gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet


5 kommentarer

Ett berikande möte

BloggDorrit
Att ha blivit med dator på litet äldre da’r är då en välsignelse. Alla gamlor borde ha en sådan, då kroppen inte mera vill ut och röra på sig. De allra flesta i 40-talsgenerationen kommer att ha en, lika självklart som vi 20-talister köpte oss en TV.

Via bloggen har jag fått nya och helt oväntade kontakter. Intressanta och roliga.

Igår fick jag besök av en konstnär. Hon heter Marjatta Titoff, har en blogg och flera hemsidor som berättar om hennes händelserika och på många vis tragiska liv.

Hon föddes på ön Lunkula i sjön Ladoga i Finland, vid dåvarande ryska gränsen. Idag är det ryskt område. Det kom order från militären att evakuera alla från ön och sätta eld på husen. Marjattas morfar utförde det hemska uppdraget.

Hon sändes till Sverige som finskt krigsbarn. Mamman lurade henne och sa att hon bara skulle åka buss ett tag. Med en lapp om halsen kom hon till ett främmande språk, till främmande människor. Det ödet delade hon med många andra s.k. krigsbarn.

Hon blev också lurad med att hon skulle få komma hem igen. Men hon fick inte återvända. Mamman hade gift om sig efter att hon blivit krigsänka. Den nye mannen ville inte ha hem barnen.

Själv var jag med om att föra hem krigsbarn tillbaka till Finland. Var tjugo år gammal då och omogen. Reflekterade inte alls över de här barnens känslor och öden. De var alla välklädda och hade fina resväskor. De hade haft det bra i Sverige, tänkte jag.

Marjatta kom till ett bra fosterhem hos tre ogifta systrar i Norje i Blekinge. Men hon var skadad både fysiskt och psykiskt. Hon hade legat på militärsjukhus med en svår skallskada. Hon var begåvad och blev omtyckt och utvecklades till en färgstark, till synes glad kvinna.

Hon blev polis och senare konstnär*. Hon lever i Karlshamn. Gör konst av allt hon ser och färgstarka målningar i olja.

Vi samtalade non stop i några timmar. Och vi var som två personer från olika planeter.

Marjatta, som inom sig bar orden ”icke älskad.” Och jag som var ”lilla gulle”.

Den sargade lilla Marjatta har fått bära med sig sina sår under hela livet. Hon lyckades bygga upp ett yrkesliv, där hon varit uppskattad och hon har erövrat sin guldklocka. Hon har skapat sig ett flödande liv inom konsten. Men såren finns där, även om de kanske inte mera ger sig till känna så ofta. Marjatta har kämpat.

Och så jag då? ”Lilla gulle”. Inte har jag tyckt att livet alltid varit så lätt, men inte kan jag påstå att jag kämpat.

Det är så både lärorikt och rikt att få lära känna varandra så här, och kunna se tillbaka på allt som format oss. Det blev ett givande möte.

Jag tycker mycket om Marjatta Titoff.

*”Färgglädje” av Marjatta Titoff. Akryl på duk.

Annonser


12 kommentarer

Vi vill alla bli älskade

DorritSirkka
Som enda barnet tror jag också man fantiserar mycket. Ljuva fantasier, vackra drömmar.

Jag minns så väl hur jag roade mig varje kväll, som 7-8-9-åring, tror jag det var. Fantiserade om att jag var en filmstjärna. Jag var mycket snäll och oerhört vacker. (På bilden är det jag till vänster, med kusin Sirkka.)

På den tiden hade man inte påslakan i sängen, utan under- och överlakan. Och den tidens filmstjärnorna hade ofta päls med sjalkrage. Jag snurrade varje kväll överlakanet runt min hals, så att det bildade just en sjalkrage. Jag blickade ut ur den och log mot folket, som beundrade mig. Jag log och så var jag så snäll…

Jag njöt av det här. Av alla tillbedjande blickar jag såg för mig. Och jag längtade. Längtade efter att jag skulle bli sådan.

Vad det var för behov jag tillfredsställde genom de här drömmarna, vet jag inte. Berättade aldrig för någon om dem. Hade blivit utskrattad.

Ja vad är det egentligen vi längtar efter? Alla vill vi bli älskade. Alla vill vi vara någon.

Jag undrar hur det är för barn som har en svår uppväxt. Om de också kan drömma, eller om de bara kämpar med det de möter.

Det är också så viktigt för barn att leka. Hade en släkting en gång som ständigt återkom till det. Att hon aldrig fått just leka.

