gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet


4 kommentarer

Filosofi i konsten

BloggDorrit
In i mitt åttonde decennium. Och just nu känns det som att jag inte minns något alls från de åren. 1995 till 2005. Vad i all världen handlade den tioårsperioden om?

Tror att jag var flitig med sjukgymnastik. Överflitig. Vi bodde helt nära ett gym med nya fina redskap. Vill minnas att jag fick en stjärna i loggboken.

Nu dyker minnen upp. Om att jag läste för barn på biblioteket. Trodde det skulle vara roligt, men kände mig störd av alla föräldrar som satt med och lyssnade.

Deltog i kost-cancerforskning. Gick in för det med liv och lust, men jobbigt blev det. Vi skulle med jämna mellanrum föra en hel veckas urinproduktion till sjukhuset. Varenda skvätt de aktuella veckorna. Mina vänner höll på att skratta ihjäl sig då jag kom på kalas med en dunk för ändamålet. Lydig var jag.

Höll studiecirklar av olika slag och deltagarna hade problem och behövde debattera. Några av dem kom att bli mig kära. Alla är de nu borta.

Någon gång per år träffade jag gamla bankkollegor. Vi bodde alla på olika orter och reste till varann. Vänner sedan tjugoårsåldern. Också de är alla nu borta.

Och så köpte jag mig ett konstverk (bilden). Konstverket heter Flyktmöjligheten och det är skapat av Stig Carlsson i Nyhamnsläge. Hans verk finns också bl.a. i kyrkor och på sjukhus.

Kunde sitta och filosofera framför pjäsen. En cylinder med en smal öppning. Genom den smala öppningen pressade sig människor ut. En del verkade tveka.

Jag såg det som flera delar av mig mig själv. Skulle jag orka ta mig ut? Skulle jag stanna?

Min man blev allt tröttare och allt mer beroende av mig. Vi började tacka nej till en massa bjudningar.

Jag passade på att träffa några av vännerna i entrén till matbutiken. Vi kallade utrymmet för salongen. Det fanns en träbänk där vi kunde sitta och prata. Mina uppköp tog litet längre tid, men de blev godkända hemma.

Så hade jag hört ett program i radion om bältros. Så oerhört lämpligt. Ställde diagnos på mig själv, när jag strax efter det drabbades. Man ska få mycket snabb behandling för att slippa långvarig plåga, lärde jag mig. Jag åkte iväg till vårdcentralen och sa ”jag har bältros, jag vill ha Waltrex”.

Kom undan det hela med tre dagars rejäl värk i trigeminusnerven, fick starka smärtstillande piller till bot, men tålde dem inte och svimmade. Men efter de dagarna var jag helt fri från värken.

Finska krigsveteraner har blivit väl omhändertagna, tycker jag. Under alla många åren har det funnits möjlighet att åka på Spa till Finland och löga sig där. Läkarundersökning, bad och behandlingar av alla de slag i en vecka.

Min man ville aldrig tacka ja till det här. År 2000 gick han plötsligt med på det, men när vi fick inbjudan, orkade han inte mera med det.

Minns många olika motigheter. Datorkrångel. Husreparationer. Oro. Maskiner gick sönder. Ny oljepanna skulle anskaffas.

Och så var min man på väg in i Alzheimer, utan att jag förstod det. Han föll ofta omkull. Han förändrades. Han fyllde åttio.

Själv blev jag överansträngd av allt det drog med sig. Började svimma titt och tätt igen och fick muskelsjukdomen Polymyalgia reumatica. Blev riktigt dålig.

Min man lades tillfälligt (trodde man) in på ett hem, men p.g.a. att jag själv blev så dålig fick han efter ett tag ett permanent boende.

Jag sålde villan, köpte en lägenhet. Fick stor hjälp av barnen. En massa krämpor, svimmade flera gånger per månad. Spräckte hakan, blev sydd. Fick en spricka på bäckenet. En massa olika symtom. På sjukhus i tre veckor.

Till nya lägenheten. Vilken frihet. Minns att jag satt på en packlåda mitt i all röran och kände mig lycklig.

Min man hälsade jag på några gånger i veckan. Drog honom i rullstol. Satt vid hans säng och försökte prata.

