gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet

Avundsjuka går som väl över

2 kommentarer

Avundsjuka
Som enda barnet, omgivet av mamma, mormor, moster och idel snälla älskande tanter, med total frånvaro av karlar – hurdan blir man då? Man vet sig ju vara älskad. Men, av bara halva världen.

Man kommer ut i detta livet och förstår inte vad som är på tok. Här kommer ju jag. Va’? Är det något fel på mig?

De här tankarna vaknade till liv hos mig igen, när jag lyssnade på radiopsykologen Allan Linnér i P1 häromdagen. Han samtalade med en 28-årig kvinna som var mycket missnöjd med sig själv, p.g.a. att hon kände avundsjuka. Hon kände att det var en skamlig sida hos henne, hon ville inte vara så’n, men drabbades gång på gång. Tyckte att andra lyckades bättre än hon i nästan allting. Hon uttryckte sig mycket väl. En klok flicka.

Avundsjuka. Fult. På 1980-talet höll jag olika studiecirklar där deltagarna alla var som jag, tanter. Ja tänk, på den tiden sågs sextioåringar som tanter. Det har verkligen förändrats.

Hur som helst. En period handlade våra cirklar om känslor. En gång var temat avund.

Ingen av de åtta tanterna hade någonsin varit avundsjuka. Näää. Det var bara jag som hade avundats t.ex. stjärnflickorna, som jag skrivit om förut. Jag hade varit grön av avund. Av avund blir man elak.

Elakheten tog sig utryck i att jag pratade illa om stjärnorna.

Hur kom det sig att jag, som ju visste jag var älskad, visade avundsjuka? Som liksom hade en skylt ovanför huvudet på mig, att var jag än gick fram – så stod det orden du är älskad. Ändå var jag missunnsam.

Det måste väl ha berott på just, att jag inte fattade något om livet. Det som stjärnorna och de flesta andra fått lära sig. I sina fullständiga familjer.

Livet är inte bara kärlek och snällhet och lilla gulle. Det finns pappor och det finns bröder och det finns farbröder och även om de är snälla och kärleksfulla, så är det på helt annat vis än det gullegulliga.

För att göra mig populär i skolan så spelade jag upp och ansågs nog rolig. Men det var bara när det fanns behov av just det, som jag fick uppmärksamhet.

Jag levde alltså i skuggan. Jag blev inte hembjuden till stjärnorna. Skylten ”du är älskad” fanns där, men den räckte inte till för att jag skulle känna mig likvärdig med klasskamraterna, utom ett par, som inte hade flax de heller. Vi hängde ihop och blängde på de tjusiga.

Avundsjukan går ju som väl är över, när man mognar. Så hoppas jag det är för de allra flesta. Men det satt länge i det där att jag blev osäker när jag umgicks med skönheter.

En gång på en Runebergsfest i Göteborg (Runeberg firas varje år den 5:e februari) satt vid vårt bord en underskön, charmig kvinna. Hon var hemma från den lilla staden Borgå i Finland. Jag sa till henne, att man inte kan tro hon kommer från en så’n liten plats.

”Även i Borgå slumrar Törnrosor”, svarade hon.

Foto: Wikipedia.

Annonser

Författare: gammelmormorn

Är 90+ och har barn, barnbarn, barnbarnsbarn och goda vänner. Är tacksam över mitt liv, får göra vad jag vill – men vad vill jag? Kanske finns det en längtan att ge sig ut i rymden och möta morgondagen – och samtidigt blicka tillbaka. Med åren kommer nya perspektiv på tillvaron.

2 tankar om “Avundsjuka går som väl över

  1. Just det, avundsjukan går över, minns att jag nog var lite avundsjuk i unga år på dom flickor som hade råd att handla snygga kläder, vilket då inte jag hade. Men som vuxen tror jag inte att jag känt mig avundsjuk fastän bekanta har haft det bättre ekonomiskt har jag faktiskt inte brytt mig, skönt…

  2. Nej, somligt blir bättre med åren….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s