Vi var en skolklass på drygt tjugo elever. Så länge vi gick i skolan, var det bara klasskamraterna man jämförde sig med.

Så klev vi ut i vuxenlivet. Man visste inte så noga hur det gick för de andra, utom för dem, som varit ens nära vänner.

Hur kände jag mig då? Hade jag karriärdrömmar? Tror inte det. Jag längtade nog efter att få stå på scen och har fått göra det i olika sammanhang. Samtidigt var jag rädd att ta för mycket plats. Hur nu det går ihop, men så var det.

Har varit nöjd i mitt liv, i olika skeden. Ordet tacksam dyker alltid upp. Att det var synd om så många och att jag verkligen hade skäl att tacka.

Det är väl sällan drömmar slår in. Vi lär oss, vi mognar. Vi har lyckan med oss, eller mot oss. I de flesta fall av båda sorter.

Utan svårigheter lär man sig ingenting. Det är bara genom dem man mognar. Att livet är orättvist vet vi alla. Det finns maskrosbarn som lyckas, men det finns många som inte kan se med glädje på någon period i livet.

Sin mening med livet får man skapa själv.

Sådana här tankar snurrar ständigt runt hos mig nu, när jag blivit gammal.


2 kommentarer

Avundsjuka går som väl över

Avundsjuka
Som enda barnet, omgivet av mamma, mormor, moster och idel snälla älskande tanter, med total frånvaro av karlar – hurdan blir man då? Man vet sig ju vara älskad. Men, av bara halva världen.

Man kommer ut i detta livet och förstår inte vad som är på tok. Här kommer ju jag. Va’? Är det något fel på mig?

De här tankarna vaknade till liv hos mig igen, när jag lyssnade på radiopsykologen Allan Linnér i P1 häromdagen. Han samtalade med en 28-årig kvinna som var mycket missnöjd med sig själv, p.g.a. att hon kände avundsjuka. Hon kände att det var en skamlig sida hos henne, hon ville inte vara så’n, men drabbades gång på gång. Tyckte att andra lyckades bättre än hon i nästan allting. Hon uttryckte sig mycket väl. En klok flicka.

Avundsjuka. Fult. På 1980-talet höll jag olika studiecirklar där deltagarna alla var som jag, tanter. Ja tänk, på den tiden sågs sextioåringar som tanter. Det har verkligen förändrats.

Hur som helst. En period handlade våra cirklar om känslor. En gång var temat avund.

Ingen av de åtta tanterna hade någonsin varit avundsjuka. Näää. Det var bara jag som hade avundats t.ex. stjärnflickorna, som jag skrivit om förut. Jag hade varit grön av avund. Av avund blir man elak.

Elakheten tog sig utryck i att jag pratade illa om stjärnorna.

Hur kom det sig att jag, som ju visste jag var älskad, visade avundsjuka? Som liksom hade en skylt ovanför huvudet på mig, att var jag än gick fram – så stod det orden du är älskad. Ändå var jag missunnsam.

Det måste väl ha berott på just, att jag inte fattade något om livet. Det som stjärnorna och de flesta andra fått lära sig. I sina fullständiga familjer.

Livet är inte bara kärlek och snällhet och lilla gulle. Det finns pappor och det finns bröder och det finns farbröder och även om de är snälla och kärleksfulla, så är det på helt annat vis än det gullegulliga.

För att göra mig populär i skolan så spelade jag upp och ansågs nog rolig. Men det var bara när det fanns behov av just det, som jag fick uppmärksamhet.

Jag levde alltså i skuggan. Jag blev inte hembjuden till stjärnorna. Skylten ”du är älskad” fanns där, men den räckte inte till för att jag skulle känna mig likvärdig med klasskamraterna, utom ett par, som inte hade flax de heller. Vi hängde ihop och blängde på de tjusiga.

Avundsjukan går ju som väl är över, när man mognar. Så hoppas jag det är för de allra flesta. Men det satt länge i det där att jag blev osäker när jag umgicks med skönheter.

En gång på en Runebergsfest i Göteborg (Runeberg firas varje år den 5:e februari) satt vid vårt bord en underskön, charmig kvinna. Hon var hemma från den lilla staden Borgå i Finland. Jag sa till henne, att man inte kan tro hon kommer från en så’n liten plats.

”Även i Borgå slumrar Törnrosor”, svarade hon.

Foto: Wikipedia.


9 kommentarer

Den gamla människan

TreBilder
För flera år sedan skrev författarinnan Merete Mazzarella sin första bok om åldrandet. Författarinnan Patricia Tudor-Sandahl har skrivit om samma ålder utifrån sina erfarenheter och senior professor Bodil Jönsson från sin horisont.

