gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet


6 kommentarer

Förklara livet den som kan

Higgspartikeln
Läran om det friska åldrandet, gerontologin, aktualiseras allt mer. Nu, när åtskilliga kommer att hinna fylla hundra år, görs ansträngningar för att så många gamlingar som möjligt ska hålla sig på benen.

Samtidigt: det finns inte tillräckligt med ungdomar, som är sugna på att ta hand om dem.

Man läser om hur vilsna och rädda en del 40-talister känner sig inför pensionärslivet. Hur ska man vara? Vad ska man hitta på? Vart ska man resa? Hur mycket kan man tillåta sig att slappa, vila? Inte finns det några bra svar på det.

Om man som jag varit hemmafru under perioder, blir det inte så stor skillnad i pensionsåldern. Livet flyter vidare mellan olika göromål. Om man har barnbarn har man rentav varit behövd och efterlängtad.

Det finns nittioplussare som är pigga och alerta, med en hel del kraft kvar. Jag blir alltid så förvånad då jag träffar på dem. Skulle tro att flertalet av oss ändå är ganska trötta. Och osäkra på vad vi förmår.

På frågan hur jag mår, brukar jag svara: Tack, jag vet inte. För det växlar i ett kör. Bäst som man ligger och tänker att nu orkar jag inte upp mer, så ringer kanske telefonen och mitt i allt är man nästan munter.

Det är Birgitta som ringer och kollar om jag har något nytt att komma med – och det har jag denna gång. Har nämligen haft besök av unga (sådär 70-åringar) från Finland. De och jag pratade non stop. Om min mamma och moster och tanter och kusiner. Det finns ingen annan mera på detta klot som minns dem.

Minnena framkallar så härligt varma känslor. Så starkt kändes inte kärleken till dem medan de fanns, för då hände det så mycket runtom. Och de var så självklara.

När ”ungdomarna” åkt kom stora tröttheten tillbaka igen. Den går alltså än så länge att momentant sjasa undan.

Men alla dessa minnen som kommer till en nu på gamla da’r, när man inte är upptagen med tusen saker hela tiden. Så levande de blir. Inte så att jag tror att personerna fått liv, men de känns så nära. Denna vår svindlande fantastiska hjärna som kan härbärgera så mycket.

Det är något alldeles nytt för mig det här. Det har jag inte upplevt förrän nu, under det senaste året.

Nog är det här livet för märkvärdigt för att bero på en slump. Slumpen att syre och väte och vatten och alla nödvändiga ingredienser fanns på plats. Att det då uppstod encelliga varelser, eller vad man ska kalla dem. Att det sen under årmiljonerna utvecklats människor som en Rembrandt, en Dostojevskij, en Bach. Nog måste det väl finnas något mer, något våra hjärnor inte kan fatta?

Människan har upptäckt Higgspartikeln (bilden) och den skulle vara sista pusselbiten till en förklaringsmodell, hette det ett tag. Men nu anses det inte längre lika säkert.

Ingen vet om det finns en Gud. Ingen har sett Gud. Ändå slåss människor och dödar varann för att somliga är avfällingar från tron av ”den rätta sorten”.

Bäst att stiga upp och koka kaffe och låta tanken landa vid köksbordet.

Foto: SVT.


7 kommentarer

Om morgondagen vet vi så lite

BloggDorrit
Jag har en granne, en 40-årig kvinna, som plötsligt en februarimorgon inte kunde stå på benen. Hon ringde sina föräldrar. De trodde henne inte. Hon måste kalla efter ambulans.

Massor med undersökningar. Till slut en diagnos. En autoimmun sjukdom. Kanske kommer hon att bli återställd, kanske inte. Ingen vet än.

När jag först fick höra om det blev jag helt skakad. Hur skulle jag bemöta henne om vi stötte ihop?

Härom dagen var hon inne hos mig i några timmar. En härlig pratstund med en Christine som är klok, som ser sakligt och hoppfullt på sin situation.

Massor med olika behandlingar går hon igenom. Iväg med ambulans fem dagar i veckan och hem igen. Uppehåll några veckor, och så börjar det om.

Sakligt berättade hon om alla förändringar som måste göras i hennes hem. Vi har t.ex. små badrum. Med rullstol kan man varken komma åt toalett eller dusch. Torrtoa i sovrummet! En drastisk förändring i hennes vardag.

Hur skulle jag själv ha tagit det här sjukdomsutbrottet? En 90-åring borde ju kunna klara det med fattning. Jag är inte alls säker på det.

”Det blir ju inte bättre för att jag blir ledsen”, säger Christine. Jag hoppas hon slipper dyka ner i en depression. Det beror förstås mycket på hur sjukdomen utvecklas.

