gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet

Mitt nionde decennium

6 kommentarer

Dorritblogg
Stormen Gudrun slog till. Den dagen var det firning av en härlig väns hundraårsdag.

Vännen hette Anna. Hon strålade och maken Bertil, med en lång syrgasslang i näsan, höll ett vackert tal. Han var då 96 år.

Vad ljuvliga de var båda. Som hundraåring bjöd Anna mig hem på kaffe med hembakt mazarintårta. Bertil hade hjälpt till och i misstag tagit salt istället för socker. De varseblev detta och lade den saltade mandelmassan i blöt under några timmar.

”Känner man av saltet?” undrade Anna. Njaääee, inte såå farligt…

Idag är både Anna och Bertil borta.

När ens partner avlider ringer kyrkan och erbjuder deltagande i en sorgegrupp. Jag anmälde mig till den. Ville höra hur andra deltagare talade om sorgen.

Vet inte vad jag förväntade mig av det hela. Jag blev överraskad över den lättsamma tonen. Om vi har fått bli äldre och förlorar vår make eller maka efter många gemensamma år, verkar vi vara mogna för det. Det var skönt att erfara. Vi vet ju att den dagen kommer.

Det sägs att Alzheimers lika mycket är de anhörigas sjukdom som patientens. Själv drabbades jag faktiskt ganska hårt. Nämnde det lite grand i förra bloggtexten.

Det plågsamma var att jag hade svårt att andas. Det började redan 2001 då jag låg på en klinik och min man på en annan. Han ringde från sin säng till min, minst 30–40 gånger om dagen. Jag var tvungen att svara, annars blev han orolig.

När jag lyfte luren fick jag plötsligt ingen luft och det varade i många timmar. Ja, det varade i flera år, även efter min mans bortgång. Det resulterade i att jag prövade på massor med olika metoder för att bli normal igen.

Ingenting verkade hjälpa. Inte avslappning, inte Qigong, inte yoga, inte akupunktur, inte hypnos, inte… Jag prövade på allt möjligt. Till och med healing. Om den kan jag säga att den hade effekt den dagen. Den gav en verklig lyckokänsla. Hur är det möjligt? Det vet jag inte.

Till slut ringde jag en psykoterapeut. Var hos henne elva gånger år 2011. Sen dess kan jag andas.

Det hände en hel del under det här decenniet. Jag var med i en litteraturcirkel, med belästa begåvade vänner. Jag sjöng i kör i kyrkan. Det kom barnbarnsbarn och jag var på dop tre gånger. Jag firade också för första gången den egna födelsedagen, 80 år, på lokal med inbjudna gäster och litet pompa. Det kändes märkvärdigt. Snälla ord och sång och dikter. Unga och gamla. Roligt var det. Mindre roligt med de tjuvdamer som trängde sig in i min lägenhet. Jag har berättat om det tidigare. Sen dess är jag misstänksam.

Vid ett tillfälle reste jag till Helsingfors för att fira en väns 90-årsdag. Bodde på hotell och beslöt mig för att gå till Marimekko på förmiddagen. Travade på i rask takt, snubblade och flög på näsan. Folk skyndade till. Hur gick det? Behövde jag hjälp? Nej, jag trodde mig om att klara mig själv, men det gjorde ont och näsan blödde.

Kom fram till den fina Marimekkoaffären och skrämde personalen. Akta kläderna, tänkte de väl. Satte mig på en pall och vilade. Knallade sen iväg till kalaset.

Hade tänkt dyka upp så glad och fräsch. Välfriserad. Oj, vad ung hon ännu ser ut, hade jag i förskott fantiserat om att få höra. Det blev nu inte riktigt så.

Senare bröllop och begravning. Också i Helsingfors. Att resa blev allt jobbigare. Dålig syn och hörsel. Nervös för att hamna i fel gate på flygplatsen. Lyckligtvis har jag i några fall åkt med färdtjänst till flyget och fått ledsagare till planet. Utomordentligt väl ordnat.

I den här åldern är man van vid begravningar. En del så vackra. Så underbart anpassade till den döde. Vad gott det känns i själen, när en äldre person går bort och man känner att allt är uppklarat. Tyvärr verkar det numera som det inte alltid finns tid för en gemensam minnesstund. Det tycker jag är sorgligt. Nutida människor vill så gärna hoppa över mycket. Men det kan straffa sig, om vi ska kunna mogna.

Inte bara begravningar under detta årtionde, utan även åtskilliga jämna födelsedagar. Några av de nära vännerna hann bli gamla. Jag bjöd dem på lunch nu och då och de kom så gärna. Jublade och trivdes. Inte ville de gå hem…

Mitt i allt köpte jag mig möbler. Var ute med några vänner som plötsligt ville stanna till vid en antikvitetsaffär. Äsch, tänkte jag, jag ville vidare.

Men det hela resulterade i att det var jag som köpte. En liten byrå att ha i min tambur och en spegel till den. Hade inte kunnat drömma om det. Men vad mycket glädje det gett mig.

En lindrig stroke 2011. Några dagar på sjukhuset och god omvårdnad. Man blev väckt på natten med jämna mellanrum, för att de skulle kolla hur det var med tänket.

”Hur gammal är du?” frågade en sköterska. Just då var jag så virrig så jag inte visste det. Jo, efter en liten stund var jag klar över det och för att ytterligare visa att jag var normal, rabblade jag upp numret på ingången till kliniken och vad den hette.

Visst fortsatte jag svimma nu och då, men med längre intervaller. Visst har jag varit hopplöst trött, har jag tyckt. Visst kan vi gamlor säga ibland, att hu för att bli gammal.

Men jag känner stor tacksamhet. Jag har haft ett rikt liv, med mödor och besvär. Det har alla. Jag är så tacksam över min familj och allt livet lärt mig. Och om knappa tre veckor skall jag fylla nittio.

Annonser

Författare: gammelmormorn

Är 90+ och har barn, barnbarn, barnbarnsbarn och goda vänner. Är tacksam över mitt liv, får göra vad jag vill – men vad vill jag? Kanske finns det en längtan att ge sig ut i rymden och möta morgondagen – och samtidigt blicka tillbaka. Med åren kommer nya perspektiv på tillvaron.

6 tankar om “Mitt nionde decennium

  1. Kära Dorrit… så intressant du skriver! Hoppas ditt bloggande kommer ut i bokform.
    Jag har jämfört bilderna – du med barnvagn och denna bild av dig i dagens blogg – ja, du ser ut som en dam när du är ung och nu på ålderns höst ser du ut som en ung flicka. Härligt! M-a
    http://www.ateljetitoff.se

  2. Håller med om att du haft ett rikt liv och så aktiv du varit långt upp i åldern. Förstår att det kan kännas motigt numera då allt inte går att göra i samma tempo som tidigare. Hoppas du får ett årtionde till att skriva om, ett friskt sådant…

  3. Dorrit. Så mjukt, tacksam, skönt, vackert att läsa om ditt liv och så tacksamt, gott, skönt om de senaste tio.Gisela

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s