gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet


19 kommentarer

Annorlunda nu, när ett barn föds

PippibildBlogg
För en tid sen kom mitt fjärde barnbarnsbarn till världen. En stadig liten flicka, som har en storebror på tre år.

Idag får pappan vara hemma ett antal dagar. Det äldre syskonet blir inte puttat åt sidan, utan får sakta vänja sig. En dryg vecka, då hela lilla familjen är tillsammans.

För 63 år sedan föddes vårt andra barn, en flicka. Hennes storebror, då ett och ett halvt år gammal, detroniserades från modersfamnen.

Ingen pappa hemma. Inte vid förlossningen heller. Ingen ifrågasatte det. Det ansågs helt självklart vara ett kvinnoområde. Blir glad när jag ser hur mycket bättre det är för de flesta idag.

I mitt fall var det extra ensamt, då min man hade fått jobb i Gävle och flyttat dit från Åbo några månader innan förlossningen. Min mamma var hos mig när hon var ledig, men jag skulle ju packa ihop hela hemmet för att efter bara tre veckor ansluta till Sverige.

Storebror grät och var ledsen. Inte lätt att acceptera att en syster kom och tog hans plats. Försökte trösta honom och få honom att känna sig viktig. Även familjens boxer ville trösta. Men storebrors tårar trillade ändå.

Jag var stressad och mjölken sinade. Min man kom till Åbo några dagar inför flytten. Därefter bar det iväg med båt till Stockholm. Lillan fick diarré. Det var ganska jobbigt.

Inte fanns det något vabbande på den tiden. Inte sågs det som något problem att ha små barn tätt på varann.

I Gävle flyttade vi in i ett nybyggt flerfamiljshus. Min man skulle dagen efter vara på sitt jobb på fartygsvarvet klockan sju på morron. Före det sprang jag ut med hunden.

Fick tag på bröstmjölk via barnavårdscentralen och en mjölkstinn mamma. Fattar inte idag hur jag klarade allt det här. Kände ju inte en kotte i staden.

I trappan där vi flyttat in hade grannarna hört talas om att det kommit en ny familj från Finland, med en liten baby som var sjuk. Jag kom en dag med storebror vid handen och mötte en granne som sa ”så roligt att babyn är frisk igen”. ”Nej, det är lillasyster som är sjuk”, sa jag. ”Det här är storebror.”

Tänker på hur det var förr, när familjerna ofta fick många barn. Hos de fattiga var det kanske ont om både mat och värme. Sett med de ögonen, var det inte ett dugg synd om mig. Nästan rena lyxen.

Hela tiden så. Det finns alltid de som har det värre. Man förstår inte när man har det bra, man vill ha mer.

Och när man nu som gammal ser tillbaka på sitt liv. Vad gör en lycklig? Vad gör en ledsen?

Lycklig blir man över kärlek och vänskap. Olycklig över sådant där man tycker man brustit. Allt har med relationer att göra.

Har skrivit det förut, men det kommer om och om igen. Så starka känslor för dem man älskat. Faktiskt så ömma känslor även för dem man inte begrep sig på som ung. Det är inte så lätt det här livet. Det kommer ånger och tårar över dem man tidvis svikit. För att man inte orkade. Inte hann. Inte begrep.

Varför blev hon som hon blev? tänker jag nu. Vilka besvikelser skulle hon ha kunnat berätta om? Hade jag kunnat bemöta henne på ett annat vis? Hade vi kunnat bli goda vänner?

Så kommer det alltid att vara. Vi är ofullkomliga alla.

Annonser


6 kommentarer

Vill jag gärna prata om

Topplista
Det blir allt längre uppehåll mellan de små kalasen numera, oss gamla vänner emellan. Vi ses, säger vi i telefon. Ett antal veckor rinner iväg.

Större bjudningar saknar jag alls inte, från dem kom man ofta hem utan att ha något tänkvärt med sig.

