gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet


10 kommentarer

Butiken och jag

Malmborgs
Solen strålar och det är svaga vindar, en prima dag att gå och storhandla. Rabattkuponger och lång lista. ICA-kort och…Vad är det mera man ska ha med sig? Mobilen och växelpengar ifall det inte känns bra att passera en tiggare utan att ge nå’t. Staven. Halsduk? Nej, det är nog ganska varmt.

Iväg tänkandes att det är långt till affären numera. Men man ska tänka positivt, predikar jag för mig själv. Att det är fint väder, att det nog inte är så långt till affären ändå. Delar upp den i femtedelar. Vid fruktståndet har jag gått en av dem…

Så när jag är nästan framme kommer jag på att jag nog inte la ner rabattkupongen i fickan. Det var som katten.

Vänder om igen, sur på mig själv. Tar av mig jackan och plockar fram lättlunchen och äter och dricker kaffe och tar piller och får nya krafter och klär på mig och kollar många gånger att jag nu har allt viktigt i fickan. Så här rinner dagen iväg.

I affären går jag fram med glasögon på näsan. Ofta tar man fel sort eller storlek av kupongvaran.

Blir sen igen så löjligt nöjd över att utnyttja rabatterna. Känner mig produktiv. Sätter mig på en bänk vid entrén för att se om det stämmer med kvittot.

”Hej på dig”, säger en glad röst och det visar sig vara en av mina så kallade bussvänner.

Vi lärde känna varann för länge sedan när vi på mornarna stod och väntade på samma buss, som skulle föra oss till de respektive jobben.

Idag är vi båda 80-plussare, vännen Berit några år yngre än jag.

Vi hittar snabbt pratämnen. Vi har haft samma krämpor. Vi jämför. Berit har fått sin sjukdom i värre form än jag, konstaterar vi.

Men vi har roligt. Vi pratar om allt från barnbarn till döden. Berit berättar om sina föräldrars död och jag om min mammas.

Berits barnbarn, en flicka, är så fäst vid Berit, att hon säger att hon inte klarar att mormor ska dö.

Å jo, du klarar det, berättar Berit att hon säger. Du blir ledsen och gråter en tid. Men det går över.

Ja sorgen är en rikedom, den är ju kärlekens pris.

Och så har den här dagen fått ett ganska trevligt innehåll ändå. Nytta och nöje och motion och frisk luft. Det där att man känner igen sig i varandra.

Och så hem och vila och läsa och lyssna och veta att bättre kan man inte ha det.


6 kommentarer

I mina kvarter

Rullator
På min dagliga vandring till mataffären möter jag många ”rullatortanter” och några gubbar. Ofta samma människor, som bor i närheten.

Förr tänkte jag inte så mycket på dem. Man passerar varann. Någon har man börjat hälsa på med ett snabbt leende.

Men nu sedan ett tag tillbaka så har de mötande på något sätt blivit levande för mig.

Sådär fyra till fem gamlingar med rullatorer. Kan inte taxera deras åldrar. En av dem kör sin rullator med hiskelig fart, som om hon hade rysligt bråttom. Små korta steg, tripp tripp. Så krokig i ryggen.

Hur mån tro hon känner sig, tänker jag. Tack ganska bra skulle hon kanske svara om jag frågade.

Varje dag kommer en lång man, också han med rullator. Rak i ryggen. Det är ovanligt. Nästan alla går framåtlutade och får dålig hållning.

Den här mannen är inte äldre än sådär femtio år skulle jag tro. Alltid ensam. Han måste ha fått en stroke tidigt i livet. Hans ansikte är något vanställt. Jag har sett honom under alla tretton år jag bott här, tror jag.

Har försökt fånga hans blick någon gång, men inte lyckats. Han kanske inte vill ha någon kontakt eller om han tänker att omgivningen inte vill det.

Nog kan man undra hur han känner sig. När det drabbade honom en gång, hur hans omgivning reagerade då, om han alltid varit ensam. Att ta tag i livet efter en sådan svår stroke, att ha slutat arbeta. Att orka leva.

Det sitter alla dagar ett gäng karlar utanför konditoriet jag passerar. De dricker kaffe och samtalar livligt. Om vad, kan jag undra. De kanske mår ganska bra. Alla i arbetsföra åldrar, men antagligen arbetslösa.

