gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet

Grannar, men ganska olika

2 kommentarer

Flaggor
Nyligen var det Svenska Nationaldagen (sjätte juni). I år följde jag noga med i både radio och på TV och begrundade vad en nationaldag kan betyda.

I Finland är känslorna ännu starka. Nationaldagen, som firas den sjätte december, kallas för Självständighetsdagen och är för alla en viktig angelägenhet. Det är inte så länge sedan Finland hade krig och det minnet lever kvar hos flera generationer.

Dagens små finländska barn har ännu en liten tid kvar sina far- och morföräldrar i livet, de som deltog i krigen. Man tänker på de många som stupade. Man minns de 400.000 karelska flyktingar som kom, då Ryssland krävde stora landområden i öster. Vi 20-talister ser ännu med stort allvar på det förflutna.

När julfreden blåses in på julafton, med de mäktiga domkyrkoklockorna i Åbo bångandes i bakgrunden, då rinner tårarna på många. Då fryser man av någon sorts starka känslor.

Nu försökte jag leva mig in i firandet av den svenska nationaldagen på Skansen i Stockholm. I landet som haft fred i över 200 år och varit så framgångsrikt. ”Det goda landet”, tänkte jag, när vår familj flyttade hit från Finland i början av 1950-talet. Vi var så välkomna. Alla behövdes. Överallt goda intentioner.

I TV-sändningen satt de kungliga på första bänk i sina givna roller. Ett vackert skådespel som spred glans över flaggan.

Hur gick tankarna hos dem? Prinsessan Madeleine utan sin make. Hon hade kanske hellre stannat hemma. Maken Chris trivs antagligen inte alls i sin roll.

Kungen och drottningen är vana. Kronprinsessan Victoria och prins Daniel alltid behagliga och chosefria. Blivande prinsessan Sofia kommer säkert med förtjusning att ge sig hän åt prinsesseriet. Det visade hon tydligt i en intervju i TV4.

Jag tittade på Anna Kinberg Batra, med en glad dotter som kramade sin mamma. Dottern som de hade så svårt att få till, det berättade maken David Batra om i programmet Sommar i P1.

Hur tänkte hon där hon satt? Hur kände alla de andra politikerna det? Glada och stolta över landet? Eller bekymrade över allt som inte fungerar?

Man såg många människor med utländsk bakgrund. De som deltog vid firandet, är antagligen tacksamma över att ha lyckats etablera sig i Sverige. De flydde från något som inte var bra. De måste väl ha tyckt att Sverige var en vinstlott.

Men alla är inte lyckliga över sina svenska liv. Många kommer från fasor de aldrig kan glömma. Många hamnar i utanförskap. Om de inte får nya kontakter här, söker de sig enbart till sina egna grupper. Hur ska vi lösa det? Vi MÅSTE lyckas.

Vi är vettskrämda för att vara nationalister. Och det pågår en globalisering och vi kan inte komma undan den och vi måste lära oss leva, utan att ställa till konflikter. Hur skall vi bete oss? Är det alls möjligt? Men vi MÅSTE ju. Annars sjunker vi alla med båten i vilken vi sitter.

För länge sedan hörde jag ett föredrag av Erwin Bischofberger, bl.a. författare och professor i medicinsk etik. Han talade redan då – det är kanske 30-40 år sedan – om nödvändigheten av dialog. Han såg för sig ett dialogtorg där människor träffades för att diskutera, med utgångspunkten att man lyssnade på varandra. Alla skulle ge och ta, och inse att man ibland själv kunde ha fel.

Det är ganska svårt. Har det lyckats någonstans? Vad har vi för redskap? Vi skulle ha så mycket att vinna på det, alla. Och vi MÅSTE.

Jag har en god vän, Inger, f.d. lärare. Hon har tre egna barn men har hunnit med att ägna sig åt elever från andra kulturer. Bjudit hem dem, tagit del av deras framgångar och motgångar. En av de f.d. eleverna flyttade till Frankrike för flera år sedan, men fortsätter att ringa Inger varje söndag, och berättar hur han har det.

Inger har stor glädje av det här. Hon har förlorat sin syn och fått lov att ändra på mycket. Men kvar finns vännerna och minnena, av allt hon satsat på under sina dagar.

Om vi kunde ta efter henne. Om vi kunde bli litet mer lika Inger.

I den lilla världen skulle det få stor betydelse. Om det fanns fler av Ingers sort i många små världar, skulle det betyda oerhört mycket.

Annonser

Författare: gammelmormorn

Är 90+ och har barn, barnbarn, barnbarnsbarn och goda vänner. Är tacksam över mitt liv, får göra vad jag vill – men vad vill jag? Kanske finns det en längtan att ge sig ut i rymden och möta morgondagen – och samtidigt blicka tillbaka. Med åren kommer nya perspektiv på tillvaron.

2 tankar om “Grannar, men ganska olika

  1. Att verkligen lyssna på varann och inse att man själv kan ha/tänka fel tror jag är bland det svåraste som finns, redan när det gäller de svälvvalda närmaste. Då kan man ju försöka föreställa sig hur svårt det blir med meningsmotståndare.

    Det här är nog ett grundproblem för människan. Konstruktionsfel? Men man kan bli bättre på det. Produktutveckling? 😉

    • Ja, man kan bli bättre, men det behövs också att man mognar. Vi skulle alla ha så mycket att vinna på att lyssna och leva oss in i varandra. ”Konstruktionsfel” har vi nog många….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s