Men när vi vanliga gamla vänner träffas, lyssnar vi på varann. Jag har ibland med mig en pratlista. Den kan fylla sin funktion. Vi har tagit del av samma nyheter, läst samma tidningar, men just då inte haft någon att diskutera det med. På kalaset minns man ofta ingenting av allt detta.

Om jag vore bjuden på kalas idag skulle pratlistan se ut så här:

• Hiroshima. Sjuttio år sedan bomben
• Ulf Danielssons bok ”Mörkret vid tidens ände”
• Sommarprataren Seinabo Sey om sin bakgrund och uppväxt
• Studio Ett i radions P1 om hur fickor blir behandlade i Bangladesh
• Amelia Adamo i ”Min sanning” på TV
• Henrik Ennarts bok ”Åldrandets gåta”

Blandad kompott. Sorgligt och grymt. Positivt och hoppfullt.

HIROSHIMA. En 84-årig man blev intervjuad. Han hade blivit svårt skadad när bomben föll år 1945. Hans mamma hade suttit med honom i famnen i timmar och dagar och hela tiden sjungit en vaggvisa. Om och om. Det här kom att betyda oerhört mycket för honom. Han fick ett munspel och har sedan dess varje år spelat vaggvisan på den aktuella dagen. Visst blir man gripen. En annan man var 8 år det året. Det mesta i hans omgivning krossades, men ett piano förblev helt och det används ännu idag.

”MÖRKRET VID TIDENS ÄNDE.” Boken handlar om mörk energi som är ett mysterium. Författaren Ulf Danielsson skriver att världen är oerhört mycket mer annorlunda än vi tror. Mörkret är den okända sidan av livet. Han betonar att de frågor vi ställer kommer vi troligtvis aldrig att få svar på. Dessutom kommer framtida generationer att ställa nya frågor. Ja det låter nu inte som kafferepsprat. Jag har inte läst boken ännu, och lär väl inte att begripa något i den heller. Men den intresserar mig mycket. Så länge vi inte vet allt, är det svårt att utesluta något. Kan det finnas en Gud?

SEINABO SEY. Sommarpratare och sångerska. Född i Stockholm år 1990. Gambiansk far och svensk mor. Hon var alldeles härlig att lyssna på. Hon har bott i Gambia ett antal år och sa sig älska det landet, men också Sverige. Hon berättade så levande om sin uppväxt. ”Afrikanska kvinnor har stor rumpa och stora bröst.” Hur hon redan som ganska liten drömde om att bli smal och hur hon kämpat på alla tusen vis för att bli accepterad och omtyckt. Hur begåvad hon är.

FLICKOR I BANGLADESH. En del ondska är så grym att den bara inte går att förstå. Studio Ett hade ett inslag från Bangladesh om hur hundratals flickor blir angripna med syra över ansiktet och kroppen, för att deras föräldrar inte har råd att betala hemgiften. Flickor där har ingen arvsrätt. Att människor kunnat bli så fruktansvärda. Det heter ju att ingen föds ond. Vad är det som frammanar ondskan?

AMELIA ADAMO. Alla vet vem hon är. I TV-programmet ”Min sanning” var hon tjusig att se på och välformulerad naturligtvis. Också oerhört öppen, nästan så man blev litet orolig. Hon talade om sina egna svagheter, erkände att hon vill behaga. Vet inte om hon också kan skratta åt sig själv. Hoppas det, det är det väl bara vi kvinnor som kan? Har i alla fall inte träffat på en självironisk karl.

”ÅLDRANDETS GÅTA.” Den här boken, av Henrik Ennart, har jag läst. Författaren berättar om en man, Gösta Englund, 100+, och beskriver honom som urtypen för dagens aktiva åldringar. Gösta Englund har aldrig varit sjuk och åkte på språkresor ännu vid 93.