Han dog 2004. Det var skönt att han fick dö, tänkte jag. Han hade inte längre glädje av livet.

Vi hade varit olika, men vi hade behövt varann. Jag är tacksam för allt han lärde mig.


4 kommentarer

Åren mellan 60 och 70

DorritBlogg
Och så fyllde jag plötsligt sextio. Inga krämpor kände jag av då ännu, men…

Först föll jag pladask vid båtuppdragning i skärgården. Bröt högra armen. Jag föll så lätt, tyckte min man, så han trodde inte på min klagan.

”Lägg kallt omslag på” sa han, då vi kom upp till huset. En sjukvårdskunnig vän på ön menade att armen var bruten. ”Nej, jag såg hur hon föll”, sa maken.

Men vännen förklarade, att vi nog måste ta oss till sjukhuset på andra sidan fjärden. Neeej…

Det passade så illa. Det gick inte för sig alls. Vi skulle ju packa ihop huset och åka till Sverige efter två dagar.

Iväg med färja och taxi. In till en doktor. Röntgen. ”Din arm är bruten här och här”, sa doktorn och pekade på skärmen.

”Är den av!!??” utbrast jag, nästan lycklig.

Ut och visa mig för maken. ”Den är av, den är av, på två ställen!” Jag hade inte gnällt för ingenting. Fröjden varade inte så länge.

När jag äntligen kom ur gipset, tappade jag näthinnorna. Den ena på väg att lossna helt, den andra en god bit på den vägen.

Två operationer. Diverse problem. Natten då Olof Palme blev mördad låg jag på sjukhuset och lyssnade på radio. Trodde inte mina öron. Hade jag blivit tokig?

Mitt i den vevan blev jag sen erbjuden ett jobb som sekreterare på en psykoterapimottagning. Enögd tackade jag förtjust ja. Där trivdes jag sedan storartat.

De här åren var jag också ofta med barnbarnen. Och föreläsningsuppdragen fortsatte. En hel del i radio. Rikskonferenser. Måste ha minskat något på kalasfronten.

Vänner blev sjuka. Någon begravning. Själv blev jag knäinvalid. Låg alltid på knä då jag rensade i rabatterna. Det var dumt av mig. Gick flitigt på sjukgymnastik. Var rent manisk.

På landet gick en dörr i baklås. Jag låg tillfälligt i en gäststuga, då vi hade resande gäster i alla sängar. Skulle iväg hem tidigt på morgonen för att ha frukosten klar, då alla de många vaknade.

Fick inte upp dörren. Mobiler hade vi inte. Det blev stressiga morgontimmar, som är roliga efteråt. Fönstret i stugan var vänt bort från vägen och under fönstret gick en brant trappa ner till en källare. Det gick inte att hoppa.

Ja det var många turer och skrik och rop och fula ord som sades, innan jag var ute ur det huset.

På psykoterapimottagningen arbetade jag tills jag fyllde 70. Eller tills jag blev med dator. Ensam på mitt kontor, ingen att fråga.

Datorn var som ett spöke. Hade fått utbildning en dag, då jag råkade vara rejält sjuk, med feber. Minns då jag åkte hem från det hela och smålipade på bussen. En dator, som jag sen skulle komma att skaffa åt mig själv. Och nu nästan älskar…

Och när jag nu blickar tillbaka över hela långa livet, ser jag hur krokigt det är. Hur jag hoppat från tuva till tuva. Dock inte vad beträffar relationer. Där har jag varit trogen.


4 kommentarer

Amatörteater och mycket annat

Bernardas
Min man hade varit konsult i Lissabon, där det byggdes en ny skeppsdocka. Och jag fick följa med på invigningen och en massa festligheter.

På hotellet där vi bodde minns jag särskilt dessertvagnen. Man körde fram ett bord med flera hyllor och jag, som då ännu var helt galen i sötsaker, hade svårt att välja.

Vi hade under den veckan en privatchaufför. Manuel hette han. Han var med oss överallt. Manuel kysste mig på hand och kallade mig madame. Alltsammans kändes overkligt.

När vi kom hem igen, var vår son hemma på permission från lumpen. Jag förväntade mig nästan att bli kysst på hand av honom också.

