gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet


6 kommentarer

Det viktiga skrattet

Skratt
Brukar lyssna på ”Kropp och själ” i P1. Senast handlade det om skrattet. Hur viktigt det är, hur mycket det gör med oss.

Tänkte tillbaka. Jag var nästan känd för mitt skratt, man sa att jag skrattade i skalor. Ja det var ingen hejd på kluckandet, det rann ur mig. Måste ha berott på inre livsglädje. Inte hade jag speciella skäl att skratta mer än någon annan.

Jag ramlade omkull i skrattanfallen. Det finns foton på det. Har letat, men hittar dem inte.

Senare blev väl livsglädjen något dämpad. Under svåra perioder var den helt borta.

Men roligt har jag haft åt mig själv och en nära vän Gurli och jag skrattade hejdlöst tillsammans. Med Gurli skrattade alla. Vad som var så roligt, minns jag inte. Vi såg det komiska i allting.

Det är skönt om man kan skratta åt sig själv. Få män gör det. I varje fall är det min erfarenhet. Men att se sig själv utifrån är ofta urkomiskt.

Somligt roar en så, att man påminner sig om det på nytt och på nytt och lockar fram nya skrattsalvor.

Ett exempel. Det är från tiden före telefonernas ankomst. Man skickade bud på annat vis då. Jag var 9 år och Gullan var 17 (storasystern till en kompis). Gullan bad mig att på hemväg från skolan ringa på hos en av hennes väninnor, Brita Svensson. Jag skulle säga till Brita, att Gullan hälsar att kaffet står på spisen.

Jag tyckte det var ett knepigt uppdrag. Jag upplevde de här äldre tonåringarna som malliga.

Gick och rabblade på vad jag skulle säga och kom fram till dörren. Ringde på och Brita Svensson öppnade.

”God dag”, sa jag. ”Kaffet bad hälsa att Gullan står på spisen.”

Men inte brast jag i skratt då. Nej, jag skämdes som en hund och slank iväg, men antar att Gullan och Brita länge hade roligt åt det hela.

Letade efter mitt skolfotoalbum där bl.a. skrattbilderna finns. Hittade det inte, men började titta igenom några andra istället. Och varseblev att på varje sida finns bilder på vänner, som nu är borta. Han och han och hon och hon. Borta. De var ju här alldeles nyss.

Och det är helt naturligt, fast inte så lätt att ta det. Vi föds och vi dör. Vi kommer till världen som små hjälplösa knyten. Hjälplösa är vi när vi dör också.

När vi kommer hit är vi gulliga. Alldeles ljuvliga. När vi dör är vi inte gulliga mera.

Men vi har alla kämpat och gjort vårt bästa. Vi har velat så mycket. Med en del har vi lyckats. Något bra har vi förhoppningsvis lämnat efter oss. Blir litet rörd nu märker jag.

Numera ser jag dagligen och stundligen ett panorama för mig över vad som varit. Än dyker ett minne från 1960-talet upp, då vi flyttade från Göteborg till Malmö. Det var stort. Vi hade bott i ett höghus i Göteborg och nu skulle vi bo i en trevlig villa.

En annan stund dyker ett ungdomsminne upp. Tänker att vad litet man fattade av det här vidunderliga livet då. Litet mera begriper vi idag, men ändå ganska litet.

Så ser jag min mormor Elin för mig. Och fylls av värme.

Sådär kan man hålla på. Och har inte tråkigt.

Annonser


21 kommentarer

Så har man firat 90

??????????????????????
Nyss hemkommen från mataffären. Travade på med rullkasse och stav och tänkte att här går en 90-åring. Kände mig märkvärdig.

Mötte säkert några pigga 90-plussare som inte såg sig som märkvärdiga alls. Men själv har jag aldrig drömt om att bli så här gammal, då mina föräldrar dog ganska unga.

Firandet blev bra och jag är så tacksam. Det är mycket som kan hända inför ett kalas då många skall sammanstråla. Det är hälsan och det är resandet. Att flygen går, att allt synkroniserar.

Och kalaset. En lunch mitt på dagen i en restaurang på 26:e våningen.

Unga och gamla. Förutom god och vacker mat hölls det en del tal. Goda ord från de egna. Och vännen Barbro är duktig på att skriva verser. Till melodierna ”Det var på Fredriksberg” och ”Teddybjörnen Fredriksson” så sjöng vi.

