gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet


7 kommentarer

Hon frågade vart jag vill resa

Sifo
Häromdagen blev jag uppringd av ett företag för marknadsundersökningar. En ljus flickröst undrade om hon fick ställa några frågor.

I flera år har jag besvarat sådana undersökningar per mail, men de blev så många till slut, att jag skrev att nu får det räcka.

Det sägs att den här sortens företag numera har svårt att få folk att ge sig tid till att alls svara. Vi gamlingar har väl tid, men vi är inte intressanta i så många sammanhang.

”Hur många bor det i ditt hushåll och hur många är under 18 år?” frågade flickan.

Bara jag bor här.

”Hur många gånger har du under 2014 varit på en resa, så att du varit borta minst en natt hemifrån?”

Har inte varit på någon resa. Så skönt att sova hemma.

”Om du skulle resa, hur tar du reda på bra resmål?”

Jag tänker inte resa någonstans. Jag vill vara hemma.

”Kommer du att resa på semester under 2015?”

Nej, jag har semester hela året. Vill vara hemma.

”På vilket vis kommer du att..?” ”Hur kommer du att..?”

På varenda fråga fick hon samma svar. Vill vara hemma.

Och då slog det mig igen. Så underbart att HA ett hem. Att FÅ vara hemma. Inte ens det är ju självklart. Blev såå belåten.

De frågor som företagen för marknads- och opinionsundersökningar ställer, gäller egentligen inte oss gamla. Klart vi kan svara vad vi röstat på och varför. Men vi handlar inte så mycket mera. Vi vill inte ha nya prylar. Vi behöver inte så mycket nya kläder. Vi orkar inte ut i världen.

Ja, jag generaliserar. Men många av oss orkar inte bry oss på samma vis som förut. Vi har fullt sjå att orka leva.

Du har otur, sa jag till flickan. Du råkar ringa till en gamling.

”Du låter så ung på rösten”, sa flickan…


8 kommentarer

Ja, man baxnar

Lyxfallan
Faller nu och då för att titta på ”Lyxfällan” på TV. Ett program som får en att baxna.

Hur är det möjligt att vuxna människor tillåter sig att slänga inkommande räkningar oöppnade i en hög i någon låda, som om de inte fanns?

Att vuxna människor tar blancolån på blancolån? Att ränta är något som inte heller finns? Att de har högar med krediter och inte verkar vara medvetna om kronofogdens existens?

Vill ha. Har rätt att ha. Mår bra av att ha.

Två ekonomer, Patrik Grimlund och Magnus Hedberg (bilden), försöker lotsa de hjälpsökande personerna på rätt spår.

Ett program handlade om en ung, litet tjusig kvinna, som sjåpade sig och sa att jag MÅSTE ha det här. Jag mår bra av att shoppa. Jag kan omöjligt låta bli.

Därefter ett medelålders par som köpte fina soffor på kredit. Jättestora TV-apparater. Ja de ägde egentligen ingenting av det som fanns i deras hem.

Mängden chips, Coca-Cola och godis blev till stora berg, man fick i programmet se allt uppradat.

Nej men oj, sa de skyldiga, inte trodde vi att… Ja man baxnar. De två ekonomerna fick ta krafttag.

Vanligt idag är att barn står med sina föräldrar vid kassan i mataffären och där lockar godsaker. Reklamen når alla överallt. Jag vill ha.

Krediter erbjuds också överallt. Du behöver inte vänta, du kan få allt bums.

Börjar fundera över hur det var på min tid, för länge sedan.

Minns när jag stod med bästa vännen Ulla och tittade i konditorifönster. Vi stod ofta där och pekade ut vilka bakelser vi ville ha. Vi njöt av bara tanken. Potatisbakelsen, den med brun marsipan, den ville vi alltid ha. Toscabakelsen kom tvåa. Bebé hette en med smördeg i botten och någon kräm på det och en glasyr på ytan. Ja, jag minns det som att vi stod där och njöt.

Som yngre tonåringar fantiserade vi om hurdant hem vi skulle ha. En av vännerna ville ha ett stort rum med en flygel. En annan skulle ha en springbrunn i sitt vardagsrum. Själv ville jag ha stora fönster med gröna växter överallt. Mest ormbunkar, som har så skira blad. Drömmar.

