gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet

Tio härliga år

5 kommentarer

DorritBoxer
Året var 1945 och kriget tog slut. Jag var tjugo år gammal. En härlig tioårsperiod för min del, tror jag. Skall känna efter.

Förde under den här tiden finska s.k. krigsbarn från Sverige tillbaka till Finland. Har på äldre da’r fått kontakt med en dam, som var ett sådant krigsbarn. Hon frågade mig om jag har några hjärtskärande berättelser från de resorna. Fick erkänna, att jag då var så omogen och självupptagen, att jag inte ens reflekterade över barnens olika öden. De var försedda med fina kläder, massor med godis, utifrån sett hade de haft det mycket bra. Skäms idag över hur litet jag fattade av livet.

1945 blev det också förlovning, vilket förde med sig att jag hoppade av mina studier och blev hembiträde i Göteborg. Min fästman fick nämligen stipendium till Chalmers Tekniska Högskola.

Jag hade 2,5 års studier kvar innan jag skulle varit färdig agronom. Två och ett halvt år och fästman i Sverige. Näää.

Vi gifte oss 1946. Om bröllopet skrev jag en hel bloggtext för snart ett år sedan. Det var en så unik händelse, att den nästan är overklig.

Bankkorrespondent blev jag, fast jag knappt kunde förklara skillnaden mellan debet och kredit. ”Nous avons credité votre compte ordinaire…” För breven fanns mallar.

I Sverige skrek man efter arbetskraft. Och att vara finländare gav en så oerhört mycket positiv uppmärksamhet. ”Finlands sak är vår”, sa man i Sverige. Man blev någon här. Det var ganska härligt.

Så småningom kom längtan efter barn. Minns att jag satt på en parkbänk med en vän, som också längtade. Vi fantiserade om fosterbarn, men trodde inte våra män skulle gå med på det.

En dag köpte jag en boxervalp, utan att tala med min man om saken. Horribelt. Han blev inte glad. Men gravid blev jag, en månad efter köpet. Under graviditeten slösade jag med moderskänslor för den klumpiga, ljuvliga lilla valpen.

Vi fick en pojke 1951 och en flicka 1952. Friska, pigga härliga barn.

Vi bytte bostadsort flera gånger. I Gävle hamnade vi när storebror var 1,5 år och lillasyster bara var 3 veckor. De två små, och vår vilda boxer Sayab.

Min man arbetade låååånga dagar. Jag fick springa ut med hunden halvsju på morgonen, innan han körde till sitt jobb på båtvarvet.

Jag kände inte en katt i staden. Bjöd en gång en dammsugarförsäljare på kaffe, för att jag ville prata med någon vuxen. Men någon ny dammsugare köpte jag inte.

Så blev det Göteborg igen efter några år. Minns avfärden från Gävle med nattåg. Jag och barnen. Hunden skulle in i en låda. Den ville inte. Jag kröp på alla fyra in i lådan för att visa…

Hela natten såg jag för mig Sayabs sorgsna blick. Att matte kunde svika honom så. Lådan fanns i någon godsvagn, medan tåget skramlade fram. Så förfärligt…

I Göteborg hade vi vänner från tidigare år där. Och det var underbart och roligt, men det blev också snabbt på tok för mycket.

Jag har alltid varit för intensiv, för ivrig. Det är plus och minus med det, som med allt här i världen.

Annonser

Författare: gammelmormorn

Är 90+ och har barn, barnbarn, barnbarnsbarn och goda vänner. Är tacksam över mitt liv, får göra vad jag vill – men vad vill jag? Kanske finns det en längtan att ge sig ut i rymden och möta morgondagen – och samtidigt blicka tillbaka. Med åren kommer nya perspektiv på tillvaron.

5 tankar om “Tio härliga år

  1. Så roligt att få ta del av ditt liv! Bilden härlig med din boxer och barnvagnen som är så tidstypisk och så fin du var i hatt och kappa. Hm, lite annorlunda ser nog dagens 20- åringar ut. undrar om inte den där barnlängtan kom mycket tidigare förr, jag började också längta efter barn i 20- årsåldern och fick mitt första som 22 år gammal, men idag är väl genomsnittsåldern för en förstföderska runt 30 år. Säkert en av orsakerna varför så många har svårt att bli gravida.

    • Tack – ja så är det nog, dagens mammor är 30+are och så väldigt många som nu har svårt att bli gravida. Och hatt och kappa ja. Hatt var så härligt, inget såg ut för någonting innan man hade hatt till det. tycker jag ser ut som en riktig tant på bilden. – MÅnga av dagens unga har ju svårt att alls hinna med barn, då de ofta läser så länge. Ja när man blickar tillbaka ser man verkligen hur mkt som förändrats.

  2. Vad roligt att få läsa det här. Och intressant. Du ska inte be om ursäkt för att du inte förstod de finska krigsbarnens situation. Du var ju så ung. Och ingen annan heller på den tiden tycktes förstå barnens situation.
    Kramis

    • Tack! Nej det är ju så, att man inget begriper innan man utsatts själv. De här nu 70-åriga ”krigsbarnen” tycker nog det är horribelt omoget av oss, som var födda på 1920-talet, att inte ha fattat eller levt oss dess mera in i hur de hade det. På så vis skönt få bli gammal, att man får syn på saker och känner någon sorts mognadsprocess. Sent kom den…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s