gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet

Ja, man baxnar

8 kommentarer

Lyxfallan
Faller nu och då för att titta på ”Lyxfällan” på TV. Ett program som får en att baxna.

Hur är det möjligt att vuxna människor tillåter sig att slänga inkommande räkningar oöppnade i en hög i någon låda, som om de inte fanns?

Att vuxna människor tar blancolån på blancolån? Att ränta är något som inte heller finns? Att de har högar med krediter och inte verkar vara medvetna om kronofogdens existens?

Vill ha. Har rätt att ha. Mår bra av att ha.

Två ekonomer, Patrik Grimlund och Magnus Hedberg (bilden), försöker lotsa de hjälpsökande personerna på rätt spår.

Ett program handlade om en ung, litet tjusig kvinna, som sjåpade sig och sa att jag MÅSTE ha det här. Jag mår bra av att shoppa. Jag kan omöjligt låta bli.

Därefter ett medelålders par som köpte fina soffor på kredit. Jättestora TV-apparater. Ja de ägde egentligen ingenting av det som fanns i deras hem.

Mängden chips, Coca-Cola och godis blev till stora berg, man fick i programmet se allt uppradat.

Nej men oj, sa de skyldiga, inte trodde vi att… Ja man baxnar. De två ekonomerna fick ta krafttag.

Vanligt idag är att barn står med sina föräldrar vid kassan i mataffären och där lockar godsaker. Reklamen når alla överallt. Jag vill ha.

Krediter erbjuds också överallt. Du behöver inte vänta, du kan få allt bums.

Börjar fundera över hur det var på min tid, för länge sedan.

Minns när jag stod med bästa vännen Ulla och tittade i konditorifönster. Vi stod ofta där och pekade ut vilka bakelser vi ville ha. Vi njöt av bara tanken. Potatisbakelsen, den med brun marsipan, den ville vi alltid ha. Toscabakelsen kom tvåa. Bebé hette en med smördeg i botten och någon kräm på det och en glasyr på ytan. Ja, jag minns det som att vi stod där och njöt.

Som yngre tonåringar fantiserade vi om hurdant hem vi skulle ha. En av vännerna ville ha ett stort rum med en flygel. En annan skulle ha en springbrunn i sitt vardagsrum. Själv ville jag ha stora fönster med gröna växter överallt. Mest ormbunkar, som har så skira blad. Drömmar.

Som nygift gjorde jag en budget. Mat, diverse, hyran, kläder, läkemedel, gåvor, telefon, el, tidningar o.s.v.

Det var roligt att se hur det gått när månaden var slut. Att jämföra med förra året. Att göra kurvor. Det blev en sport.

Minns då jag en februaridag på 1950-talet i fönstret till ett konditori såg pösiga semlor fyllda med grädde och mandelmassa.

Var sugen, men unnade mig inte. I min budget fanns det 8 kronor per dag till mat. Hade överskridit den summan just då. (Inflation – länge sen, vet inte vad det motsvarar idag.)

Och kläder. Jag beställde oftast varor på postorder. Barnens kläder sydde jag själv.

Vid stapelavlöpningar på varvet, där min man arbetade, bar alla damer hatt. Jag sydde ofta mina hattar. Ser nu efteråt på foton, att de inte var så tokiga alls. Utåt tror jag inte att jag var snål. Bara mot mig själv.

Var det bättre förr? Ja, på en del vis, tror jag faktiskt just nu.

Habegär. Vill ha bums. Det kan väl inte vara bra?

Men att längta. Det tror jag att är mycket sunt.

I längtan ligger något stort. Eller är det gamlingsfunderingar och dumt?

Annonser

Författare: gammelmormorn

Är 90+ och har barn, barnbarn, barnbarnsbarn och goda vänner. Är tacksam över mitt liv, får göra vad jag vill – men vad vill jag? Kanske finns det en längtan att ge sig ut i rymden och möta morgondagen – och samtidigt blicka tillbaka. Med åren kommer nya perspektiv på tillvaron.