Min man, han frågade mig ”va’ har du att bju’ på?” Ja, nog var vi hemma. Allt var som vanligt.

Så fick jag en dag erbjudande om en stor roll på en amatörteater. Rollen som Poncia i Bernardas hus. Underbart. Fast det tyckte inte min man. Förstår honom nog.

Hur som helst tackade jag ja. Det blev många repetitionskvällar. En härlig period. Vi hade efter några månader av repetitioner 46 föreställningar för utsålda hus. Blev recenserade t.o.m. i DN. Ja det var en fantastiskt rolig tid. (På bilden står jag trea från vänster.)

Alla dessa ungdomar. För mig var det då, i början av 70-talet, ännu ovant att umgås och bli god vän med homosexuella. Vad i fridens da’r har det flugit i henne, tror jag att bekantskapskretsen tänkte.

Efter det bar det iväg till Amerika. Om det har jag skrivit förut. Hem därifrån med en hel del nya kunskaper och erfarenheter. Allt kom till pass för alla mina olika föreläsningsuppdrag.

Under de här åren skrev en grannfru och jag också tillsammans en TV-pjäs. Ja vi skrev flera, men bara en köptes och sattes upp av SVT: ”Sånt händer inte”, tror jag den hette.

Min grannfru var skådespelerska. Hon fick en roll i pjäsen. Också jag fick en, som tidningsbud, med två, tre repliker.

Inför TV-inspelningen skulle vi iväg och prova kläder för rollerna. Du är bra som du är, fick jag veta…

Fina recensioner i några tidningar, utbuade i andra.

Jag hade skrivdille. Avsåg bl.a. att skriva en bok om präster. ”Är präster som vanliga människor?” skulle den heta. Passade på att intervjua en präst på varje ort där jag hade föreläsningsuppdrag.

Alla jag kontaktade ställde upp så villigt. Det var roligt och jag kände mig viktig.

Men det blev inte bra. Man petar inte ihop en seriös bok sådär vid sidan av. Det var mycket annat också, som jag började på, men inte fullföljde.

Hamnade med i några styrelser. Det är som att när ens namn blivit bekant, så behövs man i alla möjliga sammanhang.

Så en dag tog jag också mod till mig och blev obehörig lärare. Hann bara anmäla mig till det, så ringde man efter mig.

Fick alltid vara redo. Så sägs det vara idag också. Att vara beredd och tacka ja om någon ringer i ottan.

Hoppade runt på lågstadiet och mellanstadiet i en massa olika skolor. Ibland som speciallärare. Idag förstår jag inte att jag vågade. I en del klasser gick det bra, men i andra var ungarna sjövilda.

Det var även mycket annat som måste göras.

I stan var det trädgård och ständigt husfönster att måla.

I skärgården var det förutom målning och trädgård, ett ständigt fiskande. På den tiden fanns ännu friska fina gäddor, torsk och sik i Östersjön. Vi frossade i härliga färska varor.

Nu kan jag tänka, att hur orkade man? Minns inget om krämpor då ännu. Undrar om jag helt förstod hur härligt livet var. Man tog nog mycket för givet.


4 kommentarer

Mitt fjärde årtioende

DuktiImbri
År 1965 åkte jag till min mammas begravning i Åbo. Snöstorm. Då var man ännu svart från topp till tå, i sorgkläder.

Tullen var misstänksam mot en kvinna med sorgflor. Det är enda gången jag blivit noga undersökt. Jag hade kraftiga axelvaddar på kappan och man klämde på dem noga. Kunde ha haft något gömt i dem.

Sorgligt och dystert. Min snälla moster Ella var med mig. Snabbt skulle allt bestämmas. Begravning och samvaro efteråt. Minns det som overkligt.

En vecka hade jag på mig att tömma mammas lägenhet, och besluta vad som skulle med till Sverige.

Bröt upp låsen på vind och i källare. Rafsade ihop i olika högar. Det jag skulle få transporterat till Sverige, sådant vänner kunde komma och välja åt sig, sådant som kunde komma till någon annans glädje. Sådant som skulle slängas.

Två veckor efter mammas begravning dog min moster Ella. Hon som nu äntligen kunde känna sig fri från min mammas förväntningar. Det var så sorgligt. Mamma var 73 år och moster Ella 71. De var ju ganska unga.

