gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet

Det viktiga skrattet

6 kommentarer

Skratt
Brukar lyssna på ”Kropp och själ” i P1. Senast handlade det om skrattet. Hur viktigt det är, hur mycket det gör med oss.

Tänkte tillbaka. Jag var nästan känd för mitt skratt, man sa att jag skrattade i skalor. Ja det var ingen hejd på kluckandet, det rann ur mig. Måste ha berott på inre livsglädje. Inte hade jag speciella skäl att skratta mer än någon annan.

Jag ramlade omkull i skrattanfallen. Det finns foton på det. Har letat, men hittar dem inte.

Senare blev väl livsglädjen något dämpad. Under svåra perioder var den helt borta.

Men roligt har jag haft åt mig själv och en nära vän Gurli och jag skrattade hejdlöst tillsammans. Med Gurli skrattade alla. Vad som var så roligt, minns jag inte. Vi såg det komiska i allting.

Det är skönt om man kan skratta åt sig själv. Få män gör det. I varje fall är det min erfarenhet. Men att se sig själv utifrån är ofta urkomiskt.

Somligt roar en så, att man påminner sig om det på nytt och på nytt och lockar fram nya skrattsalvor.

Ett exempel. Det är från tiden före telefonernas ankomst. Man skickade bud på annat vis då. Jag var 9 år och Gullan var 17 (storasystern till en kompis). Gullan bad mig att på hemväg från skolan ringa på hos en av hennes väninnor, Brita Svensson. Jag skulle säga till Brita, att Gullan hälsar att kaffet står på spisen.

Jag tyckte det var ett knepigt uppdrag. Jag upplevde de här äldre tonåringarna som malliga.

Gick och rabblade på vad jag skulle säga och kom fram till dörren. Ringde på och Brita Svensson öppnade.

”God dag”, sa jag. ”Kaffet bad hälsa att Gullan står på spisen.”

Men inte brast jag i skratt då. Nej, jag skämdes som en hund och slank iväg, men antar att Gullan och Brita länge hade roligt åt det hela.

Letade efter mitt skolfotoalbum där bl.a. skrattbilderna finns. Hittade det inte, men började titta igenom några andra istället. Och varseblev att på varje sida finns bilder på vänner, som nu är borta. Han och han och hon och hon. Borta. De var ju här alldeles nyss.

Och det är helt naturligt, fast inte så lätt att ta det. Vi föds och vi dör. Vi kommer till världen som små hjälplösa knyten. Hjälplösa är vi när vi dör också.

När vi kommer hit är vi gulliga. Alldeles ljuvliga. När vi dör är vi inte gulliga mera.

Men vi har alla kämpat och gjort vårt bästa. Vi har velat så mycket. Med en del har vi lyckats. Något bra har vi förhoppningsvis lämnat efter oss. Blir litet rörd nu märker jag.

Numera ser jag dagligen och stundligen ett panorama för mig över vad som varit. Än dyker ett minne från 1960-talet upp, då vi flyttade från Göteborg till Malmö. Det var stort. Vi hade bott i ett höghus i Göteborg och nu skulle vi bo i en trevlig villa.

En annan stund dyker ett ungdomsminne upp. Tänker att vad litet man fattade av det här vidunderliga livet då. Litet mera begriper vi idag, men ändå ganska litet.

Så ser jag min mormor Elin för mig. Och fylls av värme.

Sådär kan man hålla på. Och har inte tråkigt.

Annonser

Författare: gammelmormorn

Är 90+ och har barn, barnbarn, barnbarnsbarn och goda vänner. Är tacksam över mitt liv, får göra vad jag vill – men vad vill jag? Kanske finns det en längtan att ge sig ut i rymden och möta morgondagen – och samtidigt blicka tillbaka. Med åren kommer nya perspektiv på tillvaron.

6 tankar om “Det viktiga skrattet

  1. Skratta är viktigt, jag tycker man riktigt känner hur nyttigt det är för både kropp och själ (”inre massage” såg jag det kallas.) Allra nyttigast är det att skratta åt sig själv. Det och galghumor ger nya krafter: Man tar ett steg tillbaks o får perspektiv. Sen går det bättre.

    • Inre massage är bra uttryck. Ja det är en lycka om man har nära till skratt. Några skalor presterar jag inte mera. Faktiskt skrattas det ganska sällan bland 90+arna. Allt beror ju på hälsan.

  2. Håller med föregående ”talare”
    Kramis

  3. Ja Gud så fint det känns inombords om man träffat goda vänner och haft en riktig skrattfest, men det här konstgjorda skrattet att stå i en ring och bara skratta åt ingenting, undrar om det funkar?

    • Kanske kan det organiserade gruppskrattandet gå över i spontant hejdlöst skratt, för att det om en stund känns så genomfånigt. I varje fall första gången, men att upprepa det… Nej det får nog vara äkta vara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s