp av Gentianaviolett, en kristallblandning som används mot svampinfektion, Gentiana färgar allt den kommer i kontakt med ilsket blå. De som lyckas ta av sig skyddsutrustningen utan att få ett stänk av färgen på huden belönas.

Snart finns ett ebolacenter som kan ta emot smittade. Nya problem dyker upp hela tiden. Är sophanteringen säker? Finns det system att ta hand om de virusindränkta skyddskläderna? Nog verkar det mer än hopplöst.

Han ser två kvinnor rakryggat balansera stora vattendunkar på huvudet. De verkar inte fatta hur epidemien smittar. Att den drabbar fem personer i timmen i det här skedet. Med sjuttioprocentig dödlighet. Att leva här och förstå verkligheten, det klarar inte människan.

Han utför sitt uppdrag och när han kommer hem igen är det höst. Han åker till landet till familjen, tar ner svampkorgen från hyllan och traskar ut i skogen. Medan han vandrar ”över sviktande mossa bland granar och tallar” kan han långsamt lägga pusslet och skapa ordning i det han varit med om.

Då han åker hem efter jordbävningar har hans uppdrag känts slutfört. Den här gången är det annorlunda. Slutet på epidemin är långt borta, hans arbete har bara börjat. Det här kan inte reduceras till en biståndsfråga, det handlar om global säkerhetspolitik.

Ingen vet ännu hur allt slutar.


3 kommentarer

…och ur sockan trillade en handskriven lapp

KangorDorrit
Inte kunde jag drömma om, då jag släpade ner två pappkartonger från vinden, att innehållet i dem skulle komma att sysselsätta mig i flera veckor. Att det skulle väckas så många minnen. Och att allt kunde bli så levande.

Det är som att det är riktigt svårt bli sitt gammelmormors-jag igen. Det skulle finnas hur mycket som helst skriva om, men det blir upprepningar och too much, så det här får bli sista svängen.

För ännu dök ett minne upp av en dam, god vän med tidigare nämnda Dottie. Den här damen hette Naomi, något äldre än vi, med 76-årig make Jeff.

Naomi kysste mig så jag blev blöt om kinden. Hon är ”meticulous”, sa Dottie (skrupulöst noggrann, petig).

Jeff kom fram och ville berätta en rolig historia. Den löd:

Snälla gamla damer satt och stickade sockor till soldater ute kriget och de packade in dem och de sändes till någon front, var nu kriget pågick. En av soldaterna fick ett skavsår som störde honom så mycket att han var tvungen ta av sig kängorna.

Han stack in handen i sockan och fann där en hopskruttad papperslapp, han vecklade ut lappen och på den stod det ”God bless you”.

Jeff såg förväntansfull ut. Och nu skulle vi skratta. Länge.

Ett lyxhem hade de och det fick inte användas. Varken av maken eller av henne själv, sa Dottie. Vi gick husesyn. Alla skåpdörrar öppnades, minutiös ordning, massor med saker.

Tre badrum, jag vet inte om de hade jacuzzi, kunde inte det ordet ännu på den tiden. Fyrkantiga stora badkar med en inbyggd porslinsbänk. Ett var skärt, ett svart och ett i guld.

Österländsk stil. Gardiner och draperier så man höll på att storkna. Vad skulle de tyckt om de kommit hem till oss i Malmö?

Vi åt alltid ute och åkte sen till Linvilla Orchards och köpte var vår fruktpaj av något slag. Trodde Naomi i hemmet skulle servera kaffe, men det bjöds aldrig där på nånting. Kaffet fick man på krogen till maten, ofta tillsammans med en söt muffins. Ja det var nästan overkligt.

Vi åkte till ett Town House en gång, en fin restaurant sades det. Naomi kände ägaren som kom fram iklädd cowboyhatt med nejlikor instuckna i brättet. Han kysste Naomi och till mig sa han att det var så nice att jag var där.

Det råkade vara ”Secretary’s Day” och många chefer tog ut sina sekreterare denna dag. Vi fick vänta i tjugo minuter innan ett bord blev ledigt.

Krogen var till trängsel fylld med gamla saker. Gamla tandläkarstolar, gamla barberarstolar, pottor, kannor, symaskiner, betsel, seldon. You name it.