Ny färd till begravning i Åbo. Skyndsamt hem igen. För sorg fanns det inte tid.

Almanackan fullbokad. Full fart genast. Vi hade mycket resande gäster, utöver alla de vanliga. De kom från Göteborg, de kom från Finland.

Kalas igen. Barnen serverade. Tyckte jag alltid det var roligt? Jag vet inte.

Fick ett ryck och sydde egna kläder. En sidenklänning, en dräkt. Inte kunde jag sy. Så vanvettigt.

Köpte tvättmaskin. Var sen med att skaffa en sådan. Min man och hans bäste vän i Finland var av den åsikten att kvinnor blev neurotiska, om de fick det för bekvämt för sig. Vännen var läkare och ansågs veta.

Så fyllde nästan hela vänkretsen 50 år. De var alla födda 1920. Det var stora kalas längs med hela det året. Livets middagshöjd, sa man då ännu. Idag ser man dem som unga.

Sommaren 1971 var vår yngste, Lennart, på en språkresa till England. Minns då han kom hem och var salig. Ett par månader senare upptäcktes hans cancer.

Den har jag berättat om och även om boken och alla föreläsningar jag sen höll runtom i landet.

Några veckor efter Lennarts död, sökte jag mig ut på arbetsmarknaden. Ingen självkänsla. Rädd att misslyckas. Erbjöds jobb som vårdbiträde för utvecklingsstörda.

De kan ju inte kritisera mig, tänkte jag. Ja man lägger snabbt av sig, om man är på hemmafronten i åratal. Avslutade vårdarbetet med att skriva en liten bok om det (bilden). Om en flicka med Downs syndrom. Gunbritt. Jag tyckte så mycket om henne.

Och så började jag plötsligt läsa psykologi i Lund. Tyckte att jag skulle ha mera teoretiska kunskaper. Det var roligt. Unga studenter att bli vän med. Så slutade mitt fjärde decennium.


8 kommentarer

Lite väl mycket av allt

Sjosattning
År 1955, mitt fjärde decennium börjar. Vid det laget hade jag hunnit börja fundera lite grand över vår familj. Varför var vi som vi var, tro?

Med sömngångaraktig säkerhet hade min man och jag funnit varandra en gång. Vi var fasligt olika, men vi behövde varandra.

Han hade en sträng lynnig mor, så han ville ha en partner som verkade snäll. Min pappa dog när jag var nyfödd, så jag letade, utan att begripa det, efter en far. Det var inte en helt lätt konstellation, men av det fattade vi intet.

Tre ganska små barn och den icke-dresserade, vilda boxern. Det var roligt, men också jobbigt. Visst, jag var hemmafru, men vi hade, sett med mina ögon idag, ett på tok för hektiskt sällskapsliv.

Vi spelade bridge med några familjer, vi hade en bastuklubb (herrarna bastade, vi fruar stod för maten), det var bjudningar titt och tätt. Jag gick på språkkurs, på gymnastik, på…

Och barnen då? Ja på den tiden kunde man ringa till arbetsförmedlingen, om den nu hette så då, och beställa barnvakt. Ingen oro för att få hem helt okända flickor. Det skulle väl ingen våga idag?

Utöver allt det här var jag flitig. Sydde en del barnkläder. Åkte långa vägar med buss och köpte femton kronors köttpåsar, vars innehåll räckte till middagar för hela veckan.

Hade ingen frys då ännu. Kylskåp och kallskafferi. Syltade och saftade förstås. Bakade matbröd ofta. Följde finländska seder och bruk. Bryggde mjöd och kokade struvor till Valborg. Gav mig på karelska piråger och annat. Det låter, tycker jag nu, galet alltihopa. Jag hade en våldsam energi, men det fanns också oro i mig.

1963 bytte vi bostadsort igen och det passade mig bra. Nu blev det slut på sällskapslivet, till ett tag i alla fall. Och för första gången eget hus. Jag var salig. Vi köpte möbler. Jag gav mig hän åt gardiner. Lampor. Växter.

Vild av iver sprang jag in och ut för att se hur det lyste om jag tände två av lamporna, eller om jag tände tre, eller bara en.

