gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet

Storartat

5 kommentarer

johanvonschreeb
Så har jag landat i verkligheten igen efter att i några veckor i tankarna ha vistats i Amerika. Det har på många vis varit vilsamt. Jag har glömt IS och krigen, naturkatastroferna och den ohyggliga ebolaepidemien som pågår. Det är ett under att man alls kan skratta och agera och hålla det hemska ifrån sig.

Man blir värmd och mera hoppfull då man läser det katastrofläkaren Johan von Schreeb skriver i Svenska Dagbladet. Att det finns sådana storartade personer som han, gör att man alls orkar leva, tänker jag.

På en bild i tidningen ser man en ung kvinna som just fått sin dom. Hon är smittad och två dagar senare dör hon. Ytterligare några små barn är så utan sin mamma. Det är gränslöst grymma händelser och vi hör om dem i tusenden, men massorna kan vi inte ta till oss.

Dr von Schreeb är katastrofläkaren som orkar. Han börjar med att berätta om hur han bekvämt tillbakalutad i hängmattan lyssnade på radions P1 i somras. Det hördes ett pling i mobilen och där fanns ett sms från världshälsoorganisationen WHO: ”Kan du omedelbart delta i telefonkonferens om ebolautbrottet – behöver dina tankar.”

Han drar sig först, han behöver vara ledig. Han är heller inte expert på infektioner. Det finns många som skyndar till och ställer upp. Men de skapar tyvärr ofta också kaos.

”Det blir frontalkollision mellan de tillresta doktorernas övertygelse om vad som behövs.”

”Det krävs erfarenhet och kyla som komplement till det bultande hjärtat.”

Sammanbrottet verkar nära. Sjukvården går sedan tidigare på knäna i Sierra Leone, Liberia m.fl. länder.

Dr von Schreeb känner motsånd, det går kalla kårar genom hans kropp. Visst har han valt att ha kontakt med drabbade, det är där han hämtar sin energi. Samtidigt är hans tillvaro oerhört krävande, med regelbundna uppbrott och färder till platser som de flesta skyr.

”Jag har plågat min omgivning och framför allt min familj genom att jag alltid har halva hjärnan och ena benet på väg ut i världen.”

Att resa till Sierra Leone tycker han är svårt. Hans dotter ber honom stanna, men han inser att han behövs mera där borta än hemma.

Han flyger iväg och skriver att första andetaget i huvudstaden Freetown är pressande, varmt och fuktigt. ”Tänk om det finns ebola i luften?”, tänker han. Ännu återstår flera mil med bil. Klockan är fyra på morgonen. Regnet vräker ner. Regnperioden pågår.

Han ska inte vårda sjuka, han ska så fort som möjligt få upp vårdplatser. Det är mycket bråttom. Han lyckas få tag på några infektionsläkare med erfarenhet av smittskydd.

Personal väljs ut och de har fått lära sig att ta av och på skyddsutrustningen sterilt och utan att nudda vid huden.

För att illustrera vikten av att inte få virus på kroppen tar han hjälp av Gentianaviolett, en kristallblandning som används mot svampinfektion, Gentiana färgar allt den kommer i kontakt med ilsket blå. De som lyckas ta av sig skyddsutrustningen utan att få ett stänk av färgen på huden belönas.

Snart finns ett ebolacenter som kan ta emot smittade. Nya problem dyker upp hela tiden. Är sophanteringen säker? Finns det system att ta hand om de virusindränkta skyddskläderna? Nog verkar det mer än hopplöst.

Han ser två kvinnor rakryggat balansera stora vattendunkar på huvudet. De verkar inte fatta hur epidemien smittar. Att den drabbar fem personer i timmen i det här skedet. Med sjuttioprocentig dödlighet. Att leva här och förstå verkligheten, det klarar inte människan.

Han utför sitt uppdrag och när han kommer hem igen är det höst. Han åker till landet till familjen, tar ner svampkorgen från hyllan och traskar ut i skogen. Medan han vandrar ”över sviktande mossa bland granar och tallar” kan han långsamt lägga pusslet och skapa ordning i det han varit med om.

Då han åker hem efter jordbävningar har hans uppdrag känts slutfört. Den här gången är det annorlunda. Slutet på epidemin är långt borta, hans arbete har bara börjat. Det här kan inte reduceras till en biståndsfråga, det handlar om global säkerhetspolitik.

Ingen vet ännu hur allt slutar.

Annonser

Författare: gammelmormorn

Är 90+ och har barn, barnbarn, barnbarnsbarn och goda vänner. Är tacksam över mitt liv, får göra vad jag vill – men vad vill jag? Kanske finns det en längtan att ge sig ut i rymden och möta morgondagen – och samtidigt blicka tillbaka. Med åren kommer nya perspektiv på tillvaron.

5 tankar om “Storartat

  1. jag håller med dej. Vi blickar framåt och bakåt. I går tänkte ja på, julskyltningen, när jag var barn. Vilken lycka det var, när mamma och jag tittade i Hagmans skyltfönster. Det fanns tåg som gick på räls, små pajaser av plåt som viftade med händerna!

    • Ja det är verkligen härligt att det förgångna blir så levande igen, förstås beroende på vad allt de minnena består av. Men även sorgliga minnen kan te sig mildare nu. Kan se för mig de där tågen på räls och din förundran.

  2. Ja visst är det fantastiskt att det finns så hängivna människor som trots att dom är livrädda ändå ställer upp för människor i nöd.
    Det verkar ha gått troll i att försöka maila varann, försökte 2 ggr på din adress, fick dom i retur! Sen försökte jag här på bloggen, plötsligt gick det inte att få in kommentaren, förstår ingenting? Hoppas det funkar nu, jag är för det mesta ledig är ju ” friherrinna” så bestäm du, så kommer jag. Har min dotter med sin lilla familj i Malmö så området runt Triangeln känner jag väl, du förstår har världens sämsta lokalsinne, så köra bil i Malmö är inget för mig, men det går tätt med bussar från Trelleborg…

    • Ja nu kanske vi är på banan igen. Jag radar nu upp alla t.v. tomma obokade dagar:5/11, 10/11, 12/11 och 17,18,19/11??
      Du kanske kan få råd av din dotter var du ska stiga av bussen och om jag sen kan ta färdtjänst till ngn plats eller hur vi nu gör?? Själv vet jag inte ens mera vilka bussar som går var, då jag alltid numera åker färdtjänst, har dock nästan intill min bostad tre bussar, 1an, 3an och 4an. Vi får smida planerna. Från Triangeln går 1an tror jag. Vi hörs

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s