gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet


8 kommentarer

En 90-årings önskan

Bokbild
Berättade för ett tag sen om mitt intresse för boken ”Med TAO i tankarna”. Kanske räknas den som en av alla självhjälpsböcker, av vilka jag läst massor och sedan glömt bort. Mer eller mindre. När man är ung kan man behöva dem. Då hinner man inte. Som 90-åring hinner man, men behöver dem knappast mera.

Hur som helst. Den här boken grep tag i mig. Den utgår från TAO, en uråldrig visdomslära. Författaren, Marta Cullberg Weston, närmar sig läran ur ett vardagligt, psykologiskt perspektiv. Hon kommer med frågor och ger förslag till övningar.

Stannade till vid frågor som ännu kan vara aktuella för mig. De är inte så många mera.

Vad får dig att uppleva ”flow”? Hur önskar du att ditt liv ska se ut om fem år? Kan du förhålla dig på ett annat sätt till det lidande som finns i din tillvaro? Hur vill du ta vara på dagen du har framför dig? Vad har fått dig att le de senaste dagarna?

Utöver detta en anmodan om minutlånga meditationer nu och då under en dag.

Det sistnämnda är mycket bra. En minut kan man orka och hinna med när som helst. Om tankarna far iväg, gäller det att genast återföra dem till andningen. Det ger faktiskt viss hjälp mot oro.

På frågan vad som får mig att uppleva ”flow” har jag många svar. Inte genom aktiviteter mera, för att jag orkar så litet. Men jag upplever mycket med starka känslor.

Ibland räcker det att se ett TV-program. Jag var inne på det i min förra bloggtext, och återkommer nu till TV-konserten med Norska Kringkastingsorkestern, KORK. Den spelade tillsammans med lokala förmågor.

En av dessa var en ung autistisk man, Ole. Han hade absolut gehör och behärskade många olika instrument. Samtidigt drogs han med sociala problem.

Oles föräldrar satt med i den fullsatta salen.

Att se hans lycka, när han spelade på orkesterns flygel. Att se all värme som sveptes över honom.

”Det här är stort.” ”Det här är fett.” Enorma applåder. Tror aldrig jag sett en publik visa så äkta och starka känslor. Kan inte tänka mig att det fanns någon avund på något håll. Allt var, tror jag, idel kärlek och värme.

Som yngre hade jag kanske inte levt mig in i det lika mycket som nu. Det är som att jag numera upplever allting starkare. Lycksaligare.

Vad har fått mig att le de senaste dagarna?

Ja, det kan vara minnen. Hågkomster av tokiga saker man sagt och gjort. Som när jag blev ombedd att skriva på en lista för bevarande av ett hospits. Och jag hörde det som ”rostbiff”, och sa att det inte intresserade mig.

Det kan också vara ett vänligt bemötande. Andras leenden smittar. Vi borde le mot varandra oftare.

Landa i mig själv i tacksamhet över livet?

Ja, det kan jag. Det har funnits stora sorger också. Sorgen efter vår yngste pojke som dog 1973. Den går aldrig över. Men ser framför mig mycket som kunde ha gått snett, men som slutat lyckligt. Jag landar numera väldigt ofta i tacksamhet.

Kan jag förhålla mig på ett annat sätt till lidandet i min tillvaro?

Kan inte säga att jag lider. Nej lidande är ett för starkt ord. Störningar, stundom plågor. Hur förhåller jag mig till dem? Jag tänker att de ingår i livet. Man måste stå ut med en del. Söka lindring.

Allt lidande i världen, det kan man inte alls förhålla sig till. Vi förtränger det mesta hela tiden, för annars skulle vi inte klara av att leva.

Hur tar jag vara på dagen jag har framför mig?

Jag gör så mycket jag någonsin orkar. Jag skriver på kvällen upp allt jag planerar göra nästa dag. Jag ska väl lyckas i alla fall med hälften. Som gammal har jag inte brist på idéer. Det är orken som tryter. Jag har aldrig tråkigt beroende på att det är så himmelens skönt att vila mellan varven.

Hur vill jag att framtiden skall se ut?

Kan inte se flera år framåt. Vissa planer kan man ha, medveten om att de kanske inte förverkligas.

Jag kommer att bli allt tröttare. Jag hoppas få ha ro inom mig. En skön trötthet är härlig, om man får ge efter för den. Och att så en dag få somna in för gott. Det är en 90-årings önskan.

