gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet


13 kommentarer

Det goda åldrandet

BloggDorrit
”Det goda åldrandet” är titeln på en ny bok. Den rekommenderar jag gärna. Den ingår i sjuksköterskeutbildningen men alla kan ha ett utbyte av den. Även döttrar och söner till åldrande föräldrar. För ingen vet hur det är att vara gammal förrän man är där.

Många är dåliga på att föra vettiga samtal med gamlingar. Man skrattar litet åt dem, om de är vimsiga. Man tycker kanske att det verkar lugnt och skönt att bli gammal och slippa bry sig. Så enkelt är det inte. Det är så mycket man INTE slipper.

Jag känner själv igen symptom och skavanker hela boken igenom, och tänker att det här borde alla få lära sig. Det ger tröst att läsa om det, man förstår att det inte är inbillning eftersom det är en lärobok.

Boken avhandlar våra kroppar, våra sinnen, våra depressioner. Vilka läkemedel som skadar. Att hitta sin livsmening. Att försöka leva i harmoni.

Fysisk aktivitet kan inte nog understrykas. Den skyddar mot kognitiv nedsättning och demens. Samtidigt är det en utmaning att promenera när man är gammal. Det sker årligen 18.000 lårbensbrott i Sverige och 1.400 dör av fall.

Det är mycket vi behöver veta om detta skede av livet, då vi är på vippen att ge upp alltsammans.

Att vara ensam och känna sig ensam är inte samma sak. Behovet av den goda ensamheten stiger med åldern. Den är skön om man känner sig fri och njuter av att få vila.

Att bli gammal innebär att dra sig tillbaka. Krafterna avtar. Sjukdomar tillkommer. Man blir mera skör. Det är svårt att värdera vad man orkar.

Under bokläsandet snurrar mina tankar. Det gäller att agera så klokt som möjligt, för att man ska ha det drägligt och inte i onödan belasta omgivningen.

I nästa stund tänker jag, att nu vore det ändå skönt med hemtjänstpersonal. Nu vill jag inte mera upp ur sängen. Ett par timmar senare klär jag på mig och tar staven i hand och går ut och handlar.

Tröttheten kan komma när som helst – som ett klubbslag. Då bryr man sig inte längre om någonting. Men så plötsligt minns jag – jag lovade ju ringa Birgitta. Och efter samtalet är jag piggare igen.

Det växlar något helt otroligt. Kanske jag är en extra instabil person. Men det är ju sig själv man måste förhålla sig till. Det gäller att lära sig uppskatta det som ändå ÄR bra. Och lära sig acceptera det dåliga. Som när jag gick till ICA för att handla mat. Lyckades plocka ihop allt som stod på listan. Lade ner det i rullkassen och satte mig sen ner på en bänk vid utgången.

Bredvid mig satt en gammal man som frågade hur gammal jag är. Själv var han 95. ”Men det känns”, sa han och visade upp sina värkpiller.

På hemvägen behövde jag vila tre gånger på olika bänkar. Pust och stånk. Kände mig gammal.

En annan morgon tänkte jag igen, att nu stiger jag inte upp mer. Nu ger jag upp. Jag måste inte. Tankarna snurrade. Jag hade stämt träff med en god vän på min nära lunchrestaurang.

Så trots tröttheten klädde jag på mig och hasade iväg med stav och en pratlista i väskan. Vännen Gunnel kom, vi fick vår mat och det var ROLIGT! Vid avfärden hemåt kände jag mig som en, nåja, ungdom.

Det låter kanske absurt. Men växlingar av det här slaget är inte ovanliga för gamla människor, det bekräftar boken. Jag skulle gärna se att det gjordes en tunn skrift av de viktigaste kapitlen, att finnas på varenda vårdcentral. Att läsas av äldre, som kan känna tröst av att det inte är ensamma om sina känslor och tankar. Och att läsas av yngre för att bättre förstå vad det innebär att bli gammal.

Fotnot. Författare till ”Det goda åldrandet” är Astrid Norberg, Berit Lundman och Regina Santamäki Fischer.