En annan vän, Gisela, höll ett långt roligt tal. Det är fest och man unnar sig och njuter.

Den yngre generationen berättade vad de kom ihåg från det dom var små, då jag agerade mormor. Inte trodde jag, att jag satt små spår, som nu var roliga att höra om.

En del matminnen. Grahamsbullar som var nybakta så gott som varje dag. Hur gott det var med det smältande smöret på det varma brödet. Ost på det och kall mjölk. Det var på skärgårdsön. Jag ringde ner till dem och de kom som skott på sina cyklar.

Och alla så kallade bastumiddagar vi hade. Jag minns hur nyfikna barnbarnen var på vad det skulle vankas och de kollade genast om det var dukat även med en sked. Desserten.

En av pojkarna berättade att han lärde sig hur man tackar för maten. Man skulle säga tack och se mig i ögonen. Det hade jag sagt.

En gång var jag så upptagen av pågående annat prat, då pojkarna steg upp från bordet. ”Har du glömt den där titta-i-ögonen-prylen nu mormor?” sa han och jag förstod att jag lärt dem något.

En av pojkarna mindes saker jag berättat för dem om mig själv som liten. Till exempel om min första skoldag då jag sex år gammal travade in på skolgården.

En kille kom emot mig och frågade ”Vad heter du”? Jag heter Dorrit sa jag. ”Då kallar vi dig dörren för du är så bred” sa killen. Dessutom puttade han omkull mig. Minns häpenheten. Tror inte jag slog mig eller lipade.

Denne kille blev min klasskamrat. Han hette Gunnar. I tredje klass skrev han i mitt minnesalbum. (Vi hade alla sådana och i allmänhet skrevs det dikter som ”Livet går i kors och tvärs, så går även denna vers”. Man klistrade in något vi kallade glansbilder föreställande en ängel eller något annat vackert.)

Men Gunnar, ett år äldre än jag, han diktade själv han. Så här:

Jag är gammal, du är ung.
Vart skall du väl hamna?
Allt jag lägga i Guds hand.

/Din vän Gunnar Suojoki.

Ja, jag kan undra hur hans liv gestaltade sig. Visst var det en lustig dikt av en 9-åring.

Så roligt att de unga minns allt möjligt som man litet löst berättat för dem. Det var ett varmt kalas. Varmt inombords. Vädret var inte det bästa, men unga och gamla ihop. Alla på gott humör. Alla på humör att fira.

Ja, jag är glad och oerhört TACKSAM.


4 kommentarer

Nog borde han vara nöjd

TorgnyL
I ett nummer av Veteranen, tidningen för seniorer, blir författaren Torgny Lindgren (bilden) intervjuad. Han avskyr att jobba, säger han. Han vill bara sitta i sin soffa och läsa, lyssna på musik och skriva. Och så är han intresserad av matlagning. Ett jobb det också, tänker jag.

Han hade lungsot som liten och räknade med att dö. Det minns han inte som något traumatiskt, snarare vilsamt. När han vid tretton års ålder blev friskförklarad, kom det som en chock, nästan. Han var rädd för att behöva börja jobba.

Trettiofem böcker har han skrivit och fått massor med priser. Men nu kommer jag till det jag fastnade för i intervjun.

”Du måste väl vara nöjd med ditt liv?”, sa intervjuaren.
”Om man är nöjd med sitt liv, då är man galen”, svarade författaren som blir 77 i år.

Han borde ha byggt hus och skött skogsarealer. Han känner sig skyldig. Han borde varit mer i linje med sina förfäder.

Inte nöjd med sitt liv. Då är det väl han som är galen.

Det finns miljoner människor som inte kan vara nöjda, som fått utstå våld och svåra smärtsamma sjukdomar.

Men alla som haft ”normala” liv, även om de haft svåra perioder, brukar vara nöjda. När man blir gammal och inser hur kusligt farligt livet är och hur mycket mycket som kan gå snett. Då blir man ödmjuk.

Kanske skämtar Torgny Lindgren, för han säger att det inte är så noga med sanningen. Vi minns oftast fel. Han berättar om saker som inte hänt och frågar sen lyssnaren ”det minns du väl?”. Han leker med berättelser och klurar till det.

