gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet

Lite väl mycket av allt

8 kommentarer

Sjosattning
År 1955, mitt fjärde decennium börjar. Vid det laget hade jag hunnit börja fundera lite grand över vår familj. Varför var vi som vi var, tro?

Med sömngångaraktig säkerhet hade min man och jag funnit varandra en gång. Vi var fasligt olika, men vi behövde varandra.

Han hade en sträng lynnig mor, så han ville ha en partner som verkade snäll. Min pappa dog när jag var nyfödd, så jag letade, utan att begripa det, efter en far. Det var inte en helt lätt konstellation, men av det fattade vi intet.

Tre ganska små barn och den icke-dresserade, vilda boxern. Det var roligt, men också jobbigt. Visst, jag var hemmafru, men vi hade, sett med mina ögon idag, ett på tok för hektiskt sällskapsliv.

Vi spelade bridge med några familjer, vi hade en bastuklubb (herrarna bastade, vi fruar stod för maten), det var bjudningar titt och tätt. Jag gick på språkkurs, på gymnastik, på…

Och barnen då? Ja på den tiden kunde man ringa till arbetsförmedlingen, om den nu hette så då, och beställa barnvakt. Ingen oro för att få hem helt okända flickor. Det skulle väl ingen våga idag?

Utöver allt det här var jag flitig. Sydde en del barnkläder. Åkte långa vägar med buss och köpte femton kronors köttpåsar, vars innehåll räckte till middagar för hela veckan.

Hade ingen frys då ännu. Kylskåp och kallskafferi. Syltade och saftade förstås. Bakade matbröd ofta. Följde finländska seder och bruk. Bryggde mjöd och kokade struvor till Valborg. Gav mig på karelska piråger och annat. Det låter, tycker jag nu, galet alltihopa. Jag hade en våldsam energi, men det fanns också oro i mig.

1963 bytte vi bostadsort igen och det passade mig bra. Nu blev det slut på sällskapslivet, till ett tag i alla fall. Och för första gången eget hus. Jag var salig. Vi köpte möbler. Jag gav mig hän åt gardiner. Lampor. Växter.

Vild av iver sprang jag in och ut för att se hur det lyste om jag tände två av lamporna, eller om jag tände tre, eller bara en.

Barnen installerade sig i nya skolor. Det var en härligt rolig tid. Men vi borde ha sansat oss nu. Inte så snabbt snurrat runt igen med alla kalasen.

Det var representation, det var teater, det var Röda Korset, det var Livbojen, det var studiecirklar, det var fyrtioårsdagar…

Och så bekymren för mamma. Hon kom varje jul till oss och om somrarna var hon med mig några veckor på landet. Hon var så ensam. Hon längtade. Under alla åren skrev jag två brev i veckan till henne.

Åkte över till Åbo par gånger. Men mammas dröm att flytta till oss i Sverige gick inte i uppfyllelse. På den tiden fick man inte ta över sin pension till annat land.

1963 var sista gången hon kom till oss, till jul. Jag förstod inte då, hur dålig hon var.

Tänker så mycket på henne idag. Att jag inte gjorde..? Att jag inte tänkte..? Att jag inte sa..? Min kära mamma. Det hemska var att jag och min familj var hennes allt. Det klarar man inte av.

Blir nästan andfådd när jag nu påminner mig om allt det här. Är tacksam över mitt liv, men nog hade jag bort kunna hantera det bättre.

Fotnot. Bild från festlighet. Okänd bordskavaljer.

Annonser

Författare: gammelmormorn

Är 90+ och har barn, barnbarn, barnbarnsbarn och goda vänner. Är tacksam över mitt liv, får göra vad jag vill – men vad vill jag? Kanske finns det en längtan att ge sig ut i rymden och möta morgondagen – och samtidigt blicka tillbaka. Med åren kommer nya perspektiv på tillvaron.

8 tankar om “Lite väl mycket av allt

  1. Helt fantastiskt att du delar med dig av dessa underbara foton och berättelser. Mycket intressant att läsa.
    Det där att du inte förstod hur sjuk din mamma var,……tror inte du att det är något vi alla är med om då vi förlorar våra föräldrar? Jag tänkte så när min svärfar dog. Samma sak när svärmor dog. Liksom flera år senare då det var min mamma och ett halvår senare, min pappa,
    Kram

    • Tack. Ja det är väl så att de flesta av oss inte är mogna nog att fatta så värst mkt innan vi själva är där. Jag har alltid trott att det är bara jag som är dum. Tycker nog att mina egna barn verkar klokare än jag var.
      Kram

  2. Nej vet du vad, du är absolut inte ensam att känna så. Kan ibland rodna av skam då jag kommer ihåg pinsamma situationer då jag varit både naiv och pinsamt godtrogen.
    men roligt att du så frikostigt delar med dig av ditt liv, tack för det!

  3. Tack, det känns härligt att andra känner igen sig.

  4. TAck Gammelmormor!
    Jag håller med dina andra bloggvänner ”Du är inte ensam” vi känner nog alla att vi inte räckt till, vi skulle gjort så eller så. Men Du sätter ord på det, på sådant jag känner.
    Dåligt samvete får jag nog brottas med.
    Ibland skymtar det fram en viss beundran över vad ”andra gör” av praktiska sysslor ! som om inte Du varit om inte mycket duktigare på alla områden och så nu detta att skriva detaljerat om Ditt liv!
    All beundran Gammelmormor!
    k.

    • Tack, visst kan jag förstå att många känner igen sig, alla gör vi något vi ångrar, felfria är vi inte, men vi försöker ju hela tiden lära oss något av dumheterna.
      Att så som jag rada upp om hela mitt liv kan nog många tycka är egotrippat el nåt annat, men själv har jag alltid älskat att berätta, och det kan man inte göra muntligen. Så här tvingar man ingen att läsa eller kommentera. Det blir en sorts sysselsättning att sitta framför datorn och minnas.

  5. Nej det är inte ”egotrippat” det är underbart att läsa och att man känner igen sig i mångt och mycket det gör att man själv börjar tänka.
    Tack fortsätt, det är inte många som Du som kan berätta så livfullt!
    k

    • Tack, Du är så positiv Kerstin, det är så roligt. Tänk att man kan sitta i sin kammare (nå ja, en rymlig trea) och få kontakt och tycka att man är gamla vänner, utan att någonsin ha sett varandra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s