Annonser


14 kommentarer

Lockad av ”livmodersstolen”

DorritiStol
Har på sistone fått en del komplimanger för ungdomlighet. Trevligt, men tänker nu avslöja hur det verkligen är med den saken.

Det finns säkert ungdomliga 90-plussare idag. Det finns ju till och med pigga 100-åringar. Men skulle ändå tro, att flertalet kanske är mera som jag.

På morron, vid sextiden måste jag upp ur sängen. Då har jag varit på benen en tur redan mitt i natten.

Känner mig ängslig när jag stiger upp. Kniper hårt i täcket, som om det skulle vara till någon hjälp om jag trillade. Jag står upp i 2-3 sekunder och kollar balansen. Vaggar sen iväg till badrummet. Försöker komma ihåg att vara tacksam över allt jag ännu klarar att göra utan få hjälp.

Vet att några av mina äldre vänner till exempel måste ha blöjor på natten. Att behöva bli som ett spädbarn, utan att vara det minsta gullig mer. Sorgligt, men allt måste man lära sig att ta.

Numera lägger jag mig en stund på nytt efter det här och samlar mig innan jag går ut i köket. Frukosten, pillren. Rutiner. Förr var frukosten – yoghurt, flingor, linfrön, katrinplommon – dagens bästa måltid. Så är det inte mera. Det är sällan någon måltid smakar sådär väldigt bra.

Efter frukost blir det en härlig stund med dagstidningen. Måtte papperstidningarna finnas kvar så länge vi 20-talister lever.

Jag läser tidningen ganska noga, men sporten bryr jag mig inte om. Har annars märkt att gamlingar som är sportintresserade här hittar gemensamma samtalsämnen med barnbarnen. Där är jag helt hopplös.

Efter att tidningen är läst, utför jag än så länge enkla gymnastikövningar till sängs. Men sen. Sen tar det emot.

Tittar på kockan. Halvnio. Ligger litet till. Till kvart i. Blundar. Ser på klockan igen. Nämen – halvtio, vart tog den halvtimmen vägen?

Att duscha är numera bara usch, fy så jobbigt. Duscha får jag inte göra mer än högst ett par gånger i veckan, sa en huddoktor till mig. Honom gillade jag.

Blomvattning och diverse plock, men ATT jag kan vara så trött.

Klä på sig. Skönt krypa i samma kläder som igår.

Bädda sängen. Inte som förr. Man ska vädra sina kvalster, läste jag någonstans. Alltså låta sängen stå och svalna. Det gillar jag också.

Vid halvtolvtiden en enkel lunch bestående av en knäckebrödsbit med ett salladsblad och pepparsalami. Kall mjölk. Kaffe med Frödinge ostkaka med äpplemos och hackad mandel. Linfrö ovanpå. Tenderar att bli mer eller mindre samma meny varje dag.

Och sen då? Blänger på sängen och på härliga livmoderstolen som jag passerar. Den ska jag landa i om en stund, men lyckas övertala mig att först gå fem minuter i sakta mak på elektriska promenadbandet. Det skaffade jag mig för några år sedan, för att ha vintertid, om det är halt. Men har bestämt att jag året om måste trava där, minst fem minuter per dag.

Hur kan fem minuter vara sååå lååånga? Jag traskar och blundar och tittar på mätaren och det har gått knappa tre. Men det händer också att jag kommer att tänka på något speciellt och åtta minuter passerar.

Så har klockan hunnit bli 13 och nu kan jag fastna vid radions P1. En sommarpratare, om det är någon jag vill höra. Utrikeskorrespondenterna. Studio 1, alltid. Och då har ju flera timmar slunkit iväg. (De dagar jag har en tid att passa känner jag stress redan tidigt morron.)

Hinna läsa biblioteksböckerna också. Får var fjärde vecka hem sådär tio stycken, som jag beställt per mail. Den här fina servicen heter ”Boken kommer”.

Att få mig ut på en rejäl promenad är numera hopplöst. Det behövs starka stimuli. En pigg promenadkamrat vore härligt, men de jämnåriga är inte pigga de heller.

Förr ringde vi varann, ofta. Nu är man rädd för att störa. Birgitta har vilostund mellan 13 och 15. Vännen Ulla brukar också tuppa av, säger hon. Det kan inte jag. Jag kan maila, men de har inga datorer.

