gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet

Filosofi i konsten

4 kommentarer

BloggDorrit
In i mitt åttonde decennium. Och just nu känns det som att jag inte minns något alls från de åren. 1995 till 2005. Vad i all världen handlade den tioårsperioden om?

Tror att jag var flitig med sjukgymnastik. Överflitig. Vi bodde helt nära ett gym med nya fina redskap. Vill minnas att jag fick en stjärna i loggboken.

Nu dyker minnen upp. Om att jag läste för barn på biblioteket. Trodde det skulle vara roligt, men kände mig störd av alla föräldrar som satt med och lyssnade.

Deltog i kost-cancerforskning. Gick in för det med liv och lust, men jobbigt blev det. Vi skulle med jämna mellanrum föra en hel veckas urinproduktion till sjukhuset. Varenda skvätt de aktuella veckorna. Mina vänner höll på att skratta ihjäl sig då jag kom på kalas med en dunk för ändamålet. Lydig var jag.

Höll studiecirklar av olika slag och deltagarna hade problem och behövde debattera. Några av dem kom att bli mig kära. Alla är de nu borta.

Någon gång per år träffade jag gamla bankkollegor. Vi bodde alla på olika orter och reste till varann. Vänner sedan tjugoårsåldern. Också de är alla nu borta.

Och så köpte jag mig ett konstverk (bilden). Konstverket heter Flyktmöjligheten och det är skapat av Stig Carlsson i Nyhamnsläge. Hans verk finns också bl.a. i kyrkor och på sjukhus.

Kunde sitta och filosofera framför pjäsen. En cylinder med en smal öppning. Genom den smala öppningen pressade sig människor ut. En del verkade tveka.

Jag såg det som flera delar av mig mig själv. Skulle jag orka ta mig ut? Skulle jag stanna?

Min man blev allt tröttare och allt mer beroende av mig. Vi började tacka nej till en massa bjudningar.

Jag passade på att träffa några av vännerna i entrén till matbutiken. Vi kallade utrymmet för salongen. Det fanns en träbänk där vi kunde sitta och prata. Mina uppköp tog litet längre tid, men de blev godkända hemma.

Så hade jag hört ett program i radion om bältros. Så oerhört lämpligt. Ställde diagnos på mig själv, när jag strax efter det drabbades. Man ska få mycket snabb behandling för att slippa långvarig plåga, lärde jag mig. Jag åkte iväg till vårdcentralen och sa ”jag har bältros, jag vill ha Waltrex”.

Kom undan det hela med tre dagars rejäl värk i trigeminusnerven, fick starka smärtstillande piller till bot, men tålde dem inte och svimmade. Men efter de dagarna var jag helt fri från värken.

Finska krigsveteraner har blivit väl omhändertagna, tycker jag. Under alla många åren har det funnits möjlighet att åka på Spa till Finland och löga sig där. Läkarundersökning, bad och behandlingar av alla de slag i en vecka.

Min man ville aldrig tacka ja till det här. År 2000 gick han plötsligt med på det, men när vi fick inbjudan, orkade han inte mera med det.

Minns många olika motigheter. Datorkrångel. Husreparationer. Oro. Maskiner gick sönder. Ny oljepanna skulle anskaffas.

Och så var min man på väg in i Alzheimer, utan att jag förstod det. Han föll ofta omkull. Han förändrades. Han fyllde åttio.

Själv blev jag överansträngd av allt det drog med sig. Började svimma titt och tätt igen och fick muskelsjukdomen Polymyalgia reumatica. Blev riktigt dålig.

Min man lades tillfälligt (trodde man) in på ett hem, men p.g.a. att jag själv blev så dålig fick han efter ett tag ett permanent boende.

Jag sålde villan, köpte en lägenhet. Fick stor hjälp av barnen. En massa krämpor, svimmade flera gånger per månad. Spräckte hakan, blev sydd. Fick en spricka på bäckenet. En massa olika symtom. På sjukhus i tre veckor.

Till nya lägenheten. Vilken frihet. Minns att jag satt på en packlåda mitt i all röran och kände mig lycklig.

Min man hälsade jag på några gånger i veckan. Drog honom i rullstol. Satt vid hans säng och försökte prata.

Han dog 2004. Det var skönt att han fick dö, tänkte jag. Han hade inte längre glädje av livet.

Vi hade varit olika, men vi hade behövt varann. Jag är tacksam för allt han lärde mig.

Annonser

Författare: gammelmormorn

Är 90+ och har barn, barnbarn, barnbarnsbarn och goda vänner. Är tacksam över mitt liv, får göra vad jag vill – men vad vill jag? Kanske finns det en längtan att ge sig ut i rymden och möta morgondagen – och samtidigt blicka tillbaka. Med åren kommer nya perspektiv på tillvaron.

4 tankar om “Filosofi i konsten

  1. Du har beskrivit så fint här om ditt liv. Spännande läsning.
    Kramis

    • Tack, emellanåt tänker jag att varför i all världen berättar jag om mig och mitt liv, okänd människa som jag är. Tja, för mig är det roligt att summera och minnas. När jag klickat iväg det, så är det som om det vore någon annans.
      Kram

  2. Så många åkommor du drabbats av, vilken tur att du fått hjälp och blivit botad, för hur det än är så börjar man förstå att hälsan är det absolut viktigaste när man blir till åren. Själv har jag peppar, peppar fått vara kärnfrisk hela livet, känner mig så tacksam, kanske ska jag tacka mamma för generna, ateist som jag är!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s