8 tankar om “Ja, man baxnar

  1. Hej igen!
    Jag läser varje nytt inlägg, men kommenterar inte alltid. Jag vill bara säga att du är så klok i dina tankar…..vad är det som fattas hos dem? Ditt förra inlägg tog jag helt till mitt hjärta!!
    Kram MaLin

  2. Har själv inte sett programmen. Vill absolut inte förringa problemen. Men jag undrar om det inte kan vara så att vissa människor med dålig självbild kan hamna i en hopplöshet. Inget jobb i sikte. Handlingsförlamning. Oro och tom rädsla kan gömmas bakom en likgiltighet. Spelar ingen roll vad jag gör. Det går åt fanders ändå. Så kommer alla oseriösa kreditinstitut som försätter dem i en än sämre situation, Då kommer skuldfällan. Som kanske gör att man måste fly verkligheten än mer?
    Kan en sån situation göra att man lägger obetalda räkningar i en kasse, eller tom kastar dem?
    Kramis

    • Det skulle man kunna tro ja. Att hopplösheten styr en. Men de nu ganska många exempel jag sett har det inte alls så tokigt ställt. Visserligen har ofta ena parten varit sjukskriven eller arbetslös, men sammanlagda inkomsten har varit bra. Någon sorts allmän olust, ofta urdåliga kunskaper eller en allmänt orealistisk syn på livet har härskat. Som om man tänkt att man måste ju kunna få och ha det man gillar. Reklamen kanske lurar många. Och någon sorts jag har rätt till. I programmen har sen alla blivit helt saliga när allt ordnat upp sig och de verkar inse att livet kan bli riktigt bra utan alla grejor de skaffat sig, och nu sålt. Ett elände har de försatt sig i i alla fall.

      Kram.

  3. Håller med dig om att man baxnar! Dom lånar ju ofta stora summor av föräldrarna också, tror att dom aldrig fått lära sig spara och definitivt inte att sköta sin ekonomi .Från 15 års ålder har jag varit självförsörjande och den krassa verkligheten var ju den att gjorde jag av med pengarna så var jag utan resten av månaden, det hände därmed aldrig.
    Men idag är det så lätt att via några knapptryck ladda sitt kort med nya pengar och har man då ingen framförhållning så sitter man snart i en riktig rävsax. Men det är otroligt hur naiva och ursäkta, dumma dom är…

  4. Hej, jag skulle behöva hjälp av lyxfällan! Inte för att jag levt över mina tillgångar utan för att jag aldrig någonsin blir av med alla skulder som jag samlade på mig när jag drivit eget företag men blev sjuk och tvingades avyttra allt. Detta hände för snart tjugo år sedan, och kravbreven bara fortsätter trilla in. Kronofogden gör en utredning en gång om året, just nu har dom bestämt att på min lilla sjukpension dra 4.000 per månad. Även om jag skulle leva till 300 år skulle jag inte bli skuldfri, av den enkla anledningen att ingen ville köpa fastigheten jag bedrev verksamheten i, och därför gick med brakförlust när jag hade fått förmaksflimmer och annat vid en ålder av 43…
    Men, jag är inte bitter, jag kämpar på, jag bor på landet, tar livet i min egen takt, älskar naturen, älskar djur, älskar min dotter, barnbarnen och barnbarnsbarnet, men ibland känner jag en stor lust att ge upp. Som inatt när jag inte sover när ryggen krånglar, när pengarna sinar. när morgonen gryr och jag inte har kommit till ro

    • Jaa du, det är inte sådana som dig jag baxnar över. Vet så väl, att livet kan te sig som du beskriver ditt.
      OM Lyxfällan kunde ställa upp för dig och trolla, vore det underbart.
      Vad jag baxnat över är hur människor lyxkonsummerar och tar blancolån på blancolån och inte verkar fatta vad de håller på med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s