Barnen installerade sig i nya skolor. Det var en härligt rolig tid. Men vi borde ha sansat oss nu. Inte så snabbt snurrat runt igen med alla kalasen.

Det var representation, det var teater, det var Röda Korset, det var Livbojen, det var studiecirklar, det var fyrtioårsdagar…

Och så bekymren för mamma. Hon kom varje jul till oss och om somrarna var hon med mig några veckor på landet. Hon var så ensam. Hon längtade. Under alla åren skrev jag två brev i veckan till henne.

Åkte över till Åbo par gånger. Men mammas dröm att flytta till oss i Sverige gick inte i uppfyllelse. På den tiden fick man inte ta över sin pension till annat land.

1963 var sista gången hon kom till oss, till jul. Jag förstod inte då, hur dålig hon var.

Tänker så mycket på henne idag. Att jag inte gjorde..? Att jag inte tänkte..? Att jag inte sa..? Min kära mamma. Det hemska var att jag och min familj var hennes allt. Det klarar man inte av.

Blir nästan andfådd när jag nu påminner mig om allt det här. Är tacksam över mitt liv, men nog hade jag bort kunna hantera det bättre.

Fotnot. Bild från festlighet. Okänd bordskavaljer.


5 kommentarer

Tio härliga år

DorritBoxer
Året var 1945 och kriget tog slut. Jag var tjugo år gammal. En härlig tioårsperiod för min del, tror jag. Skall känna efter.

Förde under den här tiden finska s.k. krigsbarn från Sverige tillbaka till Finland. Har på äldre da’r fått kontakt med en dam, som var ett sådant krigsbarn. Hon frågade mig om jag har några hjärtskärande berättelser från de resorna. Fick erkänna, att jag då var så omogen och självupptagen, att jag inte ens reflekterade över barnens olika öden. De var försedda med fina kläder, massor med godis, utifrån sett hade de haft det mycket bra. Skäms idag över hur litet jag fattade av livet.

1945 blev det också förlovning, vilket förde med sig att jag hoppade av mina studier och blev hembiträde i Göteborg. Min fästman fick nämligen stipendium till Chalmers Tekniska Högskola.

Jag hade 2,5 års studier kvar innan jag skulle varit färdig agronom. Två och ett halvt år och fästman i Sverige. Näää.

Vi gifte oss 1946. Om bröllopet skrev jag en hel bloggtext för snart ett år sedan. Det var en så unik händelse, att den nästan är overklig.

Bankkorrespondent blev jag, fast jag knappt kunde förklara skillnaden mellan debet och kredit. ”Nous avons credité votre compte ordinaire…” För breven fanns mallar.

I Sverige skrek man efter arbetskraft. Och att vara finländare gav en så oerhört mycket positiv uppmärksamhet. ”Finlands sak är vår”, sa man i Sverige. Man blev någon här. Det var ganska härligt.

Så småningom kom längtan efter barn. Minns att jag satt på en parkbänk med en vän, som också längtade. Vi fantiserade om fosterbarn, men trodde inte våra män skulle gå med på det.

En dag köpte jag en boxervalp, utan att tala med min man om saken. Horribelt. Han blev inte glad. Men gravid blev jag, en månad efter köpet. Under graviditeten slösade jag med moderskänslor för den klumpiga, ljuvliga lilla valpen.

Vi fick en pojke 1951 och en flicka 1952. Friska, pigga härliga barn.

Vi bytte bostadsort flera gånger. I Gävle hamnade vi när storebror var 1,5 år och lillasyster bara var 3 veckor. De två små, och vår vilda boxer Sayab.

Min man arbetade låååånga dagar. Jag fick springa ut med hunden halvsju på morgonen, innan han körde till sitt jobb på båtvarvet.

Jag kände inte en katt i staden. Bjöd en gång en dammsugarförsäljare på kaffe, för att jag ville prata med någon vuxen. Men någon ny dammsugare köpte jag inte.