Jag fick onekligen en speciell bild av livet i USA. Jag mötte inga fattiga, utan bara välsituerade människor.

Nog var det skönt, minns jag, att komma hem efter allt detta. Till det för oss normala.


2 kommentarer

Mötet med Sharon och Frank

DorritSondag
Och så sista berättelsen från USA-vistelsen på 70-talet. Ett möte med gifta paret Frank och Sharon. Själv står jag till höger på bilden. Frank hade titeln ”vice president” på det båtvarv, där även min man var engagerad.

Att Sharon och Frank hade sex barn visste jag. Väntade mig en hurtig, trött, kanske sjavig husmor.

Men, Sharon – lång, slank, stilig med persikohy, enkla vackra kläder, rödlackerade naglar.

Tjugo rum, flera matsalar. Sovrum med handvirkade baldakiner ovanför varje säng. Dem hade Sharon virkat. Fem cm tjocka heltäckande mattor i en del rum, vacker natursten i andra.

Barnen hade alla var sitt rum. De städade dem själva, sades det, och tvättade sina egna kläder. Några av barnen var ännu bara sex–sju år gamla, så då måtte de äldre syskonen ha hjälpt dem. De fick bara se vissa TV-kanaler.

Att denna slanka, vackra Sharon varit gravid sex gånger och fött fram sex friska barn var svårt att fatta. Hon måste ha börjat som tonåring.

Hon bjöd på kalkon med alla många tillbehör, som på en Thanksgiving Day, fastän det var fel årstid. Till dessert en underbar paj med massor med nötter. Vi vuxna åt i en matsal, barnen i en annan. Fint dukat i båda. De äldre barnen serverade.

Sharon och barnen hade gjort all maten själva, sa hon flera gånger. Hon påpekade ofta att hon inte hade någon hemhjälp.

När vi ätit klart kom barnen in och kysste sin mor och far som tack för maten. De tog över i köket och sa sen god natt och drog sig tillbaka.

Sharon var en hårding. Fostrad till att förakta de svaga. Hon ansåg dem vara lata. Också uppfostrad till att hålla distans och att behaga. Ack jaaa…

Hon älskade historiska böcker, särskilt de som handlade om slaveriet. Hon läste på kvällsuniversitet. Hon tyckte om att handla på garageförsäljningar. Hon spelade bridge. Hon hoppades få träffa president Kennedy i himlen. Hon ville trycka hans händer.

Allt detta. Och vi gapade.

Hur allt hängde ihop vet jag inte. Men en fenomenalt duktig och stark kvinna var hon.

Ed och Dottie, i förra bloggen, de kan inte leva mera. De var några år äldre än vi och breven upphörde att komma för flera år sedan.

Det var 1978 allt det här hände. Kan undra om ”vice president” Frank redan hunnit gå i pension. Om Sharon är lika stark. Och hur det gått för alla sex barnen.

Undrar också över hur vanligt det är med hemmafruar i USA idag. Och hur vanligt det är med så många barn.

Funderar även över hur Sharon hade tagit emot ett handikappat barn. Om det hade drabbat dem.

Det har hänt mycket i Sverige på 36 år. Det måste det ha gjort i USA också.

Nu slår jag igen det tjocka albumet. För mig var det roligt att dyka ner i det. Nu går jag in i gammelmormorslivet igen. Så länge det varar.


6 kommentarer

Den snälle vapensamlaren

RevolverII
I mitt USA-album finns det ännu två olika fenomen jag vill berätta om. Nämligen två par som vi lärde känna. I det ena fallet blev vi vänner och umgicks ofta. I det andra fallet mötte jag paret bara en gång.

Dorothy, kallad Dottie, en 55-årig hemmafru, som kallade sig househould ingenieur. Klädd i ljusgröna eller skära crimplenedräkter. Crimplene var materialet på modet. Själv hade jag enkla, snygga Barbro Sörman-klänningar, men något beröm för dem fick jag inte.

Dottie och Ed hade en dotter och sex barnbarn. De var vänliga, omtänksamma, fantastiska på många vis. Med Dottie och Ed umgicks vi ofta.