Men om han verkligen är missnöjd ser jag det som en brist på ödmjukhet. Nog måste väl karl’n vara tacksam!?

Att vara nöjd och tacksam, är det samma sak? Nöjd, låter så mesigt. Men att vara tacksam ser jag som att vara insiktsfull och mogen.

Alla gillar inte begreppet ödmjuket. En del ser det som en underkastelse.

Men LIVET. Detta vidunderligt märkliga, som livet är. Vi kommer till världen med styrkor och svagheter. Vi drabbas. Vi kämpar. Vi vill väl och så ofta blir det fel. Hela livet är ett enda lärande. Och inte har det varit enkelt.

Men hela vägen har man lärt sig något av det svåra. Man fortsätter lära sig, om man får vara klar i huvudet, ända till sista dagen.

Torgny Lindgren kan inte mena att han är o-nöjd med sitt liv. I så fall har han verkligen mycket att lära.


4 kommentarer

Yalla Trappan ett härligt initiativ

yalla
Uppdrag Granskning i SVT handlade denna gång om den värmländska orten Grums med sina 9 000 invånare. En ganska så dyster rapport. Visst finns där invånare som sa sig trivas. Men det radades upp många problem: stor arbetslöshet, utanförskap, droger, överdoser, självmord.

En forskare kom till tals. Hon menade att problemstadsdelen Rosengård i Malmö har långt större potential än små orter som Grums. Att närheten till större orter ger mera hopp och större möjligheter.

Jag föll i begrundan som vanligt. Läste i samma veva om en ny idé som verkar göra succé. Mikael Eriksson heter initiativtagaren till ”Främling på middag.” Ett sätt att ”låta middagsbordet visa vägen till integration”.

Han hade fått återbud till sin planerade sushikväll med en vän, och inviterade istället en främling via Facebook. Det resulterade snabbt i Facebookgruppen ”Främling på middag”. Den har idag över 1 900 medlemmar, som flera gånger i veckan bjuder in varandra i olika konstellationer.

”Hur skaffar man kompisar?” frågade sig Mikael Eriksson. Ja idag har Facebooksidan och aktiviteterna vuxit ytterligare. Det finns middagsgrupper för veganer, vegetarianer m.m. Det kan också resultera i operabesök, danskvällar och annat.

Så fantastiskt fint. Här är ju nätet verkligen värdefullt. Om jag vore ung skulle jag genast hoppa på det.

Bjuda in skummisar? Bli lurad? Man finge väl skaffa sig referenser. Men alla slags initiativ och aktiviteter skulle kunna växa till något positivt. Till vänskap. Och glädje. Vi behöver varandra.

Yalla Trappan i Rosengård är ett annat härligt exempel. I detta projekt ingår en grupp kvinnor från världens alla hörn. Yalla Trappan startades för två år sen som ett integrationsprojekt, och har sedan utvecklats till ett socialt företag baserat på tre huvudområden: städ, restaurang/catering och ateljéverksamhet. Ursprungligen arbetade här åtta personer, idag finns det arbete för tjugo.

För dem som inte har någon utbildning eller kan svenska är det svårt att hitta jobb, därför satsade man på sådant kvinnorna redan kunde. Som städ, mat och sömnad.

För oavsett var i världen vi bor, har vi samma grundvärderingar. Vi är inte så olika. Vi vill att familjen skall må bra, vi vill ha vänner och känna oss behövda. Säkert skulle det även i Grums kunna uppstå grupper som har glädje av varandra, bara någon satte igång det.

I Rosengård hände det ofta att brandkår, ambulans och polis blev hotade när de kom dit. De representerade en överhet och många med dåliga erfarenheter av sådan, tog till våld.

Senare har Rosengård fått brand- och säkerhetsvärdar. Dessa har lärt sig att möta de boende genom att visa att de bryr sig om. Att de vill väl.

Nu uppstår relationer. Trygghet.

Sen finns det många som är stressade idag och tycker allt det här låter vansinnigt. Barnsligt.

Men de ensamma äldre, och även yngre. Om någon skulle ta ett första steg, kunde kanske några få glädje av det.


2 kommentarer

”Long live the trams”

Dating i P1
Undrar hur nästa generation kommer att vara som gamla? Jag tänker på de omtalade 40-talisterna, som sägs kunna ta för sig. Ja, man märker det redan i tidningen Veteranen, att nu ställs det krav. Det talas om ålderism, det vill säga en skev syn på åldrandet, och det ska man motverka.

