Läran om det friska åldrandet, gerontologin, aktualiseras allt mer. Nu, när åtskilliga kommer att hinna fylla hundra år, görs ansträngningar för att så många gamlingar som möjligt ska hålla sig på benen.
Samtidigt: det finns inte tillräckligt med ungdomar, som är sugna på att ta hand om dem.
Man läser om hur vilsna och rädda en del 40-talister känner sig inför pensionärslivet. Hur ska man vara? Vad ska man hitta på? Vart ska man resa? Hur mycket kan man tillåta sig att slappa, vila? Inte finns det några bra svar på det.
Om man som jag varit hemmafru under perioder, blir det inte så stor skillnad i pensionsåldern. Livet flyter vidare mellan olika göromål. Om man har barnbarn har man rentav varit behövd och efterlängtad.
Det finns nittioplussare som är pigga och alerta, med en hel del kraft kvar. Jag blir alltid så förvånad då jag träffar på dem. Skulle tro att flertalet av oss ändå är ganska trötta. Och osäkra på vad vi förmår.
På frågan hur jag mår, brukar jag svara: Tack, jag vet inte. För det växlar i ett kör. Bäst som man ligger och tänker att nu orkar jag inte upp mer, så ringer kanske telefonen och mitt i allt är man nästan munter.
Det är Birgitta som ringer och kollar om jag har något nytt att komma med – och det har jag denna gång. Har nämligen haft besök av unga (sådär 70-åringar) från Finland. De och jag pratade non stop. Om min mamma och moster och tanter och kusiner. Det finns ingen annan mera på detta klot som minns dem.
Minnena framkallar så härligt varma känslor. Så starkt kändes inte kärleken till dem medan de fanns, för då hände det så mycket runtom. Och de var så självklara.
När ”ungdomarna” åkt kom stora tröttheten tillbaka igen. Den går alltså än så länge att momentant sjasa undan.
Men alla dessa minnen som kommer till en nu på gamla da’r, när man inte är upptagen med tusen saker hela tiden. Så levande de blir. Inte så att jag tror att personerna fått liv, men de känns så nära. Denna vår svindlande fantastiska hjärna som kan härbärgera så mycket.
Det är något alldeles nytt för mig det här. Det har jag inte upplevt förrän nu, under det senaste året.
Nog är det här livet för märkvärdigt för att bero på en slump. Slumpen att syre och väte och vatten och alla nödvändiga ingredienser fanns på plats. Att det då uppstod encelliga varelser, eller vad man ska kalla dem. Att det sen under årmiljonerna utvecklats människor som en Rembrandt, en Dostojevskij, en Bach. Nog måste det väl finnas något mer, något våra hjärnor inte kan fatta?
Människan har upptäckt Higgspartikeln (bilden) och den skulle vara sista pusselbiten till en förklaringsmodell, hette det ett tag. Men nu anses det inte längre lika säkert.
Ingen vet om det finns en Gud. Ingen har sett Gud. Ändå slåss människor och dödar varann för att somliga är avfällingar från tron av ”den rätta sorten”.
Bäst att stiga upp och koka kaffe och låta tanken landa vid köksbordet.
Foto: SVT.
gammelmormorn 
1 juli, 2015 kl. 22:29
Ja visst kan vi människor vara så korkade. Och livsfarliga.
Det här med att man ska jobba längre tycker jag är orättvist. Javisst, i mitt jobb kan man jobba längre. Men många har väldigt tunga jobb så att kroppen är så utsliten att det knappt går att jobba till 65. För att samhället ska kunna ta hand om alla åldringar som ska leva över 100 år tror jag att man måste se till att arbetsmiljön blir sådan att det går att jobba till 70. Så att vi inte tung äldreomsorg alltför tidigt.
Kramis
2 juli, 2015 kl. 09:26
Ack ja, vi gör så mycket som är tokigt men också mycket som är så bra. Och vi snurrar runt och vet varken ut eller in. Hörde radioprogram om att inga chefer behövs. En ung man som inte tålde att bli tillsagd. Cheferna har betalt för att kuscha oss sa han. Vi skulle alla behöva prya inom varandras yrken och livsvillkor, då kanske vi begrep väldigt mycket bättre. Jag tycker inte det finns några ”skitjobb”. Vi behövs alla om tillvaron ska bli dräglig.
3 juli, 2015 kl. 19:21
Så sant så
2 juli, 2015 kl. 09:31
Själv hade jag en gång Brott och straff som tema inom en studiecirkel jag höll. Om alla har läst och man samtalar om boken, får man hemskt mkt mera ut av den.
Nu klickade jag på ngt och mitt svar till dig Gun åkte iväg uppåt. Det var för att jag skulle lägga till ”Kram” till Surri. Glömmer alltid det….. Kram på er båda.
2 juli, 2015 kl. 23:44
Fniss, så det kan bli. Kram på vig vännen
2 juli, 2015 kl. 07:09
Ja visst är hjärnan hos oss människor en otrolig skapelse! Tänk om alla använde den enbart i ett gott syfte vilken värld vi skulle få. Just dessa herrar du nämner var ju fantastiska Bach musik som är så lättlyssnad raka motsatsen till vår Sibelius som gjorde den så ödesmättade Finlandia som ger en rysningar långt in i ryggraden. Såg några av Rembrandts mästerverk på Rijksmuseum i Amsterdam för ett par år sedan, mäktiga målningar. Men den målning som gjorde störst intryck på mig var en betydligt mindre tavla ” mjölkerskan” en flicka som häller mjölk i en kanna, så naturtrogen så man tror att mjölken som rinner är riktig. Dostojevskijs ” Brott och straff” började jag med många gånger men orkade inte läsa färdigt, men så köpte jag den som ljudbok inläst av Per Myrberg och då kunde jag nästan inte sluta lyssna så bra den boken helt plötsligt blev.