Undrar om jag ännu skulle bli pigg om någon t.ex. ringde från radion och bad mig medverka. Det hände för något år sedan. Minns att jag var trött då också och hasade mig till luren och blev pigg på en sekund – och yster!

Nåväl, om jag inte väntar något besök eller skall iväg någonstans klär jag av mig igen redan på eftermiddagen. Det är så skönt att flyta ut. I nattlinne och morronrock, som inte sitter åt i midjan och stramar och spänner på alla håll och kanter.

Middag. Något enkelt som går att mikra. Även glass och jordgubbar så är års.

Så är det TV. Blev härom kvällen rent av lycklig då jag såg det norska programmet ”När orkestern kom till byn”. Det var KORK, Kringkastingsorkestern, som skulle ge konsert på den lilla orten Modum, med inhopp av lokala musikanter. Bland annat en 88-årig man som spelade tuba.

Att se deras glädje och stolthet över att få spela med KORK, den fina orkestern med professionella musiker. Underbart.

En härlig programledare, en livlig ung kvinna, ledde det hela inför en fullsatt sal av jublande Modumsbor.

Glädjen stod verkligen högt i tak. Det fick mig att bli rörd. Och litet lycklig. Att se samspelet, glädjen, välviljan, stoltheten. Det här var STORT, sa Modumsborna.

Tänk om människor kunde vara såna mot varandra. Inte bara nu och då, utan som en självklarhet. Istället för krig och våld – glädje och välvilja.

Men människan är ett komplicerat djur. Måtte vi med tiden lära oss tåla varandra.


34 kommentarer

Om att vara nöjd med livet

BloggDorrit
Träffade min vän Marianne en dag. Hon berättade att en granne till henne dött. ”Hon dog så nöjd”, sa Marianne.

Dog så nöjd? Ja, det borde varenda människa få göra, men så ser inte livet ut. Många dör för tidigt, många har svåra liv. Många lider. Flyr från sina hem. Blir rotlösa.

Vad är det som gör en nöjd? Inte enkelt att svara på det.

Jag tänker mig att alla som orkat kämpa sig igenom något, kan känna sig nöjda. Igenom svårigheter, igenom besvikelser. Att kämpa är väl egentligen vad livet går ut på.

Om man har det materiellt bra, borde man vara nöjd. Men det räcker inte. Att få allt serverat på gyllene fat, ger ingen salighet.

Nej, jag tror att alla svårigheter och motigheter man klarar av, det gör en nöjd. Och det gör att man mognar.

Som femtioåring trodde jag nog jag var mogen. Läste på den tiden psykologi vid universitetet i Lund. Vi studenter fick i uppdrag att teckna våra liv i form av någon figur i olika färger. De andra studenterna var unga. De målade komplicerade former och massor med olika färger och när de sen skulle beskriva sina alster, visade de upp ett myller av olika känslor, som de knappt kunde reda ut.

Själv målade jag en brun stor låda. Brunt är för mig en trygg färg. Som jorden. Jag kände mig stabil. Jag trodde jag var mogen. Men det var jag inte.

Som sextioåring funderade jag över den saken igen och kände mig litet klokare. Jag hade börjat fatta, att mognaden kommer inte så lätt för en människa som lever privilegierat. Det handlar hela tiden om kampen.

För inte så länge sen såg jag en TV-film av en Ville Haapasalo, en finsk man som bor i Moskva och talar ryska flytande. Han företog sig en färd till Ishavet och hälsade bl.a. på ett ryskt urfolk, Pomorerna. Han intervjuade gamla människor, som alla levde under fattiga och torftiga förhållanden. De fick skotta sand varje morgon för att komma ut genom dörren. Sand istället för snö.

”Är du nöjd?”, frågade Ville flera av dem. Ja, alla var de nöjda: ”Vi har fisk i vattnet och en del vilt och en liten trädgårdsplätt.” Mer än så ansåg de sig inte behöva.

Och jag – nu som nittioåring – är jag mogen, eller kanske övermogen?

Nej, minsann. Ännu märker jag att det finns saker att lära.

Skaffade boken ”Med TAO i tankarna”, en psykologisk visdomsvandring av Marta Cullberg Weston. Och märkte att det rann nya insikter IN i mig. Den boken är nog främst tänkt för människor mellan 20 och 60, som en hjälp att tackla sina liv. Jag har själv inte varit mottaglig förut. Visst har jag läst om mindfulness och annat i långa banor. Men först nu gick TAO-tankarna in. Förklara det, den som kan.