”SPF-seniorerna tänker inte låta ålderismen tränga äldre mot marginalen”, heter det. SPF är en partipolitiskt och religiöst obunden organisation för seniorer.

När 40-talisterna blivit gamla kommer så gott som varenda en att vara ute på nätet. Kanske blogga, eller göra något annat om det dykt upp fiffigare idéer.

Och så gott som alla sköter naturligtvis sina affärer på nätet. Kanske kommer de också på nätet att jämföra sina krämpor och breda ut sig för varandra, utan att det anses tradigt. Eller så är 40-talisterna så mycket friskare än vi, att de inte känner av åldersproblemen innan de fyller hundra. Fast långt ifrån alla lär nå dit, men fler än idag, säkert.

I tidningen Veteranen intervjuas en 101-årig författare och kulturpristagare, Sven Johansson. Han har skrivit en bok som heter ”101-åringen som stannade kvar”. Den titeln anspelar på boken ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret”.

Han vill gärna vara kvar. Hans syn fungerar inte längre, men han dikterar för sonen som skriver boken. Han har inte många vänner kvar i livet, vilket är tråkigt, menar han. Och tillägger: ”Men annars tycker jag fortfarande att livet är härligt att leva.”

Otroligt. Bara att gratulera.

Världens äldsta nu levande person, en kvinna, fyllde nyss 117 år och firades bl.a. av sin 93-årige son på ett vårdhem i Osaka. Gamlingen var bra ung då hon fick sonen.

Talade för en tid sen med en 91-årig vän i Åbo. Jag raljerade först om diverse besvär jag har. Nämnde att det sticker så rysligt i ben och armar.

Då berättade hon, att så är det för henne också. Jamen, jag blev litet glad. Vi blev muntra ihop. Vi lever ju på ganska bra trots allt. Strunt i stickningarna. De är kanske inte alls farliga.

Men i övrigt. Hur skall man tänka? Världen är så grym att det är svårt att vara positiv. Professor Hans Rosling tröstar oss nog med att fattigdomen minskar och att allt fler sjukdomar botas. Men ändå. Man får verkligen samla sig och reda ut hur man ska agera.

Lyssnade på ”God morgon världen” i P1 och tänkte stänga radion då den personliga krönikan började. Hann höra några ord och sen var jag fast. Det var ord som gav så otroligt mycket.

Skådespelaren och komikern Nour El-Refai (bilden) berättade om då hon nyligen var i Jordanien och mötte barn som varit med om hemska saker. Sju-, åtta-, nioåringar som blivit misshandlade och våldtagna.

Så fasansfullt att det är svårt att fatta. Hon berättade om en teckning hon fick av ett barn. På ena sidan föreställde den en frisk mamma med sina tre barn. På andra sidan visade den mamman utan huvud och med döda barn.

Nour El-Refai kom med sitt sällskap dit som en clown, med röd näsa. Hon bävade inför mötet, men möttes av glada skratt och pussar och kramar. Barnen jublade och ville vara med och leka.

Hon talade om tramsets ädla konst. Hur barnen fantiserade och gjorde om sig till något inom andra världar. Hur de längtade efter lek och glädje.

”Det var så lärorikt”, sa Nour El-Refai i radioprogrammet. ”Det träffade mig verkligen.”

Och så avslutade hon sin krönika med ”Long live the trams”.

Vi längtar alla efter glädje. Tramset kan hjälpa till att puffa igång den.


4 kommentarer

Ja detta åldrande

aldrande
Nu har jag alldeles kommit av mig. Radat upp att jag ska fylla 90. Och sen då? Vet ju inte ens om jag lever mera på 90-årsdagen.

Ännu ett antal dagar kvar till den. Man hinner stå på näsa och bryta benen. Som min vän Birgitta, som är jämngammal med mig. Hon bröt lårbenshalsen för flera månader sedan. Operation och vistelse på tillfälligt boende i över två månader. Hon har längtat hem och sett för sig hur hon skulle agera där precis som förr, innan brottet.

Men ack – dels har hon svårt att röra sig ännu. Allt går så långsamt. Hon känner sig inte hemma – där hemma. Hon måste ha hjälp. Det går att få hjälp, men det tar tid att vänja sig.