I boken möter vi också Ruth Engström, 110 år, boende på Gärdet i Stockholm. Finklädd och med guldhalsband. Fram till hon var 102 år bodde hon själv i en tvåa på Östermalm. Då gick hon ännu i högklackat och var sminkad och lät tona håret. ”Hur känns det att vara äldst av alla?”, undrar författaren. ”Det känns inget speciellt” skrattar Ruth. ”Det är som vanligt.” Hon tillägger att hon önskade hon ”bara” var hundra. Då orkade hon så mycket mer.

Ja man blir helt matt. Ett litet antal personer blir riktigt gamla och många av dem sägs verkligen må bra. Det är naturligtvis härligt. De är bara att gratulera. Men jag beundrar inte de friska och starka. Jag beundrar de svaga, som kämpar.

Det bedrivs mycket forskning kring åldrandet och man har kommit en lång bit på väg.

”Hjärnan är extremt komplex. Den består av 100 miljarder neuroner och en triljard gliaceller som stöder neuronerna och samtidigt påverkar ungefär hundra triljarder synapser som kopplas samman med neuroner”, enligt forskaren David Gems i London. Obegripligt för en annan förstås. David Gems hävdar också att vi i framtiden kommer att få piller som förlänger livslängden med minst trettio till fyrtio år.

Men tänk om man inte lyckas förhindra Alzheimer före allt det här?

Usch neeeej. Det behöver jag inte sörja över.


14 kommentarer

”Vi lever livet framlänges men förstår det baklänges”

DorritPaGata
Gick till hårfrisörskan en het dag och pustade och hade tänkt pusta vidare inför henne. Men kunden före mig var en dam på 101 år. Klar i huvudet och ganska mobil. Håret var tunt, men nyklippt och fin var hon. Jag kom alldeles av mig.

Att det är så oerhört stora skillnader mellan oss äldre. Vi är ju alla olika under hela livet förstås, men har ändå tänkt att vi gamlor skall skrumpna på någorlunda liknande vis. Få problem med balansen, röra oss försiktigare, fumla med våra grejor. Bli krokiga i ryggen. Ha ont och käka piller.

Jag frågade inte 101-åringen om någonting. Blev på något vis störd och fundersam. Och så sätter jag igång igen att fundera över detta vårt märkvärdiga liv.

Får jag lov att tycka att det är jobbigt att bli gammal? Gäller det bara att kämpa på och bortse från värk och trötthet? Inte ge efter? Vara tapper? Le mot världen?

Glad jag har vännen Birgitta att få gnöla med. Man måste det också.

Vad jag möjligen lyckats med är att bearbeta allt som varit svårt och kan känna att jag mognat. Att vara tacksam för allt som varit bra och godta det jag inte klarat av. Det ger livstillfredsställelse.

Nog var jag oförlåtligt självupptagen som ung och ber i mitt inre till exempel min mamma om förlåtelse. Visst skrev jag två brev i veckan till henne under alla år, då vi bodde i Sverige och hon i Finland. Och visst var vi tillsammans några veckor varje sommar. Men lyssnade jag på henne? Blev jag inte irriterad om hon beklagade sig?

Genom att mamma blev änka när jag föddes kom jag att bli hennes allt. Att vara allt för någon är betungande. Hon var glad över att jag bildade familj, förstås. Men jag hade alltid känslan av att jag övergivit henne.

Det finns en visa med orden ”Mammaaa är lik sin mammaa…” och jag har försökt vara observant på om jag skulle falla i den gropen. Undrar om jag inte var och nuddade vid gränsen. Att lära sig att barnen plötsligt en dag har helt egna liv. Hålla distans. Vara glad och tacksam över det de har lust att berätta.

Jag sörjer bakåt över allt möjligt. Vad ska det vara bra för? Jo, jag mår väl av det. En form av bearbetning.

Människor lever allt längre. Hur ser det goda åldrandet ut? Kan vi fixa ett sådant åt oss själva och vår omgivning? Inte minst för omgivningen är vårt goda åldrande viktigt.

