gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet

Om morgondagen vet vi så lite

7 kommentarer

BloggDorrit
Jag har en granne, en 40-årig kvinna, som plötsligt en februarimorgon inte kunde stå på benen. Hon ringde sina föräldrar. De trodde henne inte. Hon måste kalla efter ambulans.

Massor med undersökningar. Till slut en diagnos. En autoimmun sjukdom. Kanske kommer hon att bli återställd, kanske inte. Ingen vet än.

När jag först fick höra om det blev jag helt skakad. Hur skulle jag bemöta henne om vi stötte ihop?

Härom dagen var hon inne hos mig i några timmar. En härlig pratstund med en Christine som är klok, som ser sakligt och hoppfullt på sin situation.

Massor med olika behandlingar går hon igenom. Iväg med ambulans fem dagar i veckan och hem igen. Uppehåll några veckor, och så börjar det om.

Sakligt berättade hon om alla förändringar som måste göras i hennes hem. Vi har t.ex. små badrum. Med rullstol kan man varken komma åt toalett eller dusch. Torrtoa i sovrummet! En drastisk förändring i hennes vardag.

Hur skulle jag själv ha tagit det här sjukdomsutbrottet? En 90-åring borde ju kunna klara det med fattning. Jag är inte alls säker på det.

”Det blir ju inte bättre för att jag blir ledsen”, säger Christine. Jag hoppas hon slipper dyka ner i en depression. Det beror förstås mycket på hur sjukdomen utvecklas.

Jag föll i begrundan. Det här livet. Så osäkert det är. Så litet vi vet om morgondagen. Vad skulle Christine absolut behöva nu, förutom all kroppslig vård, mat och andra nödvändigheter?

Hon behöver sällskap nu och då under alla veckor utan behandling. Hon behöver någon att tala med. Någon som verkligen vill och orkar lyssna. Som inte står så nära att hon är rädd att belasta. Hon har säkert vänner som kommer på besök, men de flesta i hennes ålder är upptagna med jobb och familj.

Återigen detta med ”dialogtorget”, som jag tog upp i en tidigare bloggtext. Någonstans att åka iväg till, där det finns andra sjuka eller arbetslösa, med olika bekymmer. För det är bara människor med egna, verkliga bekymmer, som förstår och orkar höra på. Och sådana finns det många av. Knepet är att föra dem samman.

Christine berättade att under den fyra timmar långa behandlingen hon dagligen åkte till, där satt patienter med helt olika sjukdomar. De pratade med varann. De var intresserade.

Varför är du här?

”Jag har haft en hjärnblödning.”…”Jag har haft en stroke.”

Numera finns det grupper för många olika ändamål, t.ex. för bröstcancerpatienter, liksom för andra cancergrupper. Det finns AA-grupper för anhöriga till alkoholister. Att få prata med och bli lyssnad på. Det är läkande.

Vad mycket det hade underlättat för mig om det hade funnits en grupp för föräldrar till cancersjuka barn, då vår pojke var sjuk.

Jag fick småningom en god vän jag kunde prata med. En mamma till en elev i hans klass. Hon lät mig vara sorgsen när jag var det och hoppfull, när jag trodde på bättring. Det är inte så många utomstående som klarar det, då situationen är så allvarlig.

Det finns många ensamma människor, som inte känner sig behövda. Om man kunde hitta forum dit de kunde gå. För vi behövs ju alla.

Och, om man är sorten som genast är villig att hjälpa, då gäller det att vara lyhörd, så att man inte tränger sig på. Man vet inte om man faktiskt är till någon glädje.

Det är den hjälpbehövande som avgör den saken. Det är därför det är bättre med en grupp som man själv söker sig till.

Att behöva visa tacksamhet mot någon snäll människa man inte har utbyte av, är förfärligt. Medkänsla med viss distans kan ha ett värde. Att vara redo när man blir kallad.

Annonser

Författare: gammelmormorn

Är 90+ och har barn, barnbarn, barnbarnsbarn och goda vänner. Är tacksam över mitt liv, får göra vad jag vill – men vad vill jag? Kanske finns det en längtan att ge sig ut i rymden och möta morgondagen – och samtidigt blicka tillbaka. Med åren kommer nya perspektiv på tillvaron.

7 tankar om “Om morgondagen vet vi så lite

  1. Kära Gammelmormor!
    Du har fått en uppgift!
    Din granne har i Dig funnit en klok och lyssnande samtalspartner.
    Vilken lycka för er båda i allt elände.
    Tag varmt emot det.
    k.

    • Tack Kerstin. Tror inte jag är rätt person just nu i alla fall. Det fick mig bara att fundera. Världen är ruggig, med dessa nya terrorattentat. Att människan kan vara så galen.

  2. Ja tänk att livet kan bli så annorlunda från en dag till en annan. Tror att det behövs en otroligt stark människa för att klara den omställningen, sen risken att dessutom bli väldigt ensam som nog är överhängande, för vi människor har en tendens att orka ett tag, men inte hur länge som helst.
    Håller absolut med dig att det borde finnas forum, har själv några gånger varit en lyssnare, har inga problem med att bara lyssna också på svåra saker, tror att det var Dalai Lama som sa ” när du talar repeterar du bara vad du redan vet, men när du lyssnar kanske du lär dig något nytt”
    Viktigt som du säger att vara lyhörd, inte allt är så enkelt som att bara stövla in och tro att man gör något bra och mest tillfredställer sig själv……….

    • Dalai Lama – kloka ord. Skall ta dem till mig.
      Kan tänka mig att du är bra på att lyssna. Du kom tidigt ut i livet på egen hand och lärde dig mycket. Så har du i dina jobb också
      behövt lyssna. Ack nej, inte stövla på. Så många olika vis man kan göra fel på.

  3. Vad glad jag blir att du skriver. Och om så väsentliga saker – dialogtorg, som du kallar det ligger mig varmt om hjärtat.

    Vid de riktigt jobbiga situationerna i mitt liv var det så tydligt att det var just det jag behövde. Den ena gången fick jag det, den andra inte. ENORM skillnad i hur jag mådde.

    Idag skulle jag ha sökt kontakter på/via nätet. För man behöver just det du beskriver: nån som lyssnar, vet hur det är, nån som inte behöver skonas. Och öppnar man sig får man förvånansvärt mycket stöd även där man inte förväntat sig det.

    Min man berättade efter ballongsprängningen hur hjärtgubbarna träffades en period för träningspass. Men det som gav mest var de korta samtalen i omklädningsrummet…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s