Nästa gång vi träffas ska vi prata om sjukdomar, sa hon. Men ännu vill hon inte ha besök. Föreställer mig att hon tar till sig bit för bit av den nya tillvaron och försöker få in vanorna från den gamla.

Ja detta åldrande. En 107-åring blev tillfrågad om hur det känns att vara så gammal. ”Ja, inte är det som när man var hundra” sa åldringen.

Allting är relativt. Tycker att man hela tiden får försöka påminna sig om allt som ännu funkar. Att fröjda sig åt det, och stå ut med det andra. Kan jag se, höra, äta, sova, röra mig, tänka? De flesta av de förmågorna har jag ännu – någorlunda.

Så gnäll inte. Tacka.

Lyssnade på OBS Kulturkvarten om åldrandet. Frilansjournalisten Gunilla Kracht filosoferade kring det. Hon har alltid tyckt det varit fint med grått hår och rynkor, men insåg plötsligt nu, att vad som anses vackert, är det maktstrukturer som bestämmer.

Att gamla kvinnor anses fulare än gamla män. Det är en djupt rotad föreställning. Och inte tror jag vi kommer lyckas ändra på det. Men varför bry sig? Vi är ofta så hårda mot oss själva. Jag kallar mig gumma eller kärringskrälle nu och då i hopp om ett skratt, istället för irritation. Man försöker vara rolig.

Detta att gamlor som träffas oftast glammar och surrar, beror på, tror jag, att vi vill jaga bort det vi alla vet, att det är döden som väntar. Det enda säkra vi vet, det vill vi hoppa över.

Och då kommer jag tillbaka till tanken på min mamma igen. Hur kunde jag vara så dum, att jag inte frågade henne hur hon klarade av den dagen när hon fann pappa död i sängen bredvid sig? Med mig som ganska nyfödd skrikande unge.

Hur gjorde hon? Hade de telefon ens? Hur gick allt till? Jag hann bli 39 år innan hon dog. Borde ha varit hyfsat mogen.

Hur meddelade sig folk snabbt med varandra på den tiden? Hur bar de sig åt utan alla hjälpmedel? Förr delades det ut post 2–3 gånger om dagen. Idag når vi varandra med mail och mobiltelefon på en sekund. Vi är förstås sårbara, fast det vill vi inte inse.

Nu känns det som att jag kommit till slutet av mitt bloggeri. Det lyfter inte mera. Fast det växlar. Så olika mellan dagarna.

Men krafterna rinner nog av, hela tiden. Kanske finns kraften där någon dag nu och då, men så är tröttheten tillbaka. En större trötthet än förut. Helt naturligt.

Samtidigt: Kanske är jag skrivsugen redan i morgon. Tiden får utvisa.

Foto: SVT.


6 kommentarer

Mitt nionde decennium

Dorritblogg
Stormen Gudrun slog till. Den dagen var det firning av en härlig väns hundraårsdag.

Vännen hette Anna. Hon strålade och maken Bertil, med en lång syrgasslang i näsan, höll ett vackert tal. Han var då 96 år.

Vad ljuvliga de var båda. Som hundraåring bjöd Anna mig hem på kaffe med hembakt mazarintårta. Bertil hade hjälpt till och i misstag tagit salt istället för socker. De varseblev detta och lade den saltade mandelmassan i blöt under några timmar.

”Känner man av saltet?” undrade Anna. Njaääee, inte såå farligt…

Idag är både Anna och Bertil borta.

När ens partner avlider ringer kyrkan och erbjuder deltagande i en sorgegrupp. Jag anmälde mig till den. Ville höra hur andra deltagare talade om sorgen.

Vet inte vad jag förväntade mig av det hela. Jag blev överraskad över den lättsamma tonen. Om vi har fått bli äldre och förlorar vår make eller maka efter många gemensamma år, verkar vi vara mogna för det. Det var skönt att erfara. Vi vet ju att den dagen kommer.

Det sägs att Alzheimers lika mycket är de anhörigas sjukdom som patientens. Själv drabbades jag faktiskt ganska hårt. Nämnde det lite grand i förra bloggtexten.

Det plågsamma var att jag hade svårt att andas. Det började redan 2001 då jag låg på en klinik och min man på en annan. Han ringde från sin säng till min, minst 30–40 gånger om dagen. Jag var tvungen att svara, annars blev han orolig.