Jag möter en ung man i armkrok med gamla mamma. Långsamt går de. Varje dag. Att bli gammal och till besvär. Det vill vi ju inte. Själv är jag lyckligt lottad och slipper ännu gå med rullator. Använder istället stavar.

För ett halvt år sedan fanns bara en tiggare på vägen. Numera passerar jag tre stycken. En verkligt svår fråga.

Hörde religionshistorikern Mattias Gardell föreslå små byar, där man byggde Friggebodar. Där det var vinterbonat och bekvämligheter.

Han trodde att tiggarna skulle kunna bidra till samhället. Många av dem har kunskaper på många områden, menade han. Att vi får inte se på dem som enbart en belastning.

Säkert är många av dem kreativa och duktiga. Men vill i så fall alla tiggare komma hit? Inte är det enkelt.

Och så föll min kära vän Birgitta för några dagar sedan på sin trappa och bröt lårbenshalsen. Det händer för många gamlingar varje dag. Operation och en lång väg tillbaka till hyfsat normalt leverne, får man hoppas.

Birgitta som alltid är på gott humör. Alltid villig att träffas. Det är så sorgligt.

Fotnot. Damen på bilden hade vänligheten att låta sig fotograferas. Hon förekommer inte i texten.


4 kommentarer

Unga i maktens korridorer

HanifBali
Läste nyligen boken ”Broilers” av Michaela Möller och Anders Rydell. Det är en bok om en ung generation politiker och deras väg till makten. Om hur politikens villkor förändrats. Om att det hos många idag finns ett politiskt engagemang, men att det flyttat utanför partipolitiken.

Jag tyckte det var roligt att läsa om Gustav Fridolin och Annie Lööf m.fl. men fastnade särskilt för den unge riksdagsmannen Hanif Bali. Han anlände till Sverige som ensamkommande flyktingbarn, med bakgrund i en tidigare terroriststämplad marxistorganisation och så hamnade han i parlamentet för Moderaterna.

Efter att ha passerat flera fosterfamiljer och barnhem fick han tillslut stanna hos en familj som kom att få stor betydelse för honom. Vilket lotteri det är.

Han hade fått olika budskap hela tiden, men fick nu lära sig, att det lönar sig att anstränga sig. Att arbete ger stolthet som hjälper en att inkludera sig i samhället.

Hanif Bali har inte träffat sina föräldrar sedan han lämnade Irak. Hans mor ringer honom en gång per år. Hon förstår inte att han sitter i riksdagen hur han än förklarar.

Han pluggade stenhårt, men kom inte in på det gymnasium han ville, trots toppbetyg. Det berodde på att han inte visste hur man skulle söka till det. Han hade valt fel linje.

Så gav han sig i politiken istället. Som tonåring var han vänsterradikal, men bytte inriktning. Vänstern sa att målen är viktigare än medlen. Hanif Bali menar själv att medlen är viktigare än målen. Han blev invald i distriktsstyrelsen för Moderaterna. Vid 18 års ålder fick sitt första uppdrag – i en barn- och ungdomsnämnd.

Integrationsfrågor blev hans arbetsfält.

När Moderaterna i Vellinge beslöt att inte ta emot ensamkommande flyktingbarn, skrev Bali en debattartikel i Aftonbladet: ”Jag skäms över mina partikamrater.”

Han trodde att nu var det kört, då han hade kritiserat partiet. Men det blev tvärtom. Med ens var han nummer nio på moderaternas lista och kom in i riksdagen.

Intresset för honom har förstås varit stort. Holländsk TV gjorde en dokumentär om honom och han har medverkat i flera nyhetskanaler i USA.

Integration genom arbete är Balis viktigaste fråga. Han anser att socialbidrag bryter ner människor, och menar att utanförskapet är ett upplevt utanförskap. ”Ett mentalt utanförskap, som man hittar sin identitet i.”

Svåra frågor.

”Moderaterna kan inte bara vara ett parti för dem som gjort klassresor, utan även för dem som ska göra det i framtiden.”

Trots att han själv startade från noll, valde han inte den förväntade vägen. För sin egen klassresa har han fått mycket kritik.

”Man tycker jag ska vara vänsterpartist för att jag är invandrare och uppvuxen i Husby.”