Jag föll i begrundan. Det här livet. Så osäkert det är. Så litet vi vet om morgondagen. Vad skulle Christine absolut behöva nu, förutom all kroppslig vård, mat och andra nödvändigheter?

Hon behöver sällskap nu och då under alla veckor utan behandling. Hon behöver någon att tala med. Någon som verkligen vill och orkar lyssna. Som inte står så nära att hon är rädd att belasta. Hon har säkert vänner som kommer på besök, men de flesta i hennes ålder är upptagna med jobb och familj.

Återigen detta med ”dialogtorget”, som jag tog upp i en tidigare bloggtext. Någonstans att åka iväg till, där det finns andra sjuka eller arbetslösa, med olika bekymmer. För det är bara människor med egna, verkliga bekymmer, som förstår och orkar höra på. Och sådana finns det många av. Knepet är att föra dem samman.

Christine berättade att under den fyra timmar långa behandlingen hon dagligen åkte till, där satt patienter med helt olika sjukdomar. De pratade med varann. De var intresserade.

Varför är du här?

”Jag har haft en hjärnblödning.”…”Jag har haft en stroke.”

Numera finns det grupper för många olika ändamål, t.ex. för bröstcancerpatienter, liksom för andra cancergrupper. Det finns AA-grupper för anhöriga till alkoholister. Att få prata med och bli lyssnad på. Det är läkande.

Vad mycket det hade underlättat för mig om det hade funnits en grupp för föräldrar till cancersjuka barn, då vår pojke var sjuk.

Jag fick småningom en god vän jag kunde prata med. En mamma till en elev i hans klass. Hon lät mig vara sorgsen när jag var det och hoppfull, när jag trodde på bättring. Det är inte så många utomstående som klarar det, då situationen är så allvarlig.

Det finns många ensamma människor, som inte känner sig behövda. Om man kunde hitta forum dit de kunde gå. För vi behövs ju alla.

Och, om man är sorten som genast är villig att hjälpa, då gäller det att vara lyhörd, så att man inte tränger sig på. Man vet inte om man faktiskt är till någon glädje.

Det är den hjälpbehövande som avgör den saken. Det är därför det är bättre med en grupp som man själv söker sig till.

Att behöva visa tacksamhet mot någon snäll människa man inte har utbyte av, är förfärligt. Medkänsla med viss distans kan ha ett värde. Att vara redo när man blir kallad.


6 kommentarer

Vi behöver verklighetsflykt

Prinsbrollop
Så var det nyligen prinsbröllop och jag satte mig i min underbara stol som jag kallar livmodern. Barfota och i nattlinnet. En gamling, skrynklig och litet bedrövlig, antar jag man skulle tycka om man såg mig. Men jag hade det så otroligt skönt och var beredd att vara med på fest.

Visst är det väl så att monarkin som statsskick kommer att upphöra en dag och att man kanske om 30, 50 eller 100 år kommer att säga att det var ju inte klokt vad som pågick ännu in på 2000-talet. Att någon kunde ärva tronen och kallas statschef. Bakvänt kommer man kanske att tycka, även om kungahuset nog skött sig bra och hade många supportrar.

Idag har vi ett kungahus som jag tycker sköter sig charmant. Ja, det kostar pengar att ställa till med bröllop, men varför bli upprörd över det, alla som ville var ju inbjudna. Det är lätt att man bara ser glamouren, men de kungliga utför ju faktiskt också ett jobb.

I republikanska länder sköts representationen av främst presidenter. Har de fallenhet för det? De kungliga är tränade i denna konst. Vore intressant att veta hur mycket pengar monarkin drar in, till exempel i form av ökad turism. Vi betalar för pompa, ståt och glans. Vi betalar också för vackra ”filmstjärnor”, för mode och annan elegans.

Klokt eller inte? Jag tror vi alla behöver berusas av någonting. Det kan gälla sport eller religion eller skådespel av olika slag. Vi har behov av att få ge oss hän. Jag tror att alla bär på olika längtor och drömmar, hur vi än har det i våra liv. Vi behöver få utlopp för dem.

När jag satt där vid TV:n tänkte jag, att jag hänger knappast med hela kvällen. Men jag tittar i alla fall en timme till. Lite till. Lite, lite till.

Och jag förfördes av skönheten och allt det sagolika. Och av vad de nygifta visade varandra. Nog såg det ut som stor äkta kärlek. Det kan väl ingen förneka.

Jag såg att prinsessan Mette Marit torkade sina tårar, liksom prinsessan Victoria. De har ju också faktiskt fått kämpa, fastän ordet kämpa kanske låter löjligt i mångas öron. De fick kämpa för att få gifta sig med den de var kära i.

