gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet

”Long live the trams”

2 kommentarer

Dating i P1
Undrar hur nästa generation kommer att vara som gamla? Jag tänker på de omtalade 40-talisterna, som sägs kunna ta för sig. Ja, man märker det redan i tidningen Veteranen, att nu ställs det krav. Det talas om ålderism, det vill säga en skev syn på åldrandet, och det ska man motverka.

”SPF-seniorerna tänker inte låta ålderismen tränga äldre mot marginalen”, heter det. SPF är en partipolitiskt och religiöst obunden organisation för seniorer.

När 40-talisterna blivit gamla kommer så gott som varenda en att vara ute på nätet. Kanske blogga, eller göra något annat om det dykt upp fiffigare idéer.

Och så gott som alla sköter naturligtvis sina affärer på nätet. Kanske kommer de också på nätet att jämföra sina krämpor och breda ut sig för varandra, utan att det anses tradigt. Eller så är 40-talisterna så mycket friskare än vi, att de inte känner av åldersproblemen innan de fyller hundra. Fast långt ifrån alla lär nå dit, men fler än idag, säkert.

I tidningen Veteranen intervjuas en 101-årig författare och kulturpristagare, Sven Johansson. Han har skrivit en bok som heter ”101-åringen som stannade kvar”. Den titeln anspelar på boken ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret”.

Han vill gärna vara kvar. Hans syn fungerar inte längre, men han dikterar för sonen som skriver boken. Han har inte många vänner kvar i livet, vilket är tråkigt, menar han. Och tillägger: ”Men annars tycker jag fortfarande att livet är härligt att leva.”

Otroligt. Bara att gratulera.

Världens äldsta nu levande person, en kvinna, fyllde nyss 117 år och firades bl.a. av sin 93-årige son på ett vårdhem i Osaka. Gamlingen var bra ung då hon fick sonen.

Talade för en tid sen med en 91-årig vän i Åbo. Jag raljerade först om diverse besvär jag har. Nämnde att det sticker så rysligt i ben och armar.

Då berättade hon, att så är det för henne också. Jamen, jag blev litet glad. Vi blev muntra ihop. Vi lever ju på ganska bra trots allt. Strunt i stickningarna. De är kanske inte alls farliga.

Men i övrigt. Hur skall man tänka? Världen är så grym att det är svårt att vara positiv. Professor Hans Rosling tröstar oss nog med att fattigdomen minskar och att allt fler sjukdomar botas. Men ändå. Man får verkligen samla sig och reda ut hur man ska agera.

Lyssnade på ”God morgon världen” i P1 och tänkte stänga radion då den personliga krönikan började. Hann höra några ord och sen var jag fast. Det var ord som gav så otroligt mycket.

Skådespelaren och komikern Nour El-Refai (bilden) berättade om då hon nyligen var i Jordanien och mötte barn som varit med om hemska saker. Sju-, åtta-, nioåringar som blivit misshandlade och våldtagna.

Så fasansfullt att det är svårt att fatta. Hon berättade om en teckning hon fick av ett barn. På ena sidan föreställde den en frisk mamma med sina tre barn. På andra sidan visade den mamman utan huvud och med döda barn.

Nour El-Refai kom med sitt sällskap dit som en clown, med röd näsa. Hon bävade inför mötet, men möttes av glada skratt och pussar och kramar. Barnen jublade och ville vara med och leka.

Hon talade om tramsets ädla konst. Hur barnen fantiserade och gjorde om sig till något inom andra världar. Hur de längtade efter lek och glädje.

”Det var så lärorikt”, sa Nour El-Refai i radioprogrammet. ”Det träffade mig verkligen.”

Och så avslutade hon sin krönika med ”Long live the trams”.

Vi längtar alla efter glädje. Tramset kan hjälpa till att puffa igång den.

Annonser

Författare: gammelmormorn

Är 90+ och har barn, barnbarn, barnbarnsbarn och goda vänner. Är tacksam över mitt liv, får göra vad jag vill – men vad vill jag? Kanske finns det en längtan att ge sig ut i rymden och möta morgondagen – och samtidigt blicka tillbaka. Med åren kommer nya perspektiv på tillvaron.

2 tankar om “”Long live the trams”

  1. Att barn behöver fly från hemskheter en liten stund ibland kan vara helt avgörande. På barnkliniker har lekterapin varit ett vattenhål länge, fanns redan på 60-talet på KS där jag jobbade och numera finns ju sjukhusclowner som besöker svårt sjuka barn och får dom att glömma en liten stund.
    Ja vi 40-talister kommer nog inte att stå med skeden i hand, ska bli lite spännande att se hur vi kan påverka samhället, förhoppningsvis framåt….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s