Ja, det är mycket som fascinerar med denne unge riksdagsman. Hur kommer det sig, att en del har en sådan brinnande kraft att de raserar allt motstånd? En sådan kraft är kanske ännu viktigare än begåvning. Hanif Bali besitter båda sorter.


6 kommentarer

”Fin” men fattig

BloggMormor
Faller numera ofta i begrundan över allt möjligt som jag inte stannat vid förut.

Det har kommit ut en del böcker som handlar om klass ur olika synvinklar. Har läst flera av dem, men minns just nu bara Anneli Jordahls ”Klass – är du fin nog?”, Björn af Kleens ”Jorden de ärvde” och någon av Kristian Lundbergs böcker.

Började fundera över det hela. Min mormor (80 år på bilden) kom från en välbärgad familj, men blev änka två gånger och förlorade på vägen det mesta av sina ägodelar.

Hennes pappa gifte sig på 80-årsdagen med en ung kvinna, som ärvde en stor del av det som skulle tillfallit mormor.

Hennes förste man dog tidigt och hennes andre man var en charmör, som dog ifrån henne med stora skulder.

Min egen pappa dog ung, strax efter det jag föddes. Så var både mormor och mamma två fattiga änkor.

En del tyckte min mamma var ”skitförnäm”, att hon försökte upprätthålla någon sorts status. Jag är själv tacksam. Hon ville jag skulle få en god utbildning.

Men klass? Fattigdomen placerade inte dem i underklassen. De hade en stämpel på sig liksom, att de var litet ”fina” i alla fall. Litet fina men fattiga. De kunde beteendet. De hade koderna.

Man talar om adel och knapadel. Kanske man kan tala om borgare och knapborgare?

Mamma ville t.ex. att jag skulle lära mig spela piano. Vi ägde ett sådant och jag fick ta lektioner. Pianolärarinnan var en vän till mamma, så jag vet inte om hon alls tog betalt.

Jag skulle gå i läroverket också. Ta studenten. Som frielev under alla åren.

Visst märkte jag att en del i klassen såg ner på mig. Jag blev inte bjuden hem till dem på deras födelsedagskalas. Jag kan inte påstå att jag led av det. Minns det som något självklart.

Jag gjorde mig säkert till för dem ibland, ”de riktig fina”. Vid lilla jul var seden i skolan att man skulle ge julklappar till dem man ville. Jag droppade alltid ner ett paket till alla de här ”stjärnflickorna”, som jag kallade dem. Men de gav aldrig någonting till mig.

Och hela livet har jag, som blev så älskad som barn, trots motgångar av olika slag, gått omkring och känt mig älskad och lite ”fin” också.

Det var som två parallella jag. En som inte fick vara med, som inte var populär, vid sidan av en som var lite ”fin” och älskad.

Mormor hade en del antikviteter att sälja. Mamma öppnade en privat barnträdgård. Till den anmäldes de riktigt ”fina barnen”.

Mamma hyrde en stor lägenhet och hyrde i sin tur ut rum.

Och mamma var händig och knåpade ihop lampskärmar av pergament och på dem målade hon med svart tuschpenna vackra små rokokofigurer. Hon sålde dem på ”Kvinnornas julmarknad” på brandkårshuset i Åbo, Finland. Vi hade det säkert ganska knapert.

Först långt efteråt förstod jag att hon var väldigt duktig.

Jag vet inte om man på kläderna kunde se vem som var fattig. På den tiden fanns inget speciellt mode för tonåringar. Jag tror de flesta höll sig med hemsömmerskor.

Man sydde om och vände på plaggen och skapade nytt. Antar att de rika köpte nya tyger.

Arbetarklass – det är ett så annorlunda begrepp idag. Det finns inte mera så många enkla jobb. Det behövs utbildning till allting.

Under min jordbrukspraktik (skulle bli agronom) fick jag mycket goda vänner bland ”drängar” och ”pigor” på åkern och i ladugården. Aldrig tänkte jag på begreppet klass då.

Men om någon skulle frågat mig var jag kom ifrån, så hade jag antagligen ändå förklarat att, nej, vi tillhör inte arbetarklassen.
Jag vet inte, men jag tror så. Har aldrig funderat på det förut.

Får väl fortsätta att fundera.


6 kommentarer

Ibland behövs det så lite

Harknut
Några gånger per år får jag Hjärt- och lungfondens tidning, ”Forskning för hälsa”. Alltid intressant och läsvärd.