Även drottning Silvia var rörd ett tag, då Carl Philip höll sitt korta spontana tal till folket nedanför balustraden. Ställföreträdande glädje och lycka. Tack för det.

Ja, det var fest. Jag tog in en pall och en bricka med mat och kaffe och njöt. Något tag fick jag syn på mina bara fötter och damp ner i verkligheten, men snabbt tillbaka in i yran igen.

Vi behöver verklighetsflykt. Tänker på fattiga människor i ryska kyrkor, gamla kvinnor, som föll ner på knä och upp igen och kysste en ikon och ner igen. De var just då saliga. De trodde sig förstås bli bönhörda, men det blev de väl inte. Men saliga blev de.

Världen är full av fasor. Vi kan göra en del, men inte så väldigt mycket. Vi stretar alla mer eller mindre, och många vardagar är grå. Så må vi då njuta av det skådespel vi bjuds på och låta oss, som kan det, föras hän.

Om människan kunde ordna det så att allt blev klokt och rätt och jämlikt och bra, så tror jag ändå att längtan efter att föras hän skulle finnas inom oss. För livet är så hisnande märkvärdigt och så stort och så svårt. Lycka kan vi känna bara känna kortare stunder, nu och då.

Så tänkte jag vid TV-rutan med bröllopet. Det var en annorlunda, men härlig kväll.


2 kommentarer

Grannar, men ganska olika

Flaggor
Nyligen var det Svenska Nationaldagen (sjätte juni). I år följde jag noga med i både radio och på TV och begrundade vad en nationaldag kan betyda.

I Finland är känslorna ännu starka. Nationaldagen, som firas den sjätte december, kallas för Självständighetsdagen och är för alla en viktig angelägenhet. Det är inte så länge sedan Finland hade krig och det minnet lever kvar hos flera generationer.

Dagens små finländska barn har ännu en liten tid kvar sina far- och morföräldrar i livet, de som deltog i krigen. Man tänker på de många som stupade. Man minns de 400.000 karelska flyktingar som kom, då Ryssland krävde stora landområden i öster. Vi 20-talister ser ännu med stort allvar på det förflutna.

När julfreden blåses in på julafton, med de mäktiga domkyrkoklockorna i Åbo bångandes i bakgrunden, då rinner tårarna på många. Då fryser man av någon sorts starka känslor.

Nu försökte jag leva mig in i firandet av den svenska nationaldagen på Skansen i Stockholm. I landet som haft fred i över 200 år och varit så framgångsrikt. ”Det goda landet”, tänkte jag, när vår familj flyttade hit från Finland i början av 1950-talet. Vi var så välkomna. Alla behövdes. Överallt goda intentioner.

I TV-sändningen satt de kungliga på första bänk i sina givna roller. Ett vackert skådespel som spred glans över flaggan.

Hur gick tankarna hos dem? Prinsessan Madeleine utan sin make. Hon hade kanske hellre stannat hemma. Maken Chris trivs antagligen inte alls i sin roll.

Kungen och drottningen är vana. Kronprinsessan Victoria och prins Daniel alltid behagliga och chosefria. Blivande prinsessan Sofia kommer säkert med förtjusning att ge sig hän åt prinsesseriet. Det visade hon tydligt i en intervju i TV4.

Jag tittade på Anna Kinberg Batra, med en glad dotter som kramade sin mamma. Dottern som de hade så svårt att få till, det berättade maken David Batra om i programmet Sommar i P1.

Hur tänkte hon där hon satt? Hur kände alla de andra politikerna det? Glada och stolta över landet? Eller bekymrade över allt som inte fungerar?

Man såg många människor med utländsk bakgrund. De som deltog vid firandet, är antagligen tacksamma över att ha lyckats etablera sig i Sverige. De flydde från något som inte var bra. De måste väl ha tyckt att Sverige var en vinstlott.

Men alla är inte lyckliga över sina svenska liv. Många kommer från fasor de aldrig kan glömma. Många hamnar i utanförskap. Om de inte får nya kontakter här, söker de sig enbart till sina egna grupper. Hur ska vi lösa det? Vi MÅSTE lyckas.

Vi är vettskrämda för att vara nationalister. Och det pågår en globalisering och vi kan inte komma undan den och vi måste lära oss leva, utan att ställa till konflikter. Hur skall vi bete oss? Är det alls möjligt? Men vi MÅSTE ju. Annars sjunker vi alla med båten i vilken vi sitter.

För länge sedan hörde jag ett föredrag av Erwin Bischofberger, bl.a. författare och professor i medicinsk etik. Han talade redan då – det är kanske 30-40 år sedan – om nödvändigheten av dialog. Han såg för sig ett dialogtorg där människor träffades för att diskutera, med utgångspunkten att man lyssnade på varandra. Alla skulle ge och ta, och inse att man ibland själv kunde ha fel.