Som nygift gjorde jag en budget. Mat, diverse, hyran, kläder, läkemedel, gåvor, telefon, el, tidningar o.s.v.

Det var roligt att se hur det gått när månaden var slut. Att jämföra med förra året. Att göra kurvor. Det blev en sport.

Minns då jag en februaridag på 1950-talet i fönstret till ett konditori såg pösiga semlor fyllda med grädde och mandelmassa.

Var sugen, men unnade mig inte. I min budget fanns det 8 kronor per dag till mat. Hade överskridit den summan just då. (Inflation – länge sen, vet inte vad det motsvarar idag.)

Och kläder. Jag beställde oftast varor på postorder. Barnens kläder sydde jag själv.

Vid stapelavlöpningar på varvet, där min man arbetade, bar alla damer hatt. Jag sydde ofta mina hattar. Ser nu efteråt på foton, att de inte var så tokiga alls. Utåt tror jag inte att jag var snål. Bara mot mig själv.

Var det bättre förr? Ja, på en del vis, tror jag faktiskt just nu.

Habegär. Vill ha bums. Det kan väl inte vara bra?

Men att längta. Det tror jag att är mycket sunt.

I längtan ligger något stort. Eller är det gamlingsfunderingar och dumt?


6 kommentarer

Han fick nu en annan scen

LennartBocker
För att ta vid där min förra bloggtext slutade. Några dagar efter att vår son Lennart hade dött, skrev jag med rasande fart ner allt jag kom ihåg om sjukdomsförloppet. Satt vid köksbordet och knattrade på en skrivmaskin. Det var som att jag ville fånga hans gestalt.

Sände in pappren till ett förlag, utan att egentligen själv fatta vad jag förväntade mig av det.

Det dröjde bara några dagar innan jag fick svar. De ville ge ut en bok och de föreslog titeln ”Lennart dog ung”.

Jag, som på den tiden var hemarbetande och mestadels umgicks med kastruller, var oerhört överraskad av allt som hände efter det här.

Först ringde journalister. Det blev recensioner i ett antal tidningar. Så ringde Sveriges Television och Sveriges Radio. Och inom bara några veckor hade jag lovat hålla föredrag och föreläsningar runt om i vårt land.

Ofattbart. Men behovet fanns. Döden skulle inte mera vara tabu. Och detta höll jag på med i många år. Det var i skolor, på sjukhus, på konferenser m.m.

Samma behov fanns också i en del andra länder. Boken översattes till olika språk.

Det kan ha funnits många som tyckte jag betedde mig fel. Att jag fick uppmärksamhet p.g.a. Lennarts död. Att jag kunde med det.

Men Lennart hade varit aktiv inom amatörteater och ville själv stå på scen. Han fick inte leva, men han fick nu en annan scen.

Skolbarn som hade läst boken ville prata om honom, fråga om honom. Om allt möjligt. Hurdana kläder han bar. Hurdan musik han gillade.

I en sjätteklass där jag var, sa en kille: ”Jag har läst boken en massa gånger och varje gång jag är på mitten så tänker jag att han klarar sig nog, men när jag kommer till slutet så gråter jag.”

En annan pojke frågade om jag inte var orolig då Lennart åt så mycket pizza mot slutet. Pojkens mamma hade sagt att det inte var bra.

De ville berätta om egna erfarenheter. En mormor som hade dött. En katt som hade avlivats. Det var livliga, öppna samtal i varje klass.

Inom skolan fick jag mest uppdrag på högstadiet och på gymnasier.

En professor i barnneurologi, Ingrid Gamstorp, som hade unga muskeldystrofipatienter, berättade för mig att de också läste Lennart-boken. En av dem hade sagt: ”Lennart visste säkert att han skulle dö. Men sånt talar man inte med sin mamma om, för henne är man ju rädd om.”

Att jag radar upp allt det här nu är för att visa hur stort behovet var av att prata om döden. Hur viktigt det är att våga vara öppen. Att inte ljuga, inte dölja. Att känna att man möts.

När jag var i USA 1978 besökte jag olika sjukhus, bl.a. Childrens Hospital i Philadelphia. Där lärde jag mig mycket om hur de hanterade dessa frågor. För varje patient fanns ett helt team som kunde tala med föräldrarna och de sjuka barnen.