Taoismen är en av Kinas tre olika religioner. Den har stora likheter med buddhismen. Dess ursprungskälla är ”TAO Te Ching,” en bok som skrevs för 2.300 år sedan av Lao Tzu.

Det taoistiska idealet är ödmjukhet och att låta naturen ha sin gång. En behövlig eftertanke i vår kaotiska tid. Just nu känns det idealet riktigt bra.


9 kommentarer

Min snillrika väninna Lilly

Lilly
I min förra bloggtext nämnde jag en klasskamrat, Lilly. Drog mig nu till minnes att min man och jag var bjudna som vittnen vid hennes vigsel.

Det tillhör en av ålderdomens fröjder att minnen dyker upp och blir så livslevande. Medan allt pågår, ja då skiljs man åt och var och en går till sitt. Men nu när många gamla vänner och händelser bara finns i ens huvud, då finns de liksom till hands hela tiden.

Nåväl, efter den snabba vigselceremonin åt vi lunch hemma hos Lillys mamma, som var kökschef på ett företag och alltså bra på matlagning. Hon hade aldrig levt ihop med Lillys far.

Tryckt stämning. Vi fungerade inte alls ihop, vi fem som satt runt bordet. Brudgummen talade om för sin nyblivna svärmor, att hon inte behandlat Karl Johans-svamparna på korrekt sätt. Min man ångrade att han alls följt med.

Det gick några månader och så träffades vi igen, nu på skärgårdsön där vi hade vårt sommarhus. Lilly med man kom ut på besök. Både hon och jag var då i femte månaden. För mig var det andra barnet.

De hade två kattor med sig. Vi rodde ut med båt och ena katten ramlade i sjön. Min man fångade upp den.

De åkte tillbaka till stan och det blev lugn och ro och vi var lättade.

Lilly skilde sig strax efter det, under graviditeten. Det var planerat. Hon ville att hennes barn skulle få ett ”fint” efternamn. I samma vecka som vår dotter föddes fick Lilly en son. Sonen gavs ett mycket speciellt förnamn och blev ett snille, liksom mor sin.

Under årens lopp kom Lilly med sonen många gånger och hälsade på oss. Medan vi bodde i Göteborg minns jag en dag då vi var på Konstmuseet.

Lilly stod framför mig och sa, att ”nu ser jag vem du liknar” och så nämnde hon en känd filmstjärna. Vilken den stjärnan var har jag glömt, men minns att jag sög på karamellen länge. En filmstjärna!

”Åååå där är ju en äkta Braque”, skrek hon i samma sekund och rusade iväg till nästa sal, där konstverket ”Woman With A Guitar” hängde. Det var så jag lärde mig vem Georges Braque var.

Lilly återkom ganska ofta med sin son. Hon ville studera hur en kärnfamilj hade det. Knappast något hon själv ville ha.

I 50-årsåldern drabbades hon av en svår stroke. Blev förtidspensionerad, men kunde fortsätta med sina många kulturella intressen. Hon höll föredrag om konst för utvalda kretsar. Politiskt var hon mörkblå.

Aldrig att jag upplevde henne som deprimerad eller det minsta ledsen. Hon var förälskad i sig själv och sin höga IQ. Har aldrig mer träffat någon liknande person.

Sista gången jag hälsade på henne var vi båda runt 75 år. Hon hade svårt hjärtfel och var nyopererad. Svårt att andas, jag trodde hon skulle dö just då. Men fortfarande lika belåten med sig själv.

Hon hade bokhyllor utmed alla väggar och på stolsitsarna låg boktravar som man fick plocka undan för att kunna sätta sig. Hon läste kopiöst mycket.

Lilly betraktade mig von oben och njöt av sin genialitet, men det bekom mig inte ett dugg. Jag var nöjd med mitt och trygg i mig själv. Och på något vis hade vi ofta roligt tillsammans.

Nu finns bara tre klasskamrater kvar. Med en av dem, Ulla, brevväxlar jag. Och till en andra, Rut, skriver jag och hon ringer mig.

Vad handlar breven numera om? Inte så mycket om gamla tider. Vi radar nog mest upp vad vi gjort på sistone. Någon krämpa slinker med. Tröttheten tar ut sin rätt. Det vore förmodligen annorlunda om vi kunde träffas och sitta och samtala.

