gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet

Vänner från förr

10 kommentarer

Vanner
När man som jag, i över ett års tid, bloggat om allt som hänt under hela livet, verkligen grävt fram det jag minns, fram och bak, upp och ner, då tar det plötsligt stopp. Finns inget mer att säga. Inspirationen sinar.

Ledsamheter finns det nog gott om, men hur många skulle orka läsa? Vänner som blir sjuka. Några som blir snurriga. Snurrigheten är det allra sorgligaste, tycker jag.

Sitter nu på långfredagen och tänker på påskhelger förr.

Vi fick alltid besök av våra goda gamla göteborgsvänner. Minns varje minut från de dagarna, känns det som. Vi visste ungefär när de skulle komma. Min man satt vid stora vardagsrumsfönstret mot gatan och spanade, medan jag slutförde diverse i köket.

”Nu kommer dom!”, ropade han. Ja, vad det var roligt. Vi kunde varandra utantill. Varsågod och gå upp till sviten, sa vi till dem. De tog sina grejor till gästrummet. Där fanns bäddsoffan. De packade upp en del presenter.

Vi slog oss ner i vardagsrummet och bjöd på kaffe och hembakt tårta. De hade alltid för vana att på nerresan köra in till ett ställe som hade extra goda räksmörgåsar. De kom alltså mätta till oss i Malmö.

Och så räckte pratet till, nästan i munnen på varandra. Vi gick på promenader. Vi spelade bridge. De andra vilade, medan jag fixade påskmat.

Svårt förstå idag att man hade kraft till allt detta.

På lördagen var vi inne i stan. Strosade på Södergatan. Minns det som att vårsolen alltid sken.

Vi bjöd ofta in andra vänner också den kvällen. Påsksupé. Memma till dessert. En finsk sådan, som numera går att köpa i Sverige. Lätt som en plätt. Ja det är ofattbart.

Men det är ju länge sedan nu. Min man och de vännerna är borta. Och nog har man förändrats. Inte skulle jag vara sugen på tårta mera. Inte skulle jag vilja strosa på stan. Inte vill jag ha memma. Inte är jag road av bridge mera.

Men hur det än är, blir allt det här naturligt för en också. I alla fall långa stunder. Det där med att vila i minnena. Det kan vara ganska härligt.

Och nu finns tid för alla böckerna. För radion. Och så har det blivit skönt att vila. Inte kunde jag det förr. Nu intar jag fosterställning i sängen mitt på dagen. Somnar inte, men smånjuter.

Fortsatt bloggande? Den som lever får se.

Annonser

Författare: gammelmormorn

Är 90+ och har barn, barnbarn, barnbarnsbarn och goda vänner. Är tacksam över mitt liv, får göra vad jag vill – men vad vill jag? Kanske finns det en längtan att ge sig ut i rymden och möta morgondagen – och samtidigt blicka tillbaka. Med åren kommer nya perspektiv på tillvaron.

10 tankar om “Vänner från förr

  1. Hej,denna Långfredags kväll.När man var barn då skulle man ta det lugnt på Långfredagen.Kommer ihåg att denna dag var sååååååå
    oändlingt tråkig. Läser i ditt inlägg att du spelat bridge.Det gjorde min man och jag också,samt Canasta,och då kunde vi spela kort med våra vänner långt,
    in på morgontimmarna.Fast jag började att arbeta kl:07:00.Men vi var ju yngre,och man orkade vara uppe mycket längre.
    Snart läggdags här,vi,skall köra imorgon till dottern med familj.
    Ha en fortsatt fin Påskhelg.
    Mvh:Ingrid

    • Ja Långfredagen var lång. Själv tycker jag ändå att den kanske avklätts för mycket av sin roll. även om man inte är så kyrkflitig, så skulle jag vilja det var en dag för eftertanke.
      Nu som urgammal (tycker jag själv) blir det mest bara eftertanke.

  2. Jo, vännen, fortsätt blogga. Inspirationen sinar ibland för oss alla tror jag. Kramis

  3. Ser fram emot dina stunder av tillfällig pigghet! Va snygg du är på dagens kort, det riktigt lyser om dig, att alla vänner dör när man blir så gammal måste vara tungt att bära. Men kanske är det som du beskrivit att minnena blir desto starkare istället..

    • Ja, man ska ju kunna ta det naturligt att vänner dör, så naturligt som det är. Frågade en av mina skolkamrater om hon tänker på döden. Näää, varför skulle jag det?, sa hon. Vi är så olika alla. Jag är nog en grävare.

      • Jag gräver också, första dagen som pensionär kollade vi in gravplats – hihi! På jobbet garvade dom.

        Vad det än gäller behöver jag veta och tänka igenom hur det är. Sen kan jag släppa oron.

        Om jag skulle försöka låta bli att tänka på nåt skulle jag inte tänka på annat – om du förstår hur jag menar.

  4. Jag ser fram ett fortsatt bloggande!

    • Tack för det. Visst kan lusten dyka upp någon dag igen. Ibland står det stilla.

      • Svar till lenaikista.
        Klokt tror jag det är att planera och fundera. Gravplats tittade ni på som pensionärer. När min mamma hade dött (jag var då 39 år) anmälde jag min man och mig till ålderdomshemmet. Ja till ett boende för vad man då ännu inte kallade 55plussare. Det var långa köer till sådant boende och jag tänkte att vi FÅR INTE BLI EN BELASTNING FÖR VÅRA BARN. Jag hade haft såna bekymmer för min mamma. Hon i Finland och jag i Sverige.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s