Deras hem var obeskrivbart. Ed samlade på pistoler. Han hade 2000 exemplar upphängda på väggarna, ett stort rum bara för det ändamålet. Han hade kataloger som han stolt visade upp.

Vi gapade mer än lyssnade.

En gång sa vi nånting om att i Sverige fick man inte…men Ed skyndade sig att förklara. När vi fick brev från honom efter att ha återvänt till Sverige, så fanns på hans kuvert, förutom frimärke, också ett klistermärke med texten ”Let the people keep their arms”.

På toaletten hade de tapeter med pistolhölster som mönster.

De hade vågar, klockor, kommoder, dockor, handfat, kannor, glas, muggar, vaser, porslin, antikviteter, verktyg, allt på denna jord och allt detta i vardagsrum och matsal där vi vistades. Också i badrummen. Ett spelpiano med 200 spelrullar. Och plastblommor i stora byttor.

De fortsatte köpa prylar på auktioner och loppmarknader. Ofta när vi åkte bil med dem ville de av och titta och de hittade alltid nånting. Att Dottie kallade sig household ingenieur berodde kanske på allt detta.

Och denne Ed med alla pistoler och hölster var en mjuk sympatisk herre. Man får inte ihop det. Att HAN av alla var vapensamlare.

De hade en hund också och den kunde aldrig lämnas ensam hemma. Då tuggade den sönder prylarna. Hunden låg alltid i bilen medan vi var ute på våra luncher.

En natt hade Ed hört misstänkta ljud från nedre våningen och rusat upp i tron att det var en tjuv. Men han glömde ta med sig pistolen från nattduksbordet. Om tjuven försvann eller inte ens funnits där, vet jag inte.

Familjen hade också ett fritidshus i Poconobergen. Vi blev inbjudna dit till en weekend. På svenskt manér hade vi med oss förning. På finska heter det ”tuliaisia” och kan översättas till ankomstgåva.

Jag var ivrig att hitta på en fyndig sådan. Köpte en stor korg och fyllde den med idel svenska och finska varor. Brödsorter, ostsorter, korvar, sådant jag hittade i en affär i Philadelphia.

Vi överräckte korgen. De sa ingenting, ställde den i ett hörn. Vi övernattade. Till frukost bjöd de på söta pannkakor med lönnsirap och en riktig gräddtårta. DET var direkt plågsamt. Jag längtade efter vår korg, men den såg jag inte mera.

Vi var där i tre dagar, åkte runt och såg märkvärdig natur, Boulderfields, stora fält med ganska stora runda stenar m.m., har glömt namnen på allt. Imponerande och vidunderligt var det. Flugorna var större där. Ekorrarna var större. Träden var högre. Det var som en saga.

Kom mig inte för att påpeka att förningen skulle ätas upp. Placeras i kylskåp i alla fall. Förstod att för dem var det närmast oartigt, att vi hade mat med oss.

Vi hälsade på dottern med de sex barnen. En tjock, slarvig, glad kvinna och en hoper glada ungar. Med ett hus i skogen.

Och allt det här låter som att nu måtte jag väl ändå överdriva, det kan inte vara sant. Men det är det.

I nästa bloggtext om det andra paret.


6 kommentarer

På marsch genom stan

MarschDekalII
Under Amerikavistelsen läste jag en dag i tidningen om ”Superwalk – march of dimes”. Marschen skulle ge medel till ”The unborn children”. Det var inte mot abort utan ”A fight to end birth defeats and give children a healthy start in life”.

Vänner skulle sponsra en med 20 cent/mile. Jag fick inte ihop så många sponsorer.

Vi var 5 000 som startade. Jag hamnade bredvid en Miss Rachel, argsint feminist. ”I’m not a Miss”, påpekade hon ilsket. ”I’m Ms”.

Jahaa. Förstod senare att Ms var korrekt att använda i alla situationer, det täckte in både Mrs och Miss.

Hur som helst: vi gick 30 miles på 5 timmar.

Vid varje checkpoint fick vi junkfood, plufsiga veterullar, slankiga korvar, Coca-Cola och tyska kringlor, så kallade pretzels. Jag kom fram som nr 18 och omnämndes i lokaltidningen.

En kväll gick jag på konsert, en god bit från hotellet. Hade skrivit det på en lapp till min man som inte var hemma. Glömde att nämna var konserten ägde rum.