Jag såg en pappa stå med sin lilla, skalliga flicka på armen – och runt dem perukmakaren, sjukgymnasten och annan personal. Tårarna rann på flera av dem. Det var sorgligt, men det kändes så skönt att de möttes.

Jag tänkte på hur det var 1973 för oss. Då fanns inga ord. Då erbjöds vi piller på recept.

Idag är det på annat vis även i Sverige. Idag får man hjälp.

På Facebook finns en sida, VSFB, vi som förlorat ett barn. Det är en stor hjälp för alla drabbade.


6 kommentarer

Det började med en sjukhusremiss

Lennart
I min förra bloggtext skrev jag om vikten av att prata om svåra saker. Då gällde det Alzheimer och andra sjukdomar som leder till demens.

Nu vill jag berätta om vad som hände i vår familj i början av 70-talet.

Den första november 1971 kom vår Lennart hem från skolan och sa: ”Mamma, jag har fått en remiss till kirurgen, jag har antagligen testikelinflammation och det står i remissen att du skall vara med.”

Jasså? Vi åkte spårvagn och buss och väntade många timmar på Lennarts tur.

Han ropades upp och läkaren konstaterade efter en snabb undersökning att det var testiskelinflammation. Penicillin och tillbaka om åtta dagar. Ingen gymnastik, men i övrigt OK.

Efter åtta dagar åkte vi till kirurgen igen. Ingen väntetid. Lennart gick ensam in till doktorn. Jag satt och läste och steg glad upp då han kom ut.

”Jaha, får han leva som vanligt igen då?”

”Kan ni komma in ett tag”, sa doktorn. ”Nej inte du Lennart, du får vänta. Bara din mamma nu.”

Men vad hade doktorn för konstig blick?

”Jag vill inte skrämma”, sa han, ”men jag måste ge en remiss till urologen så de får öppna och se efter. Jag vet inte alls vad det är, men det kan vara vad som helst.”

Litet panik i min mage. Vad var det med hans blick? Det kan ju inte vara något farligt. Lennart såg strålande frisk ut.

”Låt honom vara hemma från skolan, vi ringer så snart vi får en plats.”

De ringde från urologen nästa dag. Lennart lades omedelbart in för operation. Hans ena testikel togs bort. Några dagar senare ny och större operation. Det var cancer som hade metastaserat. Alla lymfkörtlar i magen avlägsnades.

Så gick vi in i en lång hemsk tid. Strålning först ett antal veckor. Senare cytostatika, kur efter kur. Och ingen kunde egentligen komma med råd om hur vi i familjen skulle förhålla oss.

Syskonen var utflugna. De fick inte oroas. Min man hade ett ansvarsfullt jobb och måste stå pall. Tårar smittar. Jag fick alltså inte gråta.

Doktorerna hade inget annat att komma med än att vi skulle leva som vanligt. Inte pjoska, inte dalta. Bara gå på. Valium ifall jag behövde det. Nej tack.

Lennart undrade över strålningen en dag. ”Varför får jag den?”

”Ja vet du, man har ju fallskärm när man flyger.”

”Är det för att jag inte ska kunna få cancer då?”

”Jaa…”

Gode Gud. Det kändes som att jag störtade ner i en avgrund, med min lögn. Jag var skräckslagen. Jag var ensam i den stunden.

Det var så mycket som blev fel. De få gånger Lennart själv ville prata med mig om sin oro, svek jag honom, för att jag skulle ha börjat störtgråta om jag sagt som det var. Idag talar doktorerna öppet om sjukdomen TILLSAMMANS med barn och föräldrar.

Lennart deltog i skollektionerna så mycket han orkade. En kort period fick han undervisning hemma.

Han gick på strålning hela hösten. Han fick hög feber och kunde inte fullfölja behandlingen. Vi levde på något vis från dag till dag. Små öar av ro nu och då, i väntan på nästa kur.

Det blev sportlov, men doktorerna sa att Lennart inte kunde få åka till fjälls.

Det var enda gången han grät inför mig. Vi satt i en taxi hem från sjukhuset och han hade fått sin dom. Jag kämpade för att inte falla i gråt själv.