Annonser


10 kommentarer

Så annorlunda vår relation vore idag

AstridDorrit
Tänker tillbaka och försöker reda ut tidigare känslor och tankar kring min mamma, pappa och mina två halvbröder. Inte lätt. Jag vet ingenting om hur det var då pappas första fru dog. Min halvbror Jalle var då knappt två år och lillebror Ole var nyfödd. De hade ingen mamma att knyta an till och for säkert illa av det.

Pojkarna var ganska små då de fick en styvmamma, Astrid, som senare födde mig. Hon var kanske för omogen för att ta hand om de två pojkarna.

Mamma Astrid sa alltid till mig, att din pappa Hjalmar var oerhört snäll. En god man. Han hade gått bort kort efter att jag föddes.

Senare, i vuxen ålder, frågade jag min halvbror Jalle vad han som liten hade tyckt om Hjalmar.

”Inte var han så snäll. Vi fick själva ta ner riset från väggen”, sa Jalle. Aga var inget ovanligt inslag i uppfostran på den tiden.

Pojkarna lyckades i alla fall få goda utbildningar och härliga familjer. De deltog i krigen förstås; finska vinterkriget och andra världskriget. Jalle blev yrkesmilitär och överste på kuppen. Ole blev ingenjör och krigsinvalid. Jalle blev nästan nittio år. Och Ole, nöddöpt som nyfödd, hann bli hela nittiosex år. I vuxen ålder hade jag tätare kontakt med mina två halvbröder.

Min mamma Astrid då, hon hade inte heller haft det så lätt under uppväxten. Astrid var ett och ett halvt år då hennes lillasyster Ella föddes. Astrid var klen. Nervklen, hette det. Ella var gladare och robustare på alla vis. Söt, med fina lockar. Astrid hade inte Ellas utstrålning.

Min mormor blev änka när flickorna var sådär åtta-nio år gamla och hon gifte om sig. Flickorna förlorade alltså sin älskade pappa. Styvpappan tyckte mamma illa om. Enligt henne var han mycket snällare mot Ella.

Och det är troligt. Det var säkert lättare att tjusas av den lugna söta lilla Ella, än av den klena och förmodligen avundsjuka Astrid. Jag tror mammas avund späddes på under alla år. Det är inte lätt att alltid tycka sig stå i skuggan.

Min mormor ägde ett fint, märkvärdigt skåp. Det talades om något med vackert utsmyckad intarsia. Det sades att det var så unikt att det inte fanns ett liknande i hela världen. Mormor hade sagt att den av flickorna som gifte sig först, skulle få skåpet. Ella gifte sig före mamma.

Mamma kom aldrig helt över detta välsignade skåp. Ännu mot slutet av sitt liv, talade hon om det.

Mamma bar alltså med sig en känsla av att komma i andra hand. Och hon var klen och ömtålig. Ändå orkade hon starta en privat barnträdgård, efter att pappa hade dött. Förmögna familjer placerade sina barn där. Hon kunde på så vis försörja oss och samtidigt ha mig med på jobbet.

Tror jag blev medveten om att det var synd om mamma någon gång i början av tonåren. Men jag var stolt över henne i en del sammanhang och minns glada perioder också.

Jag kände alltid att jag måste göra henne glad. Medan jag gick i skolan och bodde hemma var det inte tungt, utan självklart. Det var när jag gifte mig och flyttade till Sverige som jag kände det som att jag svek. Och då kom ambivalensen.

Hon kom till oss varje jul och varje sommar träffades vi på sommarön i Finland i flera veckor. Hon hjälpte mig med barnen på så många vis. Men under ytan fanns där hela tiden ett behov hos henne av att bli tyckt-synd-om.

Det sliter. Där hade vi behövt hjälp.

Jag kände det som att mamma ville äga mig och inte dela mig med min make. Kanske tolkar jag det helt fel. Jag vet inte.

Men genom att vi bodde i olika länder och att mamma inte kunde flytta till Sverige för att man inte fick över sin pension på den tiden, blev det svårt för mig att vara nära henne.

Och så blev jag också irriterad. Jag klarade inte av att mamma ständigt längtade. Min självklara plats var i egna hemmet. Någon enstaka gång åkte jag över.

Mamma dog 1965. Har av barnbarnen till hennes syster Ella fått veta att systrarna kom varandra så innerligt nära de sista åren. Jag var över och ordnade mammas begravning. Moster Ella hjälpte mig. Jag tänkte, att nu får hon det lättare då Astrid inte behöver henne mer. Men två veckor efter mammas begravning fick Ella en infarkt och föll ihop ute på gatan.

