gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet


30 kommentarer

Tack och farväl

DorritSlutblogg Foto: Lotta Gyllensten.
I natt beslöt jag mig. Slut med bloggen. Började med den för snart ett och ett halvt år sedan.

Roligt har det varit. Har vänt ut och in på mig på alla håll och kanter. Älskar att berätta och muntligen får man inte göra det så ofta.

Vid träffar av olika slag, vill alla prata. Få orkar lyssna.

När man klickar iväg en text kan den bli läst eller inte. Själv glömmer jag snabbt vad den handlat om. Den fyllde för mig sin uppgift. Jag fick berätta.

Men nu känner jag, att jag är färdig med det. Tankarna kretsar kring svåra frågor. I medierna handlar det i år så extra mycket om krigen. Sjuttio år sedan Auschwitz befriades och lika många år sedan Hiroshima och Nagasaki. Fyrtio år sedan Vietnamkriget tog slut, tjugo år sedan Srebrenicamassakern.

Och varje gång säger man ALDRIG MERA. Aldrig mera nazism. Rasism. Fascism. Kommunism. Aldrig mera dessa hemska -ismer, men allt fortsätter.

Själv försöker jag hela tiden leta efter bevis på godhet. Och det går att hitta. Människor som gömde judar under krigsåren. Läkare utan gränser. Röda Korset. Många organisationer som hjälper människor i nöd. Med fara för eget liv. Alla många miljoner familjer som älskar sina barn och gör allt för dem. Visst finns det kärlek.

Det har blivit bättre på många vis. Förr gömde man undan utvecklingsstörda, eller de med funktionsnedsättning som det numera heter. Idag gör man det inte.

När vi i Finland fick vetskap om koncentrationslägren, minns jag att jag tänkte: Hurdan är jag? Är jag god eller ond, när det gäller? Skulle jag sno mat av en medmänniska eller skulle jag dela med mig? Vi känner inte oss själva, innan vi drabbas. Människan är kapabel till så mycket. Kanske skall ändå någon gång det goda segra. Skall människor få insikter.

De här frågorna har jag ett behov av att ägna mig åt nu. Några svar får jag inte.

Tack alla som följt mig på bloggen och som i flera fall kommenterat. Några av er har också blivit mina goda vänner.

Spår från de träffarna finns på bordet i vardagsrummet, i en vas med vackra blommor. Och i mitt sovrumsfönster hänger en rolig röd boll. Den blir jag glad av.

Annonser


2 kommentarer

En helt underbar bok

Blogg0510
Har läst boken ”Springa med åror”, skriven av författarinnan Cilla Naumann. En i mitt tycke helt underbar bok. Medan jag läste kände jag igen mig själv i något, som minut för minut, blev till klara minnen.

Boken handlar om flickan Monika, som bor på en ö med sin pappa och många djur. Mamman dog då Monika var alldeles liten.

En fin stadsfamilj köper av dem ett stall med tomt. Johanna heter flickan i den fina familjen och flickorna blir sommarvänner på ett sånt där intensivt vis, som man kan bli när man är liten.

De sociala skillnaderna märks mest de vuxna emellan. Den fina Johanna ”skall få vara vän och kamrat” och umgås med Monika bara på vissa villkor.

Jag känner igen mig i flickornas relation, inte genom klassperspektivet, där det snarare var så att min vän kom från enklare omständigheter. Men jag känner igen detta att den ena har makten.

Det var en karelsk flicka, Paula, kanske ett år äldre än jag. Hon hade flytt från Karelen under kriget. Jag visste inget alls om hennes familj. Om hon hade syskon, eller vad hennes föräldrar gjorde.

Jag blev omåttligt förtjust i Paula. Som förtrollad. Hon var handlingskraftig, hon var slug, fast slugheten fattade jag nog då inget av.

Allt Paula föreslog, det ville jag. Till all lycka var det inga riktigt farliga saker.

Jag ansträngde mig. Jag uppfyllde alla hennes önskningar. Jag väntade ibland på henne i timmar.

Min mamma varnade mig och sa: ”Du ska inte alltid göra som Paula vill, gulle lilla.”

Jag lyssnade inte. ”Hon är så snäll, hon vet så mycket.” Jag försvarade henne hett, jag såg alls inga fel hos henne. Hon ljög visserligen, men det tyckte jag var roligt. Allt hon hittade på var fantastiskt.

I Naumanns bok ”Springa med åror” blir Monika sviken av Johanna. Och själv blev jag övergiven av Paula efter en tid. Minns det ändå inte som att jag var förtvivlad. Kanske hade vänskapen oss emellan, på något vis, varit konstgjord.

Monika i boken blir så ensam. Det blev inte jag. Hade många andra mera vanliga vänner.

Om min barndomsvän Paula fortsatte vidare i livet på samma vis, vet jag inte. Kanske var jag ett lämpligt offer, som hon just då behövde.

Johanna och Monika i boken har hemligheter, som de aldrig skall yppa för någon annan. En hemlighet är att de samlar pengar till en Parisresa. Men en dag berättar Johanna detta för en kille, framför näsan på Monika.

”Johanna ser på henne på ett uppfordrande sätt, som Monika inte känner igen.” Hon förstår det inte.

Det är så många bottnar i den här boken. Jag har nu läst den två gånger.