På kvällen ringde jag en av läkarna. Berättade hur förtvivlad Lennart var. De konfererade kring det och så fick vi besked om att han skulle få åka och ha ett förslutet brev med, ifall han skulle hamna på sjukhus där.

Han såg frisk ut. Han fick en härlig vecka med skidåkning från morgon till kväll. Genast efter hemkomsten från fjällen en ny tuff kur. Jag vet inte hur han tänkte då. Han visade ingen rädsla.

Det blev sommar. Lennart var glad över sina goda betyg från nian, trots stor bortavaro. Han fick vara några veckor hos olika klasskamrater.

Han åt cytostatikapiller hela tiden. Efter ett antal veckor blev det så starkare kurer igen.

Hösten 1972 var svår. Lennart var i skolan nu och då. Hans hår lossnade och han fick sin peruk. Julen var så sorglig att det är ett under att vi kom igenom den. Nyårsafton låg han under täcket. Han svarade inte på frågor. Det var hemskt.

Ja, det var mycket som blev fel. Visst fanns jag där hela tiden. Visst försökte jag med allehanda kurer och nyttiga matvaror. Skrev till olika forskare. Inköpte naturmedel. Kokade dekokter. Ibland vägrade Lennart alls smaka. Ibland tog han dem, kanske för min skull. Han höll igång och ofattbart mycket orkade han.

På min födelsedag skulle vi till sjukhuset för att få besked om ett prov. Jag intalade mig att jag skulle få en födelsedagspresent i form av ett bra besked. Det blev ingen sådan present.

”Det finns en skugga på ena lungan”, sa doktorn.

”Vad betyder det?”

”Det är ett observandum”. Det ordet. OBSERVANDUM.

Och så vidare igen. Nya provtagningar i ett kör. Skuggan hade vuxit. Så höll det på.

Han fick cortison. Det gav honom aptit. Han åt en stor pizza varje dag.

”Kan du massera mina fötter?”, bad han en morgon. ”Kan du kratta mig på ryggen, som när jag var barn?”

Han vände sig på sidan och jag lät fingrarna långsamt rita ett snirklande mönster utmed hela hans rygg. Han fick ont av att ligga på sidan och sa, att ”nu är det bra”.

Den 13 mars på morgonen. Tvättningsprocedur för patienterna. Han kämpade på. När jag frågade om han hade ont svarade han nej. Det var hans andning som var så svår.

Ett par minuter i 11 ändrades andningsrytmen plötsligt. Det blev långt mellan de våldsamma inandningarna. Han drog in ett kraftigt tag.

Vi var ensamma hos honom då, min man och jag. Vi stod vid sängkanten och höll varandra i hand och såg på vårt älskade barn.

Klockan 11 var han död.

Bara ett par år senare lyckades man bota denna cancerform till över 90 procent. Jag har träffat flera unga killar som är friska idag.

Några dagar efter Lennarts död satte jag mig och skrev, det som blev en bok, ”Lennart dog ung”.

En tid senare kom författaren Reidar Ekner med ”Efter flera tusen rad”, en bok om hans dotters bortgång.

Det som varit närmast tabu tidigare, att prata om unga människors död, var nu möjligt.

Mer om det i nästa bloggtext.

Illustrationen av denna text är en batikmålning av konstnären Walborg Rooke. Den visar Lennart när han ännu var frisk. Walborgs ene son och Lennart var kamrater.


6 kommentarer

Livet är märkvärdigt

DorritBloggAheimer
I en tematidning läste jag följande: ”En berättelse om att leva med Alzheimers sjukdom.”

Yvonne Kingbrandt, född 1953, drabbades av Alzheimer år 2008 och bestämde sig för två saker. ”Att berätta för andra hur det är att ha Alzheimers sjukdom, samt att passa på att njuta av livet medan möjligheten finns.”

Alzheimers sjukdom debuterar ofta ganska tidigt i livet.

Hon vill beskriva hur det är att vara drabbad av sjukdomen. Vanligare är ju annars att anhöriga berättar.

Det är något underbart med att allt fler tillstånd och fenomen numera skildras öppet. Enda sättet att kunna hantera svåra saker är, att prata om dem.