Alla tre har verkat tro de vet hur det är att vara gammal. Alla är de betydligt yngre än jag. De är kloka och välutbildade och får förstås gehör.

Man läser om hur rekordgenerationen, varav flertalet är 40-talister, sprutar av energi och ropar ut hur det är att vara gammal. Utan att de egentligen vet. De satsar nu energiskt på allt de inte hann med under tidigare år. Utbildar sig, går på roliga kurser, lär sig dansa, måla. Skaffar sig nya relationer. Det är bara att välja. Sjuttio är det nya femtio, ju.

Nu blir äldre personer också modeller, mannekänger. Rekordgenerationen är en köpstark grupp.

Ja, det låter väl positivt. De vill vara tjusiga. De vill vara oberoende. De verkar se det som att om man blir beroende, förlorar man hela sig själv.

Kanske det är bra, att galoppera på. För en del av dem i alla fall. Ändå upplever jag, att de är vettskrämda för det som blir aktuellt en dag. Då krafterna sinar. Då förmågorna försvinner. Att man faktiskt inte mera reder sig själv. Jag har länge filosoferat kring det.

Hög ålder har i vår kultur ingen status, om man inte är helt mirakulös, som den kända 102-åriga bloggerskan Dagny Carlsson och några till.

I många andra kulturer ser man på annat vis på ålderdom. Jag låg som 76-åring ett par veckor på sjukhus och en kvinnlig läkare med bakgrund i något annat land, satte sig ner vid min säng. Hon såg att jag var ledsen och klappade mig på knäna och sa, snällt: ”Du får tänka på att du är en gammal kvinna nu.”

Va, gammal!?, tänkte jag.

Hon menade väl. Jag borde ha känt mig varm om hjärtat, men tror jag bara blev paff.

Och frisk blev jag efter den perioden. Och satte fart. Det kom nya perioder och nya lärdomar. Och nya sätt att tänka.

Men jag har länge haft behov av att grubbla över meningen med livet. Att nu och då, ganska ofta, dröja vid gåtorna, även om man inte kommer någon vart.

Inte vet jag om jag ska bli mycket äldre än jag är. Jag har svårt att tro det. Jag har i alla fall förändrats mycket det senaste året. Frågade en av mina jämnåriga vänner om hon tänker på döden. ”Nej varför skulle jag det”, sa hon. ”Den kommer ju ändå.”

Jo vars, de vet vi ju nog.

Som 90-åring tänker jag, att det kommer en tid för oss alla, som ingen egentligen vill veta om. Då vi blir gamla på riktigt. Då vi blir en belastning. Då vi varseblir att vi är beroende. Då vi bara är till besvär.

Den sista tiden i livet ÄR smärtsam för de flesta. Den vill vi INTE veta om.

Har vi alls något människovärde kvar då? Så bedrövliga som vi kanske är?

Jaa, människovärdet är detsamma. Så länge vi andas. Det har vi väl slagit fast.

Glammiga kalas, där alla babblar på, de roar mig inte mer. Jag vill få vara trött. Fast det gillar inte omgivningen. Och, för all del, det händer att jag kvicknar till, om något överraskar mig. Så något riktigt säkert och klokt kan man inte säga om det här heller.

Tror att det var någon på undersökningsföretaget Kairos Future som sa, att 40-talisterna behöver gå i ”äldreskola”, en motsvarighet till föräldraskolan. De har inte velat lära sig något om det.

Det värsta är att de äldre blir allt fler, medan allt färre, vill ta hand om dem.

Vi 20-talister kom till världen i en på många vis mycket lämplig tid. Vi finländare som överlevde kriget, vi kunde få jobb var som helst. Allt verkade gå framåt. Det ser bra annorlunda ut idag.


6 kommentarer

Vi vill alla bli sedda

ProjektPerfekt
Associerar vid läsningen av en bok som heter Projekt Perfekt med mig själv, som barn och tonåring. Det där med kroppsmissnöje. Att utseendet verkar vara den viktigaste identitetsdomänen.

Boken är skriven av Ann Frisén, Kristina Holmqvist Gattario och Carolina Lunde (bilden), alla verksamma vid psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet.

Den handlar om utseendet och hur mycket det betyder och hur hårt det styr oss redan som barn och särskilt när vi kommer in i tonåren. Själv har jag blivit anklagad för att vara utseendefixerad. Men jag är då i gott sällskap.

Ja, alla varelser i naturen kämpar ju för att leva vidare, producera en avkomma. Fåglarna kvittrar och har granna fjädrar. Andra varelser har andra lockande attribut. Se mig!

