gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet


10 kommentarer

Brevet till mamma

BrevDorrit3
Vänner emellan brukar vi ibland reflektera över vilket decennium som varit det bästa för oss under våra långa liv. Vilken tioårsperiod som varit mest bekymmersfri.

Började igen fundera.

1925–35. Har förut skrivit om min mamma och hennes privata barnträdgård. Om mormor och moster och alla tanter som var snälla mot mig.

Som liten kände jag mig älskad. Det var som om ordet ÄLSKAD hade stått skrivet ovanför mig, var jag än rörde mig.

Men det betydde inte att jag kände mig helt trygg. Att jag tyckte att någonting var lätt. Jag var ofta ängslig. När något okänt eller främmande uppenbarade sig, blev jag vettskrämd.

Tänker att om pappa hade levat, hade jag kanske varit tuffare. Begripit mig litet bättre på livet. De älskande kvinnorna gav mig fel bild av tillvaron. Jag kände att någonting fattades.

Jag förstod inte vad det främmande kunde vara. Vad var det som var hotfullt. Visst är det underbart att växa upp skyddad för alla faror, men livet är inte sådant att det håller.

Jag var skrajsen av mig i kälkbacken. Det fanns en isbacke och en snöbacke i Museiparken i Åbo. Ner för isbacken åkte de flesta under tjo och tjim, med faslig fart. Jag vågade aldrig pröva på den.

Jag var aldrig med på vilda lekar. Jag satt med dockorna och vaggade dem och klädde av och på. Det var tryggt och det var roligt.

Jag började skolan vid sex års ålder. Socialt omogen, men lipade tills jag fick börja. De flickor jag lekt med, var alla då sju år.

Under de här åren utbildade sig mamma i Helsingfors till barnträdgårdslärarinna, för att kunna få statlig tjänst. Mormor bodde med mig. Jag älskade henne, men skämdes om någon klasskamrat fick se oss. Tänk om de trodde jag hade en så gammal mamma.

Gammal! Hon var väl då runt sextio år.

Mina första tio år i livet var fyllda av kärlek. Det är en stark visshet jag har. Det andra är rädsla, osäkerhet och att något fattats.

Idag växer många barn upp utan pappor. Men numera umgås kvinnor och män mera naturligt. Man kan få förebilder på olika håll. Jag undrar om inte det förenklar. Det är inte så udda.

När jag började fundera över decennierna, så trodde jag att jag skulle svepa över dem alla nio i en enda blogg. Men nu har jag fastnat redan på det första.

Hittade brev som jag skrivit till mamma då hon bodde i Helsingfors, medan mormor och jag bodde i Åbo.

”Åbo den 23 mars 1933. (Nyss fyllda 8 år, måste ha gått i tredje klass då.)

Kära Mamma,

jag tackar nu en gång till för födelsedagsgåvorna.
Nu skall jag berätta vad jag fått till min födelsedag. Jag har fått 95 mark, parfym, fem chokladkakor, vantar av tant Hilma, fingervantar är det. Mammas vantar var bra, är nog tillräckligt stora. Av Annikki en fin ask chokladkonfekt, två livstycken av Peja, byxor och kombinege av moster Ella. Och en tvål av moster Ella. Brevpapper av Majbritt och Anna-Lisa, och fem mark av tant Marta och 10 mark av tant Majken. Tack för den lilla chokladkakan som Mamma skickade. Nu skall jag äta en appelsin. Jag har varit mycket ute nu de här dagarna när Gun är frisk igen. Man idag var jag hos moster Ella. Jag ska få betyg, vad månne jag får på betyget. Jag skriver sen vad jag får. Jag har just ingenting att berätta fast jag trodde jag skulle ha så mycket att berätta för Mamma. En annan gång skriver jag mera. Adjö kära mamma, nu måste jag sluta för att jag ska gå och lägga mig och det är så sent. Klockan är 9 och 35. God natt från egen —-”

På den tiden hade man t.o.m. mellanterminsbetyg. Alltså 4 gånger under skolåret. Tiderna har verkligen förändrats.

Det är märkligt hur tydligt allting blir. Hur jag tycker mig minnas precis hur allt kändes.

Varför radar jag nu upp det här? Vem kan vara intresserad?

Strunt i det. Kanske börjar någon minnas sin egen barndom.

Annonser