Människors sexualitet var länge ett tabuämne, men det förändrades någon gång på 60-talet.

Ämnet döden kom på tal, i Sverige, 1973. Det kan jag säga så exakt, p.g.a. att det var då vår pojke dog i cancer. Jag kan berätta mera om det i nästa blogg.

Sedan dess har det skrivits böcker om till exempel homosexualitet, bipolaritet och transpersoner. Och det finns numera patientgrupper för bröstcancerpatienter, prostatacancerpatienter m.fl.

Nämnda Yvonne Kingbrandt har en blogg, som ska bli en bok och utbildningsmaterial och ge andra sjuka, anhöriga och vårdpersonal en inblick i hur sjukdomen Alzheimer upplevs från insidan.

Hon vill att andra skall få en Aha-upplevelse och känna igen sig. Att de skall inse att de inte är ensamma och inte behöver skämmas.

Det låter helt underbart. Att prata om det svåra. Vi behöver det.

Yvonne Kingbrandt säger själv att hon genom bloggen får stöd då hon mår dåligt. Att hon i sin tur kan ge tips och få pepp när det behövs. Hon känner att hon hjälper, genom att berätta hur hon lever.

För sådär sju år sedan träffade jag min kusin Sirkka i Helsingfors. Hon kom till mitt hotell och tillkännagav: ”Jag har just fått veta att jag har Alzheimer.”

Hon sa det med så vardaglig röst och ansiktsuttryck, att jag på något vis inte fattade att det var allvar. Hon var ju klar i tanken, tyckte jag.

Vi åkte hem till henne. Hon var litet osäker på vilken spårvagn vi skulle ta. I övrigt märkte jag inget. Ja, det tog lång tid innan hon lyckades laga kaffe.

Vi fortsatte brevväxla i några år, men hon var trött. Vi beslöt att hon ringer och jag skriver.

Ytterligare något år senare hade sjukdomen tagit överhanden och vår kontakt upphörde. Hon fick stor hjälp av sin dotter och sin svärson.

Men det är tungt för anhöriga, ja man säger ju att demens är lika mycket de anhörigas sjukdom.

Yvonne Kingbrands råd: ”Beröm dig själv. Det du gjort på rutin i 30 år, är numera en bedrift. Var öppen med din sjukdom. Den är inte skamfull.”

Det är verkligen visa ord. Bloggen heter alzheimer.bloggo.nu

Och hur vi än vill och hoppas, så kommer vi inte undan alla fasor. Vi vill alla dö knall och fall. Hur många måntro får dö så?

Min egen pappa låg död i sängen bredvid mamma, då hon vaknade. Jag var nyfödd.

Han fick, får man tro, en ”lycklig” död. Men den kom alldeles för tidigt.

Vi utsätts för faror jämt. Fantastiskt att vi ändå lever ganska så lugna och glada under våra da’r.

Livet är märkvärdigt.


8 kommentarer

En fröjd att få vara med

DorritBloggFest
75-årsfirande. Ett sådan kan te sig på miljoner olika vis.

När min vän Gi nu fyllde 75, var det som en Aufforderung zum Tanz. Vi inbjudna var med, nästan från ruta ett.

Det kom ett kuvert med ett inbjudningskort och en 546 sidor tjock pocketbok, skriven av Charlotte Brontë. Den i decennier lästa Jane Eyre, utkommen år 1847.

Vi skulle alltså läsa boken och på kalaset skulle det bli diskussion. En tegelstensroman i julbrådskan. Jag gav mig på den. Den skildrar flickan Janes svåra uppväxt, hennes tid på en välgörenhetsskola, hennes möte med en stor kärlek – Mr Rochester, en dramatisk och gåtfull person.

Det har skrivits mycket om bokens olika motiv. Det är en passionerad skildring av en älskande kvinna som strävar efter självständighet och ett eget liv.

Det gäller att möblera om i sitt huvud, om man som jag, med möda lyckats få till ett någorlunda feministiskt tänk till slut.

Helt galen känns handlingen de första 40–50 sidorna, men det dröjer ändå inte länge innan man betagen sjunker in i den.

Det var inbjudan alltså, det.

Champagnekorken small i taket klockan 13. Vi var fem av Gis ”hjärtevänner”. Så stod det på inbjudningskortet och fastän vi inte kände varann från förut, fanns genast en intresserad, ivrig gemenskap på plats.

