gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet

Ett berikande möte

5 kommentarer

BloggDorrit
Att ha blivit med dator på litet äldre da’r är då en välsignelse. Alla gamlor borde ha en sådan, då kroppen inte mera vill ut och röra på sig. De allra flesta i 40-talsgenerationen kommer att ha en, lika självklart som vi 20-talister köpte oss en TV.

Via bloggen har jag fått nya och helt oväntade kontakter. Intressanta och roliga.

Igår fick jag besök av en konstnär. Hon heter Marjatta Titoff, har en blogg och flera hemsidor som berättar om hennes händelserika och på många vis tragiska liv.

Hon föddes på ön Lunkula i sjön Ladoga i Finland, vid dåvarande ryska gränsen. Idag är det ryskt område. Det kom order från militären att evakuera alla från ön och sätta eld på husen. Marjattas morfar utförde det hemska uppdraget.

Hon sändes till Sverige som finskt krigsbarn. Mamman lurade henne och sa att hon bara skulle åka buss ett tag. Med en lapp om halsen kom hon till ett främmande språk, till främmande människor. Det ödet delade hon med många andra s.k. krigsbarn.

Hon blev också lurad med att hon skulle få komma hem igen. Men hon fick inte återvända. Mamman hade gift om sig efter att hon blivit krigsänka. Den nye mannen ville inte ha hem barnen.

Själv var jag med om att föra hem krigsbarn tillbaka till Finland. Var tjugo år gammal då och omogen. Reflekterade inte alls över de här barnens känslor och öden. De var alla välklädda och hade fina resväskor. De hade haft det bra i Sverige, tänkte jag.

Marjatta kom till ett bra fosterhem hos tre ogifta systrar i Norje i Blekinge. Men hon var skadad både fysiskt och psykiskt. Hon hade legat på militärsjukhus med en svår skallskada. Hon var begåvad och blev omtyckt och utvecklades till en färgstark, till synes glad kvinna.

Hon blev polis och senare konstnär*. Hon lever i Karlshamn. Gör konst av allt hon ser och färgstarka målningar i olja.

Vi samtalade non stop i några timmar. Och vi var som två personer från olika planeter.

Marjatta, som inom sig bar orden ”icke älskad.” Och jag som var ”lilla gulle”.

Den sargade lilla Marjatta har fått bära med sig sina sår under hela livet. Hon lyckades bygga upp ett yrkesliv, där hon varit uppskattad och hon har erövrat sin guldklocka. Hon har skapat sig ett flödande liv inom konsten. Men såren finns där, även om de kanske inte mera ger sig till känna så ofta. Marjatta har kämpat.

Och så jag då? ”Lilla gulle”. Inte har jag tyckt att livet alltid varit så lätt, men inte kan jag påstå att jag kämpat.

Det är så både lärorikt och rikt att få lära känna varandra så här, och kunna se tillbaka på allt som format oss. Det blev ett givande möte.

Jag tycker mycket om Marjatta Titoff.

*”Färgglädje” av Marjatta Titoff. Akryl på duk.

Annonser

Författare: gammelmormorn

Är 90+ och har barn, barnbarn, barnbarnsbarn och goda vänner. Är tacksam över mitt liv, får göra vad jag vill – men vad vill jag? Kanske finns det en längtan att ge sig ut i rymden och möta morgondagen – och samtidigt blicka tillbaka. Med åren kommer nya perspektiv på tillvaron.

5 tankar om “Ett berikande möte

  1. Så roligt att du träffat Marjatta, tänk vad fantastisk tekniken kan vara ibland. När jag tänker på alla krigsbarn som skickades med en adresslapp runt halsen kan jag nästan känna den ångest föräldrarna måste ha känt.

    Tänk att skicka sitt barn till ett då okänt land med främmande språk och då en del av barnen kom hem igen kunde dom inte prata med sina föräldrar. För barnen blev det ju ännu mer traumatiserande att byta land och språk och inte förstå varför, sen kanske göra resan en gång till hem igen och ha tappat sitt modersmål, så klart det sätter ett livslångt ärr i själen.

    • På 1940-talet, då barnen sändes över till Sverige var man allmänt ännu mycket litet kunnig i psykologi.
      Man sa, att så oerhört bra att familjer i Sverige var villiga att ta emot barnen. Undan farorna tänkte man.Det är egentligen först nu genom Marjatta jag har fått upp ögonen för hur barnen utsattes, även om de allra flesta blev mycket väl omhändertagna hos sina tillfälliga föräldrar.

  2. Ping: Jag har mött Dorrit 90 år – som har en egen blogg :: Ateljé Titoff

  3. Medan jag sitter i gästrummet och väntar på att mina lille son ska somna så hittar jag din fantastiska blogg! Jag har läst samtliga inlägg efter detta, och vilka fantastiska texter du har bjudit på.

    Mina farföräldrar arbetskraftsinvandrade till Sverige från Finland på 60-talet, vilket gör det extra kul att läsa din blogg. Jag bjuds på lite finländsk historia!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s