Livet har sin gång.


5 kommentarer

Väninnor från förr

Bloggvaninnor
Lyssnade till Tom Alandhs härliga Sommarprogram. Han berättade om alla många olika kontakter och relationer han haft, det inspirerade mig till att börja tänka i liknande banor.

Antar att de flesta känner igen sig: man plockar fram olika sidor hos sig själv, beroende på vilka vänner man träffar. Någon vän är gladlynt och skämtsam, någon är reflekterande, någon är deppig. Då har man nytta av de egna erfarenheterna.

Tog fram ett fotoalbum och började titta på gamla bilder. Fastnade en lång stund vid några bilder, inte av de närmaste vännerna, utan av de mest originella.

I skolan fanns Lilly som, liksom jag, inte tillhörde ”stjärnflickorna”. Hon och jag var omaka på en massa vis, men vi hade också gemensamma nämnare.

Lilly var mycket begåvad. Det som höll oss ihop var att vi båda gillade att skriva sketcher och att uppträda. I skoltidningen fick vi vanligtvis beröm: ”Festens clou” och liknande.

I övrigt var vi mycket olika. Jag var präglad av att vara ”lilla gulle” och – betänk att detta var för drygt 70 år sedan – hoppade inte över några skaklar, minsann. Lilly, däremot, var företagsam på karlfronten. Hon fick inte dansa mer än jag, men hon såg till så att det hände något.

Hon blev gravid medan vi gick i skolan, men lyckades få till stånd en abort på sjukhus, fastän abort inte förekom, vad jag vet, i nästan något sammanhang på den tiden.

Hon gifte sig med svarta fåret i en ”fin” släkt, för att hon ville ha hans namn. Ett barn ville hon också ha, som fick detta namn. En son födde hon och skilde sig efter några månader.

Hon slutförde sina studier och lärde sig många språk. Fick ett jobb, dock inte på någon chefsnivå. Det var ovanligt att kvinnor då ännu avancerade.

Hon ändrade aldrig livsstil, utan hade korta relationer med olika män hela livet igenom. Hon hade också svårt att förstå mig, som levde stabilt och borgerligt.

Vår vänskap höll i sig, även om den var något kluven. Vi brevväxlade ända tills hon dog 80 år gammal.

En helt annan vän var Elsa. Uppvuxen i ett kristet hem med anspråkslösa, lågutbildade föräldrar. Hon sydde på grejer till sin brudkista och fnittrade så snart man nämnde hennes fästman. Sådant speciellt fniss förekommer inte mera.

Vi var bankkollegor på den tiden och bildade en så kallad syjunta. Vet inte varför jag tyckte så mycket om henne. Hon fick inga barn men var alltid intresserad av andras barn. Sån’t blir man varm av.

Inser nu efteråt att vi inom min familj tog alldeles för mycket för givet, att Elsa och hennes man skulle vara imponerade av våra ungar. De var ju så ljuvliga…

Journalisten Barbro Alving, känd under signaturen BANG, hade i tiden en väninna hos sig några dagar. Vid avskedet sa väninnan att ”usch, jag har ju inte hunnit berätta om mina barnbarn”.

”Det tackar jag dig alldeles särskilt för”, sa Bang.

Ytterligare en mycket annorlunda vän var Mirja, en temperamentsfull dam, sångerska bland annat. I början svalde jag henne med hull och hår. Allt kring henne var roligt, trodde jag, tills hon mitt i allt sa upp bekantskapen och skällde ut mig. Temperamento.

Hon var mytoman också och det tog ett tag innan jag fattade galoppen. En spännande person, men det mesta skedde på hennes villkor.

Både Lilly, Elsa och Mirja är borta sedan länge.

Genom livet har jag haft många olika väninnor, utan att reflektera över varför. Utåtriktad bara, det var jag. Alltid ivrig. Ständigt öppen för nya relationer.

Nu som gammal orkar man inte mera, är också mera kräsen. De man umgås med betyder mera. Man litar på varann, man lever sig in i varann. Vänskap är, utöver de barn man har, så oändligt värdefullt.

Barndomsvänner kan man ha vuxit ifrån. Man har utvecklats helt olika, passar inte ihop i vardagen. Men den gamla starka vänskapen finns kvar och blommar med jämna mellanrum.