Vi fick berätta om hur och när vi blivit bekanta med Gi. Det var via meditation. Det var via skogspromenader. Via en poesigrupp. Via Indienresor. Och för min del via en gemensam arbetsplats.

Vi fann trådar som på olika sätt ledde oss alla fram till varann. Det var ovanligt och så roligt det blev.

Ett vackert dukat bord med placeringskort och på tallrikarna en present till var och en.

Vi fick alla en liten flaska med solrosolja. En flaska med ett hjärta, inne i en cellofanpåse, med rött band om.

Så kärleksfullt. En fröjd för Gi, att alltid vilja ge.

Några axplock ur menyn. ”Papadum – nötpaté – portobellosås – rödbetsbiffar – grönsaksbiffar – friterade grönsaker – hummus – tomatlöktopping – äppelchutney – kokoschutney – citronris” m.m. m.m. Glassbomb och kaffe som final.

Livliga berättelser, skratt och prat. Nya associationer i ett kör.

Tiden flög iväg. Den räckte inte till. Men man ska ju lämna ett kalas medan det är som roligast, har någon sagt.

Och hem med mig gick jag en stor doggybag med mat vi inte orkat äta upp.

Gi är mitt skrytobjekt, så de´.

Och sen 25 minuters väntan på färdtjänst ute i iskall blåst. Då var förtrollningen bruten. Då blev jag en urgamling igen.

Men tänk att ha fått vara med.


10 kommentarer

Känslan av att inte hinna

Hinnamed
Att en gammal människa kan ha så bråttom. Har hela tiden en känsla av att jag inte hinner.

På nyårsdagen hann jag inte ens klä på mig. Det var P1, det var TV, det var två extra Svenska Dagbladet, som jag fått. Det var frukost med diverse piller, det var svar på några mail och en hel drös sms. Det var telefon, det var förberedelser inför kära gäster från Åbo.

Det var lunch, framhafsad.

Jag ville prova kläder också, inför 75-årsfest om några dagar. Man minns ju inte vad man äger. Två nya scarfar – passar någon av dem ihop med en festklänning??? – en som köptes på 90-talet och alltid varit lyckad. Men färgerna? Borde ha någon att fråga.

Bara detta provande kändes som ett stort jobb.

Det skulle fixas mat också till nästa dag. Riktig god potatismos, alltid prima sen att micra. Paket i frysen, men som vanligt ingen text på paketen. Tror alltid att, jamen det här kommer jag ju ihåg. Men inte en aning.

När jag vilar mig tar jag också tid. Till klockan halvtre kan jag vila. Och medan jag vilar känns det som att jag gör något, för jag ligger där och HINNER vila. Orden ”hinner vila” blir till en aktivitet.

Och alla TV-program jag prickat för. Nej, det kan jag slopa. Det där då???

Och så kommer ett sms om att Åbovännerna anländer redan idag. Och då gäller det att se med nya ögon på köksbord och annat.

Köksbordet är i vardagslag som en pråm, lastad med skärbräda och osthyvel och knivar och alla pillren och äpplen och clementiner och hushållspapper, allt jag bara vill sträcka ut handen för att nå.

Det är som att där jag sitter i mitt eget rike. Där har jag makten. Men nu ska jag plocka undan och veta var jag lägger allting och duka fram nytt och snyggare porslin.

När man plockar undan saker så hittar man logiska platser, tycker man. Men när de ska fram igen har man glömt logiken.

Vad svår konst det är att ta det lugnt. Att strunta i. Att låta vara.

Och så telefon, kära vännen Birgitta som ringer från korttidsboendet, där hon tränar sig i att gå i en trappa. Snart puffas hon ut från boendet och skall klara sig hemma i radhuset.

Hela tiden försöker jag själv tänka på att inte skynda, inte snubbla. För anlag har jag för att hafsa. Har alltid varit snabb. Har gillat att vara det.

På sommarön har man sagt om mig att jag är ”kvick i tossorna”. I USA stannade en bilist och sa, att ”we call you the fast walker.”

Och så rullar dagarna iväg. Bråttom. Aldrig tråkigt. Tacksam är jag.