6 kommentarer

På 54:e våningen

Torson
En lång rad 90-åringar stretade denna majdag fram mot ingången till Turning Torso i Malmö. Sveriges högsta bostadshus, för den som inte visste. 190 meter högt, 54 våningar. På promenadavstånd både från havet och stadskärnan.

HSB Malmö, som äger Torson, fyller 90 i år och det ville man fira genom att bjuda in oss 90-åringar på kaffekalas. Vi var drygt hundra. Flera hade dessutom en son eller dotter med sig. Min vän Birgitta (till vänster på bilden) kom med sitt barnbarn Lili.

De första sekunderna kändes det lite sorgligt. En lång skara av gamlingar med stavar och rullatorer. Någon rullstol. Hur orkade alla?

I huset finns flera snabba hissar. Vi behövde inte köa lång stund. Personal följde med oss och efter bara några sekunder var vi högst uppe, på 54:e våningen. Servicen i huset är f.ö. utöver det vanliga. Det finns vinkällare och motionsrum och alla möjliga utrymmen. Man kan få hjälp med barnvakt, hundpromenader m.m., tyckte jag man sa när vi hälsades välkomna.

Vi slog oss ner vid de vackert dukade borden. Ljudet var litet ovant i öronen. De flesta där hade, tror jag, liksom jag, hörapparater.

Det serverades kaffe och var vår stilig tårtbit. Av vit marzipan, så söt, så söt, att gamla smaklökar, i varje fall mina, hade litet svårt för att svälja.

Utsikten – ja i början var det så molnigt att man mest såg dimma. Det fanns en besökskikare och i den kunde man se svindlande långt, när solen kom fram. Ja för mig svindlade det.

Jag hamnade bredvid en dam som skulle fylla 90 i höst. Hon rörde sig elegant, helt utan stöd. Inga hörapparater. Hon berättade om golfspel och bridge, om bussturer och längre resor. Sådant man själv gjorde för 10–15 år sedan.

Hon hade elva syskon och var själv nummer sex i den stora skaran.

Ja, man borde aldrig jämföra sig med någon. Istället lära sig att vi alla är så olika på alla vis. Försöker tänka så, men vips är man där igen och grubblar. Oj vad hon orkar mycket. Vad hon verkar pigg. Borde inte jag också försöka. Möter man en krasslig, så känner man sig tuffare.

Det var ett uppskattat inslag i de flestas vardag, antar jag. Men inte tycker jag att åldrandet är enkelt.

Hur som helst var det intressant att få veta mer om Turning Torso. Malmös främsta landmärke nu när Kockumskranen är borta. Huskroppen vrider sig 90 grader på vägen upp. Den skall klara en krock med flygplan. När det blåser som mest vajar byggnaden rejält i sidled.

Skönt att ta hissen ner och få markkontakt igen.


12 kommentarer

Plötsligt på shoppingtur

BloggFrovi
Är emellanåt trött som en trasa. Riktigt, väldigt trött. Vissa dagar gör jag ingenting. Kanske inte ens klär på mig. Ligger kvar i sängen i fosterställning. Härligt? Nåja.

Så får jag ett mail. Vi kommer och hälsar på, om det passar dig. Några unga (60+) släktingar.

Och i samma sekund händer det någonting med mig. Jag blir pigg. Jag tar fram papper och penna och skriver en lista. Vad jag ska handla innan, och vad jag ska anteckna på att-göra-listan.

Sen blir det några dagar som är helt otroliga, overkliga stundtals. Släktingarna och jag åker bl.a. in till stan. Det känns för mig som utomlands numera. Har inte varit i centrum på evigheter.

Vi söker upp klädbutiken Masai. En behaglig expedit plockar fram olika alternativ. Efter en stund är jag helt uppsluppen. Det där är ju snyggt. Oj, men det där…Ja men det…Visst har jag sagt att några kläder behöver jag inte mera, men – så himla roligt.

Kommer ut ur affären med två påsar. Skor har jag länge behövt. Frövi skor i glada färger. Det är ett stort jobb att prova skor. Expediten springer av och an mellan två våningar.

In i en blomsteraffär och hittar Fjädersparris som jag länge längtat efter. En skir, grön krukväxt. Inte kunde jag förr njuta av att sitta och titta på de olika växterna. Numera kan jag det.

Efter tre timmar åker vi hem. Inhandlar lunch på vägen.

Varifrån kom all oväntad kraft? Ork och lust? Hur mycket har vi i reserv någonstans? När tar det definitivt slut? Är jag bara ynklig, då jag i ensamheten tror all orken är borta?

Det går inte att jämföra med andra. Vännen Birgitta, som har så svårt att röra sig, hon är inte trött. Själv rör jag mig ännu ganska lätt, men med ständig trötthet.

Jag vet 90-åringar som spelar golf och sen bjuder hem på lunch. Jag kände en 95-åring som var pigg och livlig till synes ständigt. Sen gick det utför snabbt och hon dog vid 96 års ålder.

Nu har vännerna åkt hem till sitt. Ska jag nu kunna bestämma, att jag visst har ork? Försöka få samma energi som de senaste dagarna?

Det behövs starka stimuli om kraften skall rinna till. Får nog inse, att för mig är 90 år en hög ålder.