Tänker på mig själv som 5-6-7-8-9-10-11-åring. Hela barndomen. Hur jag beundrade och älskade dels min kusin Sirkka med lockar och så barnfilmstjärnan Shirley Temple med korkskruvar. Hur de nästan fyllde hela tillvaron. Jag var inte avundsjuk, jag var hänförd. Under ytan av allt detta pågick väl någon form av utveckling. Även om långsamt.

Jag gick i dansskola som 12- eller 13-åring. Då stod flickorna uppradade utmed ena väggen och pojkarna utmed den andra. (Orden tjejer och killar förekom inte.)

Känslorna från de stunderna minns jag kristallklart. Man låtsades vara ointresserad. Hade blicken riktad mot ingenting. Man såg pojkfötter närma sig.

De gällde alltid flickorna vid sidan om. Stjärnflickorna. De fick dansa. Fram emot mig kom ofta ett par stora fötter, tillhörande en som vi kallade ”Trogna hunden”.

Han såg ut som en farbror redan på den tiden. Aldrig reflekterade jag över hur han kände sig. Han hade ju ingen flickflax. Hur ont hade han av det? ”Trogna hunden” blev med tiden bergsråd och en betydande man i samhället. Bergsråd är en fin titel som man kan köpa sig i Finland, förutsatt att man också är framgångsrik. Hörde senare att han var mycket trevlig. Skrev poesi m.m.

Vi som inte var stjärnflickor, vi fick trängta. Att inte duga. Allt hängde ju på utseendet. Det man var så missnöjd med. Fast konstigt nog ser jag inte alls så tokig ut på gamla foton, som jag trodde. Man förstår inte hur det här funkar.

Att ha utseendet som enda grund för sin identitet är problematiskt. Man jämför sig med idealen. Läser i Projekt Perfekt att kroppsmissnöje förekommer i nästan alla kulturer.

Under studietiden i Helsingfors på 1940-talet trodde jag att jag var tjock. Sprang på en löparbana flera gånger i veckan och hoppade hopprep som en galning.

Nog tar det tid att mogna. Det jag nu ser tillbaka på var ju aktuellt för 70–80 år sedan.

Minns hur plågsamt det var att alltid känna godissug. Det var ont om mat p.g.a. kriget och när sen varor strömmade till igen, blev man både vild och galen.

Så på flera vis är det skönt att vara gammal, tycker jag just nu. Långt ifrån bara skönt förstås. Vi säger till varann vi gamlor, att det är då för jobbigt. Men det har sina kvaliteter.

Och idag blir så många utskällda och kritiserade på nätet. De blir kränkta. Ett ord som inte användes på min tid. Hur illa far de?

Inte är det lättare idag, att ha Projekt Perfekt som mål. Så på en del vis är det faktiskt skönt att vara gammal.


10 kommentarer

Vänner från förr

Vanner
När man som jag, i över ett års tid, bloggat om allt som hänt under hela livet, verkligen grävt fram det jag minns, fram och bak, upp och ner, då tar det plötsligt stopp. Finns inget mer att säga. Inspirationen sinar.

Ledsamheter finns det nog gott om, men hur många skulle orka läsa? Vänner som blir sjuka. Några som blir snurriga. Snurrigheten är det allra sorgligaste, tycker jag.

Sitter nu på långfredagen och tänker på påskhelger förr.

Vi fick alltid besök av våra goda gamla göteborgsvänner. Minns varje minut från de dagarna, känns det som. Vi visste ungefär när de skulle komma. Min man satt vid stora vardagsrumsfönstret mot gatan och spanade, medan jag slutförde diverse i köket.

”Nu kommer dom!”, ropade han. Ja, vad det var roligt. Vi kunde varandra utantill. Varsågod och gå upp till sviten, sa vi till dem. De tog sina grejor till gästrummet. Där fanns bäddsoffan. De packade upp en del presenter.

Vi slog oss ner i vardagsrummet och bjöd på kaffe och hembakt tårta. De hade alltid för vana att på nerresan köra in till ett ställe som hade extra goda räksmörgåsar. De kom alltså mätta till oss i Malmö.

Och så räckte pratet till, nästan i munnen på varandra. Vi gick på promenader. Vi spelade bridge. De andra vilade, medan jag fixade påskmat.

Svårt förstå idag att man hade kraft till allt detta.

På lördagen var vi inne i stan. Strosade på Södergatan. Minns det som att vårsolen alltid sken.