Hälsan förstås, men den har vi inte alla. Viktigt att hitta nya intressen som vi orkar med. Som ger oss nytt livsinnehåll.

Psykiatern och författaren C.G. Jung formulerade det så här: Livets första halva är till för att förstå omgivningen, den andra halvan för att förstå sig själv.

Där finns mycket att jobba med.

Gerotranscendens talar man om idag. Förespråkarna menar att åldrandet innebär ett perspektivskifte; från en materialistisk, rationell hållning till en mera transcendent och reflekterande. Det låter rimligt.

Åldrandet är en intensiv förändringsperiod. Att lyckas hantera förändringarna kallar man på psykologspråk för coping.

Alla förändras vi på precis alla plan. Fysiskt och psykologiskt och socialt. Det viktiga är hur man tar det. Inte hur man har det. Ack vad det krävs av oss, visst gör det väl?

Hur klarar man att ha minskad ork, dålig balans, sämre syn och hörsel, sjukdomar och separationer? Säkert är att man behöver få prata om det med sina goda vänner.

Jag tror det är meningsfullt att reflektera. Att bearbeta om och om allt som skett. Man får hela tiden syn på nya saker.

Jag frågar ofta dem jag möter – tänker du bakåt i tiden?

”Nej, varför skulle jag det?”, sa nyss en vän. ”Åt det kan man ju inget göra.” En annan sa att hon tänker framåt, på barn och barnbarn.

Själv trivs jag med att se bakåt och få syn på nya saker. Människor man tyckt mycket om, eller människor man haft svårt för.

Plötsligt dyker det upp nya tankar kring människor man mött. Jag kan se med helt nya ögon på någon jag inte gillat. Jag kan fyllas av stark kärlek till dem som var viktiga en gång. Det är härligt.

Vi lever livet framlänges men förstår det baklänges. Tror det var C.G. Jung som sa det.

Ytliga sociala relationer och materiella ting intresserar mindre. Vi ägnar oss mera åt meditation. Livet kan kännas rikt, tycker jag ofta nu. Trots alla krämpor och besvär.

Ingen enda i världen har svaren på frågorna varför, vadan och varthän.

Nog måste det väl finnas någon mening?


31 kommentarer

Livet som hemmafru

Hemmafru
Under senare år har det kommit ut tre böcker om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik. Författare är Kristina Sandberg. För sin tredje bok, ”Liv till varje pris”, fick hon Augustpriset. Hon synliggör här de svenska hemmafruarna på 1930-talet.

Jag läste alla tre böckerna och jämförde med mig själv. Bokens Maj och jag hade så helt olika utgångslägen.

Maj blev ”på smällen” vilket satte henne i ett underläge och att gifta sig blev, för att använda ett finlandssvenskt uttryck, ett ”måstapå”. Om mannen velat hade han glatt kunnat segla vidare, han hade ju ett överläge. Det var nog inte ovanligt förr att männen gav sig av.

Hursomhelst giftermål blev det, om än ingen bra början på ett äktenskap. Maj kände resten av livet att hon måste bevisa sin duktighet på alla möjliga plan. Utan att riktigt lyckas.

Själv hoppade jag gladeligen av mina studier då vi gifte oss på 1940-talet. Min man fick stipendium till Göteborg och jag ville inte gå kvar och vara fästmö i Helsingfors. Arbetade som korrespondent på en bank i några år tills vårt första barn föddes, 1951. Att jag skulle vara hemma då var en självklarhet. Jag gick in för det med liv och lust.

Visst kan jag nu tänka, att oj vad man anpassade sig och stundtals nästan utplånade sig för familjens skull. Men jag minns mig som glad, nästan alltid.

Tre barn ganska tätt på varann. Plus en vild underbar boxer under en period. Mässlingar, kikhostor, hjärnskakning, vattkoppor, påssjukor, öronont, förkylningar. Tradigt och instängt mången gång förstås, men nödvändigt och viktigt och praktiskt och bra. Inga bekymmer med ”vabb” och liknande.