Det är ganska svårt. Har det lyckats någonstans? Vad har vi för redskap? Vi skulle ha så mycket att vinna på det, alla. Och vi MÅSTE.

Jag har en god vän, Inger, f.d. lärare. Hon har tre egna barn men har hunnit med att ägna sig åt elever från andra kulturer. Bjudit hem dem, tagit del av deras framgångar och motgångar. En av de f.d. eleverna flyttade till Frankrike för flera år sedan, men fortsätter att ringa Inger varje söndag, och berättar hur han har det.

Inger har stor glädje av det här. Hon har förlorat sin syn och fått lov att ändra på mycket. Men kvar finns vännerna och minnena, av allt hon satsat på under sina dagar.

Om vi kunde ta efter henne. Om vi kunde bli litet mer lika Inger.

I den lilla världen skulle det få stor betydelse. Om det fanns fler av Ingers sort i många små världar, skulle det betyda oerhört mycket.


15 kommentarer

Nu sätter jag en punkt till

DorritBlogg
Jag satte punkt för bloggen. Nu sätter jag en punkt till. Det är så mycket som händer inombords, inne i huvudet. Får någon sorts behov av att uttrycka det. Om jag nu kan det.

Så mycket tankar bakåt i livet. Tillbaka till mamma. Alltid till vår döde pojke Lennart. Till än den ena, än den andra, som varit viktig. De personerna kommer till mig. Jag söker inte upp dem.

Det är ganska härligt. Jag tackar ofta, fastän väl tacket inte når något mål. Jag säger förlåt också. Vem vet SÄKERT att det är helt meningslöst?

Vi ska inte sucka och vara dystra vi gamla, inte störa de unga, som behöver sina krafter. En del tycker att man aldrig får sucka. Att man måste vara positiv.

Men jag tror att vi gamla måste få erkänna fakta. Inte förneka att det finns sorg och sjukdom runtom oss, inom oss. Vi måste kunna ta det som kommer.

Vi satt nyss tre gamla vänner och hade det trivsamt. Vad pratade vi om? Ja, om en yngre generation hade lyssnat, så hade de tyckt att vi gaggade.

Två av oss hörde dåligt. En hade värk i ryggen och på andra ställen. Men vi hade trevligt.

”Min gamla skolkamrat Ulla har blivit helt dement.” ”Jag har en ganska ung granne som hamnat i rullstol.” ”Paul är 96 år nu och har ingen egen kvar i livet”. Så lät vi bland annat.

Vi tog del av varandras berättelser. Vi skrattade stundtals. Vi pustade. En av oss var yr, ja är det hela tiden och behöver stöd i varje sekund. Även jag var rädd att ge mig hemåt med risk att snubbla på vägen.

Och väl hemma igen, så belåten med dagen.

Att dela upplevelser med andra som känner igen sig är så välgörande. Att dela bördor med vänner som förstår, gör livet lättare för stunden.

Alla håller inte med. ”Döden, döden…” Det skämtades om att Astrid Lindgren alltid började sina telefonsamtal med sin syster på det viset. Så var den undanstökad.

Men själv mår jag inte bättre av det. Att skjuta undan. Livet är minsann en allvarsam sak. Vi behöver mogna. Vi måste våga se.

Till sist två i mitt tycke härliga dikter av framlidne biskopen Nils Bolander.

ANNORLUNDA
När man skall till att dö blir allting annorlunda.
En droppe ångest i leendet, som en södergök i ett sommarlandskap.
De lätta orden blir så tunga och tystnaden så besjälad, så full av ekon och outtalade önskningar.
Huvudsak blir bisak och man får ett ögonmärke bortom alla nära och kära. Hemlandet.

När man skall till att dö kommer resfebern över en som en nordisk skymning
och en iver att få trycka händer till tack och förlåt före avfärden.
Luften ropar av avsked som vildsvanornas bevingade plog mot söder i glasklar oktober.
Med en lockelse bortom allt förnuft.
När man skall till att dö blir allting annorlunda.

EN DEMOKRAT
Somliga bo i fattigbostäder,
andra i Strandvägspalats.
Ack, ett rum mellan fyra bräder
blir vår sista plats.

Ingen ska spänna sitt bröst och skryta
med sitt nackstyva jag.
Sex fot ner under jordens yta
flytta vi alla en dag.

Den som inhöstat mästerskapet
i att ta munnen full
får inom kort det skränande gapet
tilltäppt med kall, våt mull.

Livet spelar despot på tronen,
styr som diktator sin stat.
Döden ser aldrig till personen.
Döden är demokrat.