I den senaste utgåvan intervjuas en professor vars hustru är läkare och fem barn har de. Hans hobbyer är trädgårdsarbete, goda viner och modern litteratur. ”Trivs bäst mest hela tiden. Jag älskar mitt arbete och tycker att livet är härligt.”

Det låter underbart. Det låter härligt.

När jag själv nu och då kan känna mig hejdlöst glad och överfalls av tacksamhet över så mycket som är bra i mitt liv, jag brukar kalla det för tacksamhetsanfall, då kommer alltid tanken på hur orättvist livet är. Hur man ska tackla det?

Får man vara så här glad, när många har det svårt? Det måste man få. Men kan man dela med sig?

Det handlar inte enbart om pengar. Allting är relativt. Man kan ju vara lycklig och glad vid det lilla köksbordet. Man kan vara i djup depression på det vackra slottet.

Men ändå. En del liv, även i ett land utan krig och nöd, är trista och torftiga. Alla har inte förmåga till goda relationer. Till kärlek och vänskap.

Var nyss remitterad till en vårdcentral i en helt annan del av staden. De besökande där, så oerhört annorlunda mot de på min vanliga vårdcentral, kändes det som. En invandrarstadsdel. Trötta mammor med en skock små skrikande ungar. Trötta ansikten. Tunga. Jag tyckte mig känna deras utanförskap.

Men vi kan ju faktiskt hjälpa varandra vid våra möten. Genom att se, genom att lyssna. Genom att leva oss in i.

Det behövs så litet ibland. Minns, att då jag gick längs gatan en gång, beundrade nacken på en äldre dam. Hon gick så stolt med snabba, små steg.

Passerade henne och sa ”förlåt, men du har ett fantastiskt hår. Det är sällan man ser en så vacker nacke”.

Lät fånigt tyckte jag själv, men den damen blev GLAD.

Vi sprang på varandra ett par gånger till och hela hennes ansikte strålade.

Det är mycket vi kan göra för varann utan att det kostar ett öre.

Inte tänkte jag så, som ung. Var antagligen bedrövligt självupptagen.

Det känns riktigt bra att man tycker sig bli klokare med åren…

Innan man blir snurrig eller drabbas ännu värre.

Fotnot. Min son fick den här texten innan den publicerades, för att han skulle kunna ta en lämplig bild. Det slumpade sig så, att han på stan såg en äldre dam, med tjockt hår uppsatt i knut. En liknande vacker nacke som den jag en gång berömde.


8 kommentarer

Modevisning hos grannen

Modevisning
En helt programlös dag. Trodde jag. Tänkte, att nu ska jag riktigt slappa och försöka njuta.

Fast det är svårt lära sig det där, att man inte hela tiden måste. Samtidigt predikar jag ju för mig själv att det är bra och viktigt ATT jag måste.

Men trött så rysligt. Rentav stanna i sängen? Ont i artrosknät och jag VILL INTE. Men, ger jag efter helt, då är det ajöss med mig.

Klädde mig och förde ut en kasse med plast- och metallsopor på gården. Alltid nånting.

På tillbakavägen mötte jag en granne, en dam sådär 25 år yngre än jag. Fräsch och välklädd. Vi pratar alltid litet smått. Först om vädret, det härliga, om man inte tycker mulet väder är trist. Men temperaturen +12 grader i mitten på november. Underbart.

Grannen hade en klädkasse i handen vilket fick mig komma dragandes med att jag minsann för några dagar sedan också hade handlat. På Finsk Form rentav, på rea.

Beskrev mina fynd och grannen sa att det är roligt med gamlingar som är pigga nog att köpa nya kläder.

Vi skildes åt. Jag hade blivit piggare. Om jag skulle, tänkte jag…ta på mig stassen. Visa upp mig?? Barnsligt?

Men ”Vad är det för glädje med att hitta en snäcka, om man inte får visa den för någon”, som Snorkfröken sa i en av Muminböckerna.

Det resulterade i att jag klädde mig i ena nya stassen. Bökigt.

Strumpor istället för långbyxor. Kjol och jacka och vira den nya, tunna yllescarfen elegant om halsen. Iväg på mannekänguppvisning.

Blev insläppt hos grannen. ”Kom fram här”, sa hon, ”så jag kan se dig i ljuset. Vad snyggt, ååå vad snyggt…”

”Tycker du? Ja, jag tycker själv det är klädsamt.”