Mycket folk, men ingen jag kände. När konserten var slut försvann alla så snabbt. Och jag gav mig ensam ut i mörkret.

Det var otäckt. Nästintill inga gatlyktor. Kolsvart faktiskt. Mötande bilar som bländade.

På den tiden hade man ingen mobil. Jag fick ångest. Jag snubblade framåt så fort jag kunde. Så rädd har jag aldrig varit.

Klockan hade blivit tio. Min man hade kommit hem någon gång under kvällen och sett en lapp på vilken jag skrivit om konserten. Men inte var den var. Han blev orolig.

Det gick några timmar. Han hade ringt polisen. Vet inte vad han sa till dem. Vad skulle de göra?

När jag sent omsider anlände, ja då var han ILSKEN. Och det förstår jag.

Swarthmore var annars en ganska lugn liten stad. Några få gånger hade jag läst om överfall och om våldtäkt. Men att ensam trava utmed mörka gator var nog inte tillrådligt.


2 kommentarer

Oj, detta hisnande Amerika

MissUniverse
Jo, det är fortfarande 1970-tal och jag är kvar i Amerika. Allt känns så levande.

Jag utvidgade mitt revir. Som en liten unge prövade jag att gå allt längre bort från mitt hem, vände mig om ibland för att ha koll. Fånigt rädd för våld i början, itutad att allt var farligt.

På sådär tre miles avstånd från hotellet fanns något som hette Springfield Mall. Jättekvarter med butiker, sådant som inte fanns i Sverige ännu på den tiden, men nu blir allt vanligare, även om inte riktigt så stora.

Där vandrade jag ibland i flera timmar. Var stadd vid kassa. Ville hitta presenter till barnen och det var härligt, men också nästintill omöjligt att välja.

Tog åt mig några plagg. Fick syn på andra. Hängde tillbaka, tog de nya, fick syn på mera, hängde tillbaka. Minns inte om plaggen jag slutligen köpte någonsin kom till glädje.

Inne i en av affärerna var expediten en äldre man. Han frågade varifrån jag kom och när jag svarade utbrast han:

”Oh Sweden, do you know my cousin Gösta Ölund from Gotland?”

”No, sorry”, sa jag. (Jag har aldrig varit på Gotland.)

”But Gösta!?” Expediten tog mina båda händer. En så’n längtan i rösten.

Miss Universum för 1977 var på plats där en dag. Janelle Commissiong hette hon. Det samlades en massa folk runt henne, även jag trängdes där. Fick ett foto som minne.

Satte mig i en stol på en avdelning för smink och lät mig bemålas. Det var som i ”Gör om mig” i TV hos oss, först när man var klar fick man se sig.

Blev bestört över resultatet, ren krigsmålning, men kunde inte göra något åt saken på platsen.

Tågade till hotellet och glömde helt bort hur jag såg ut. Mötte några av mina bekanta kyrk-mrs:ar innan jag var hemma. De stirrade på mig. Fick aldrig tillfälle att förklara.

En dag gick jag in på Womens Club. Någon hade tappat en diamant. Det var uppståndelse. Fick inte fortsätta in, innan de sopat golvet.

Och så fick de för sig att jag var där för att berätta om Sverige. ”This lady will tell us about Sweden…” Jag blev perplex. Minns inte vad jag fick ur mig.

I Presbyterian Church sydde vi blöjor till statliga sjukhus. ”We care and it warms our hearts”, sa man.

En stor butikskedja, Acme, bjöd oss på olika smakprover och gjorde reklam för varje tugga. Vi fick också 20 cents ”saving”-kuponger för smör och socker. Dessutom förväntades vi lägga pengar i en skål, att användas till missionen.

En annan gång blev jag inviterad till Mother-daughter-lunch och eftersom jag hade varken mor eller dotter där, blev jag adopterad. Fick stiga upp och visa mig och kände mig fånig. Men där var de verkligen noga med att alla blev sedda.

Fanns där några döttrar som var galna på sina morsor måntro? Nej, så verkade det rakt inte.

Var kanske för kort tid i USA för att vänja mig vid allt. För att upphöra att förvånas.

Det kommer mera…