Barnen var det viktigaste. Man trodde då, att det bästa och tryggaste var, att mamma ständigt fanns till hands. Idag ser man på det så totalt annorlunda.

Jag minns utöver allt dagligt arbete, sköna stunder med barnen. Mycket sagoläsning. Eller så spelade vi spel. Barnen såg fram emot ”gonarekvällar” och såna förekom mest då far var på resa och vi ”gonade oss” alla tillsammans. Såna stunder är det väl knappast lika gott om numera, då båda yrkesarbetar.

Jag var road av matlagning. Hittade alltid på någonting nytt och kunde lysa och få beröm, om det var det jag var ute efter. Till exempel bakade jag en gång en tårta till en släktings 80-årskalas. Tårtan gjorde succé.

Skånemejerier råkade just då utlysa en tävling på ”gräddtårtans dag”. Jag sände in mitt recept och glömde så bort hela saken.

Efter någon månad kom ett paketkort från Skånemejerier. Min man cyklade efter paketet och kom hem med en stor pappkartong. ”Vad i Herrans namn har du nu beställt?” undrade han. Ingenting, vad jag visste.

I kartongen låg ett stort silverfat. Tänka sig, jag hade vunnit första pris på ”gräddtårtans dag”.

Jag sydde mycket av barnens kläder, även en del egna. Jag NJÖT av att vara sparsam. Mot mig själv var jag rentav snål. Det njöt jag också av. Det kallas för något på psykologspråk, tappade just nu det ordet. Jag led i alla fall inte av det.

Vänner fick man hur många som helst om man var en utåtriktad sort. Dels genom barnens lekkamrater och genom grannar.

När barnen gick i skolan minns jag mest hur roligt det var då de förväntansfulla kom hem och genast tittade in i köket. Där väntade ofta en nybakad äppelpaj.

Handlade regelbundet mat i Danmark och det var jubel över det danska goda brödet och ostar och korvar och den friterade löken. Wienerbröden. Allt var då mycket billigare i Danmark.

När barnen blev större hann jag med studiecirklar, motionsgrupper, ”damluncher” m.m.

Fick jag uppskattning av min partner? Underförstått ja. Vi var nöjda med våra liv. Det mesta var bra.

I november 1971 blev vår yngsta pojke allvarligt sjuk och då behövdes jag verkligen hemma. Han dog i mars 1973 och hela världen var förändrad. Kom att skriva en bok om honom, för att fånga alla minnen.

Jag sökte mig ut på arbetsmarknaden igen efter alla många år hemma. Mitt självförtroende stod på noll och jag tackade ja till ett jobb som vårdbiträde för utvecklingsstörda, för jag tänkte att de kunde inte kritisera mig.

Lärde mig snabbt att trivas och blev särskilt förtjust i en ung flicka med Downs syndrom. Mongoloid, som man kallade dem på den tiden.

Skrev en bok om henne och började läsa på universitetet i Lund några terminer tills det oväntade hände att jag blev ombedd hålla föredrag om vår döde pojke runtom i landet.

Det berodde på att ingen hade skrivit om döden förut. Det fanns ett stort behov av öppenhet kring den. Samtidigt kom en liknande bok ut av författaren Reidar Ekner och en doktorsavhandling om terminalvård av dr Loma Feigenberg.

Så kom jag att helt oväntat föreläsa på sjukhus, bibliotek, kongresser och andra ställen i många år framåt. Vet inte hur vanligt det var under de här tiden, att papporna inte var involverade. I vår familj var det så. Pappa var viktig och fanns där, men han stod inte nära.

Idag får papporna lära känna sina barn. Hemmafruar finns inte mera.

Så oerhört mycket som hinner förändras under ett långt liv. Allt blir väl inte bättre. Det finns alltid olika svar på alla frågor. Men det är inte många som vill ha hemmafruskapet tillbaka.