Grannen visade sina fynd och det gick en halvtimme som var så rolig.

Mitt i allt var tröttheten bortblåst. Mitt i allt pigg.

Jamen, hur man är funtad?


6 kommentarer

Lycka i livet

Lycka
Hörde filmregissör Roy Andersson bli intervjuad i P1. En trevlig intervju, med en glatt kluckande Roy. Han hade ett behagligt skratt som smittade. Han berättade om sitt liv och gav fantasieggande antydningar om sådant han ändå inte ville delge.

Har du varit lycklig? frågade intervjuaren Katarina Hahr.

Roy funderade, kom på att – ja som barn, då han kände kroppens värme, då var han lycklig. Som vuxen. Nej knappast. Om man är medveten, om man tillåter sig vara medveten om livets alla fasor och lidanden, då kan man väl inte…

Så började jag själv fundera. Kroppens värme? Har jag tänkt så någon gång? Nej, men jag tror jag förstår honom.

Minns mig själv som liten, som ganska orolig. Som att så mycket var farligt. Ingen skön värme, fastän jag var så älskad.

Som tonåring däremot, ja om lycka och stark glädje kan ses som synonymer, då var jag lycklig, även om förstås också olycklig.
Men då kände jag ofta stark glädje.

Tror det var dr Clarence Crafoord, en av mina guruer, som sa att ”lycka kan man bara känna nu och då och korta stunder. I övrigt är det…” Har glömt hur han fortsatte.

Som tonåring tänkte jag att vackra människor ALLTID var lyckliga. Gick omkring och trodde jag var ful, men ser på gamla foton att jag inte såg sååå tokig ut.

Tror det berodde på att jag speglade mig i min självlockiga kusin Sirkka. Utan att bli avundsjuk på det fula viset. Till all lycka var jag istället stolt över henne.

Men stark glädje? Ja, med kamraterna. I skolan, om jag var rolig. Om alla skrattade. Om bad om mera.

Efter kriget minns jag också hur jag var rent salig då man ombads skänka leksaker till karelska barnfamiljer, som flytt undan ryssen.

Mamma ville inte alls att jag skulle ge bort mormors väldigt fina, tyska dockskåpsmöbler från 1800-talet. Helt fantastiska salongsmöbler med kaffeserviser och sängkammarmöbler med kommoder och handfat och kannor och pottor. Idag skulle man säkert ha fått en förmögenhet på Bukowskis för dem.

Fattar inte att mamma gick med på det. Hon försökte bromsa, men jag var rent sjövild. Jag tyckte synd om de här barnen och såg för mig hur de blev glada.

Överlycklig var jag då vi förde leksakerna till insamlingsplatsen. Undrar om de karelska barnen som kom från, tror jag, fattiga förhållanden, alls begrep sig på klenoderna. De var så fina att man knappt kunde leka med dem. Man blev högtidlig.

Men lycka alltså? När barnen föddes? Det kändes overkligt. På den tiden fanns ingen pappa med och inte fick man hålla sitt barn på bröstet heller. En barnmorska rände iväg med den nyfödda till babysalen.

Babyn fördes till en vid amningsdags. Ont gjorde det. Minns inte de stunderna som lycka. Det låter förfärligt. Dröjde dock inte så länge innan den saligheten exploderade.

Och beträffande livet i övrigt. Idag kan jag tänka, att medan allt pågick, medan alla nu döda närstående och släktingar och underbara vänner ännu fanns, det är som att så starka känslor hade jag inte då, som nu, när jag minns dem och återupplever.

Som att i presens kan man inte fyllas av de här starka känslorna, för att så mycket annat pågår samtidigt. Bara nu och då och i korta stunder.

Men nu kan jag på kvällen, då jag låter alla passera revy, känna en våldsamt stor kärlek till dem. I många minuter umgås med dem. Det blir så tydligt allting. Vet inte om det är många som känner igen sig i detta??

Lycka kan beskrivas med kemiska formler – att det frigörs positiva signalsubstanser i hjärnan och att de leder till glädje.

Men lycka lika med kemi och fysiologi. För mig känns det omöjligt. Att livet enbart består av namngivna processer. Att allt från början beror på en slump. Att…

Och så är jag tillbaka i TRON igen. Den omöjliga.