Vi bjöd ofta in andra vänner också den kvällen. Påsksupé. Memma till dessert. En finsk sådan, som numera går att köpa i Sverige. Lätt som en plätt. Ja det är ofattbart.

Men det är ju länge sedan nu. Min man och de vännerna är borta. Och nog har man förändrats. Inte skulle jag vara sugen på tårta mera. Inte skulle jag vilja strosa på stan. Inte vill jag ha memma. Inte är jag road av bridge mera.

Men hur det än är, blir allt det här naturligt för en också. I alla fall långa stunder. Det där med att vila i minnena. Det kan vara ganska härligt.

Och nu finns tid för alla böckerna. För radion. Och så har det blivit skönt att vila. Inte kunde jag det förr. Nu intar jag fosterställning i sängen mitt på dagen. Somnar inte, men smånjuter.

Fortsatt bloggande? Den som lever får se.


8 kommentarer

Nästan skönt vara gammal

Padda
Snart släpper företaget Apple sin smarta klocka, Apple Watch. Igen ett nytt sätt att kommunicera på.

Jag blir alldeles matt av allt det nya. Inte så att jag skaffat någon av alla nya paddor eller mobiler, men de pockar på ändå. Så fånigt.

”Vi har förlorat förmågan att göra ingenting”, säger Peter Vesterback i Finland. Han är en av grundarna till finländska Rovio games.

Jamen, plötsligt känns det nästan skönt att vara gammal. Jag slipper. Har blivit ganska bra på att göra ingenting utan att känna mig passiv. Jag mår väl av att bara få vara. I min egen värld. Inom den, den förflutna, kan det hända ganska mycket. Alla man älskat. Barndom och ungdomstid. Det som varit svårt är mer eller mindre glömt. I stället fylls jag på nytt av tacksamhet.

Får av några vänner som bor på ålderdomshem i Finland höra, hur de aktiveras alla dagar. De gamla ska inte få bli slöa. De ska vara pigga.

Inte skulle jag vilja bli aktiverad. Jag vill vara ifred. Minns då min man på sitt hem en gång i veckan skulle vara med på bingo. Undrar om de mer eller mindre dementa åldringarna var roade. Men vi är nu så olika alla, så det går väl inte att säga någonting.

När vi 80–90-åringar träffas, vi som ännu orkar tacka ja till kalas, då låter vi nog alla krya. Vi säger till varann, att oj vad du ser pigg ut, oj så duktig du är o.s.v. Så babblar vi på. Man får inte låta gnällig. Man har skyldigheter mot varandra. Försöka vara trevlig. Inga ledsamheter.

Tapper ska man vara. Man ska helst vara storartad. Bära sina krämpor med grace. En del lyckas med det. Eller så mår de faktiskt bra, trots sina många år. Vi är så fasligt olika utrustade.

Själv brukar jag raljera. Om jag talar om någon krämpa, som jag besväras rejält av, då skrattar vännerna och jag fick ändå sagt det jag ville.

Så tycker vi då det är roligt med kalas ännu? Tja. Sådär. Var glad att du ännu blir bjuden. Men du borde tackat nej. Återigen, nog är det skönt att få vara hemma.

Helt tomma dagar i total ensamhet är förstås inte bra. Vad jag storgillar ännu, är att träffa en eller två vänner i taget. Vänner som man kan ha goda samtal med. Där man lyssnar på varann. Bemöter. Får syn på något. En ny tanke.

Min vän Gisela skriver poesi. Jag får dem per mail. Jag läser och tycker det är vackert, utan att förstå dem.

Senast läste jag dem högt för henne, då hon var hos mig. Hon beskrev dem sen och så blev de mina. Så, att jag förstod dem alltså.

En bra dag på hemmaplan ser ut så är för mig. Jag gör allt i egen takt. Kanske inte ens klär på mig. Slasar omkring i sköna nattlinnet och morgonrocken. Fast det händer till all lycka sällan.

Jag petar om krukväxterna, glor ut genom fönstret. Lägger mig ett tag igen. Hör på radio. Bekanta trygga röster. Tänker. Får en idé. Jamen nu blev jag litet pigg. Några rader till bloggen.

Dagens tidning. Böcker nu och då. Skriva brev. Ett kort samtal i telefon. Sitta och glo. Några gymnastikövningar.

Nyss ringde mig en 90-årig vän och sa att hon börjar allt hon säger med ”usch” numera. Hennes son tyckte inte hon skulle uscha.

Världen är full av fasor. De flesta av oss i Sverige har det bra. Men trots det känns det emellanåt svårt att hantera det hela.