När jag lyfte luren fick jag plötsligt ingen luft och det varade i många timmar. Ja, det varade i flera år, även efter min mans bortgång. Det resulterade i att jag prövade på massor med olika metoder för att bli normal igen.

Ingenting verkade hjälpa. Inte avslappning, inte Qigong, inte yoga, inte akupunktur, inte hypnos, inte… Jag prövade på allt möjligt. Till och med healing. Om den kan jag säga att den hade effekt den dagen. Den gav en verklig lyckokänsla. Hur är det möjligt? Det vet jag inte.

Till slut ringde jag en psykoterapeut. Var hos henne elva gånger år 2011. Sen dess kan jag andas.

Det hände en hel del under det här decenniet. Jag var med i en litteraturcirkel, med belästa begåvade vänner. Jag sjöng i kör i kyrkan. Det kom barnbarnsbarn och jag var på dop tre gånger. Jag firade också för första gången den egna födelsedagen, 80 år, på lokal med inbjudna gäster och litet pompa. Det kändes märkvärdigt. Snälla ord och sång och dikter. Unga och gamla. Roligt var det. Mindre roligt med de tjuvdamer som trängde sig in i min lägenhet. Jag har berättat om det tidigare. Sen dess är jag misstänksam.

Vid ett tillfälle reste jag till Helsingfors för att fira en väns 90-årsdag. Bodde på hotell och beslöt mig för att gå till Marimekko på förmiddagen. Travade på i rask takt, snubblade och flög på näsan. Folk skyndade till. Hur gick det? Behövde jag hjälp? Nej, jag trodde mig om att klara mig själv, men det gjorde ont och näsan blödde.

Kom fram till den fina Marimekkoaffären och skrämde personalen. Akta kläderna, tänkte de väl. Satte mig på en pall och vilade. Knallade sen iväg till kalaset.

Hade tänkt dyka upp så glad och fräsch. Välfriserad. Oj, vad ung hon ännu ser ut, hade jag i förskott fantiserat om att få höra. Det blev nu inte riktigt så.

Senare bröllop och begravning. Också i Helsingfors. Att resa blev allt jobbigare. Dålig syn och hörsel. Nervös för att hamna i fel gate på flygplatsen. Lyckligtvis har jag i några fall åkt med färdtjänst till flyget och fått ledsagare till planet. Utomordentligt väl ordnat.

I den här åldern är man van vid begravningar. En del så vackra. Så underbart anpassade till den döde. Vad gott det känns i själen, när en äldre person går bort och man känner att allt är uppklarat. Tyvärr verkar det numera som det inte alltid finns tid för en gemensam minnesstund. Det tycker jag är sorgligt. Nutida människor vill så gärna hoppa över mycket. Men det kan straffa sig, om vi ska kunna mogna.

Inte bara begravningar under detta årtionde, utan även åtskilliga jämna födelsedagar. Några av de nära vännerna hann bli gamla. Jag bjöd dem på lunch nu och då och de kom så gärna. Jublade och trivdes. Inte ville de gå hem…

Mitt i allt köpte jag mig möbler. Var ute med några vänner som plötsligt ville stanna till vid en antikvitetsaffär. Äsch, tänkte jag, jag ville vidare.

Men det hela resulterade i att det var jag som köpte. En liten byrå att ha i min tambur och en spegel till den. Hade inte kunnat drömma om det. Men vad mycket glädje det gett mig.

En lindrig stroke 2011. Några dagar på sjukhuset och god omvårdnad. Man blev väckt på natten med jämna mellanrum, för att de skulle kolla hur det var med tänket.

”Hur gammal är du?” frågade en sköterska. Just då var jag så virrig så jag inte visste det. Jo, efter en liten stund var jag klar över det och för att ytterligare visa att jag var normal, rabblade jag upp numret på ingången till kliniken och vad den hette.

Visst fortsatte jag svimma nu och då, men med längre intervaller. Visst har jag varit hopplöst trött, har jag tyckt. Visst kan vi gamlor säga ibland, att hu för att bli gammal.

Men jag känner stor tacksamhet. Jag har haft ett rikt liv, med mödor och besvär. Det har alla. Jag är så tacksam över min familj och allt livet lärt mig. Och om knappa tre veckor skall jag fylla nittio.