Så blev det Göteborg igen efter några år. Minns avfärden från Gävle med nattåg. Jag och barnen. Hunden skulle in i en låda. Den ville inte. Jag kröp på alla fyra in i lådan för att visa…

Hela natten såg jag för mig Sayabs sorgsna blick. Att matte kunde svika honom så. Lådan fanns i någon godsvagn, medan tåget skramlade fram. Så förfärligt…

I Göteborg hade vi vänner från tidigare år där. Och det var underbart och roligt, men det blev också snabbt på tok för mycket.

Jag har alltid varit för intensiv, för ivrig. Det är plus och minus med det, som med allt här i världen.


7 kommentarer

Inte bara mörker

DorritStudent
I min tillbakablick kommer jag nu till 1935–45. Tio år som just nu känns mörka. Det beror väl på att vi påminns så mycket om krigen i dessa dagar. 75-årsminnet över Auschwitz. Terrorismen. Kriget i Syrien. Kobane. Alla dessa hemskheter.

Tanken är att jag skall försöka skildra varje decennium utifrån hur jag kände mig, medan allt pågick. Känslominnena är ofta att lita på. Händelseförloppen kan man ha förvanskat.

Som 10–12:åring, under latensperioden, minns jag mest de dagliga promenaderna till skolan, ner för Köpmansgatsbacken i Åbo, alltid tillsammans med bästisen Ulla.

Minns stickiga yllestrumpor. Att jag var blek och svag och hade anemi. Rå lever var boten för det. En hel tekopp full med rå lever var ganska vidrigt att svälja.

Dessutom svimmade jag ofta. Blev befriad från morgonbönen. Skranglig alltså. Tänk att jag ändå har fått bli gammal.

Lydig, flitig skolflicka. Drömmar.

Tonåren. Kriget kom. Bomblarm och spring i skyddsrum. Konfirmation 1940. Då var jag 15 år.

Av konfirmationen minns jag ingenting annat än att det var kallt. Att kläderna stacks. Svarta ylleklänningar hade hälften av oss, ser jag på fotografi. De andra hade helvita.

Min barndomsängslan hade till en del försvunnit. På något vis litade jag på att ryssen inte kunde ta vårt land. Det måste ha handlat om försvarsmekanismer. Eller tillit till livet.

Vartannat år var bomblarmen så frekventa att abiturienterna blev s.k. ”gratis studenter”. Vi som gick ut 1943 skrev i vanlig ordning.

Jag var 18 år och skulle bli någonting. Vad visste jag inte. Min självlockiga älskade kusin, som var ett år äldre än jag, beslöt sig för att bli agronom. Trodde hon.

Hon blev skräddare, men jag som alltid apade efter henne, skrev in mig på Agroforst vid Helsingfors universitet, innan jag blev varse hennes avhopp.

Bodde hos min farbror Georg i deras matsal. Förundras över att jag inte har några jobbiga minnen från den tiden.

Jag älskade den här perioden. Föreläsningar och laborationer.

Men ont om mat. På lunchrestaurangerna fick man inget annat än, oftast frusen, potatis och kålrötter.

Skörbjugg och mängder med bölder. Det berodde på näringsbrist. C-vitaminer från apoteket bet ju på skörbjuggen. Frukt fanns inte. Bölderna hade jag stora problem med länge. Det var då ganska vanligt, tror jag.

Under jordbrukspraktiken arbetade jag på fälten med både ryska fångar och tyska soldater. Tyskarna var i början av kriget våra allierade.

En av de tyska soldaterna skrev:
”Alles im Leben ist relativ,
auch der Krieg.
Vielen bringt es Leid,
uns nur Freud.”

Han stupade kanske kort tid efter det vid Stalingrad.

Människosläktet är galet. Och jag fattade ingenting.

Jag jobbade också som lotta på ett luftvärnsbatteri. Fortfarande lika obekymrad över krigets utgång.

Soldaterna skojade med mig (de som inte var vid östfronten var ”gamla gubbar” – bortåt 35 år kanske???) De tryckte på en knapp på lottadräkten och sa ”om man trycker här så börjar lottan att skratta”. Och hon skrattade…

Min omognad berodde nog på att jag vuxit upp så skyddad för alla faror, tror jag. Jag skyller på det. Det gör en litet dum. Det bidrar inte till en snabb utveckling.

Fast jag har nyligen pratat med en f.d. klasskamrat. Hon verkar faktiskt ha varit lika dum hon…