Finns det kärlek som är helt ren? Ja, till barnen. Men i övrigt? Vi är så komplicerade varelser. Våra känslor är oftast blandade. Jag tycker det är först nu, genom minnena, som känslorna blir rena och starka. Ett plus med att bli gammal.

Nu kan jag sitta och önska att jag hade mamma här igen. Så annorlunda vi nu skulle prata med varandra.


12 kommentarer

Vad jag inte berättat: mina två halvbröder

Halvbroder
Fick besök av två yngre släktingar från Helsingfors. Båda sextioplussare.

Jag blev rörd av att de tog sig tid att komma den långa vägen, bara för att träffa mig. Vi pratade non stop. Om sånt vi har gemensamt. Kom att ställa en fråga jag aldrig förut ställt. Och det samtalet rörde om i mig.

Har inte nämnt det förut här på bloggen, att jag haft två halvbröder. Ska försöka förklara.

Min pappa fick i sitt första äktenskap två barn. Först en liten pojke, Jarl-Erik, och par år efter det föddes tvillingar. Ena tvillingen, en liten flicka, dog och det gjorde även mamman.

Andra tvillingen blev nöddöpt och fick namnet Ole. Där stod nu min pappa ensam med dessa två små, Ole och Jarl-Erik. Hur han agerade den första tiden vet jag inte alls. Lille Ole måste ju bl.a. få bröstmjölk för att överleva.

Något år senare träffade vår pappa den kvinna som skulle bli min mamma. De var gifta i många år innan jag föddes. Strax efter min födsel dog pappa. Och då stod mamma ensam med mig och med pojkarna, nu åtta och tio år gamla.

Mamma var tydligen handlingsförlamad. Det hela resulterade i att pojkarna togs om hand på olika håll. Jarl-Erik, som också kallades Jalle, kom till en farbror som hade familj med barn. Ole hamnade hos två ogifta fastrar. Min pappa hade nyss bytt jobb. Varken några bidrag eller pension fanns att tillgå.

Jalle fick det väl bra, men Ole fick det svårt. De två fastrarna begrep sig inte alls på hur en åtta år gammal pojke skulle tas om hand. Han lär inte ens ha fått tillräckligt med rejäl mat.

Och mamma, hur agerade hon? Hur mycket hade hon tyckt om dessa pojkar? Ville hon ha bara mig? Frågor som legat på lut, men inte blivit ställda.

Frågade nu Jalles son, när han var hos mig. ”Vet du vad Jalle och Ole tyckte om sin styvmamma, min mamma?”

”DE TYCKTE INTE OM HENNE.”

De orden satte igång en hel serie av tankar och känslor hos mig. Jobbiga känslor. Hurdan hade mamma varit? Styvmammor blir väl sällan populära. Men att hon kunde lämna dem sådär. Ville mamma bara ha mig, sitt ”lilla gulle”???

Jalle och Ole har jag alltid varit stolt över på avstånd. Träffade dem inte så ofta. De var underbart snälla mot mig de gånger vi möttes. Mamma pratade inte mycket med mig om pojkarna.

Jag älskade mamma, men där fanns alltid ett stråk av något jag ville skjuta undan. Har nämnt det förut, tror jag, att jag tyckte synd om mamma. Hon var ledsen. JAG måste göra henne glad. Ständigt.

Som änka förlorade mamma sin status. Hon blev utesluten ur sällskapslivet. Fick hitta på andra sätt. Hon var kreativ och startade en privat barnträdgård, som dagis kallades på den tiden.

I viss mån kompenserade hon sig genom att skryta med mig, ”gullet”, som tidigt framträdde i små roller i olika sammanhang.

Jag har ju sett allt detta förut förstås, men ändå inte velat se det. Det har skymtat förbi titt och tätt, men det fanns inte.

Att nu som 90-åring erkänna att mamma gjorde fel. Att hon gjorde det svårt för mig. Att hon tidvis kändes som en börda. Det är svårt. Jag älskade henne. Jag förstår henne. Skall försöka förklara det i nästa bloggtext. Livet är ju sådant, att vi, samtidigt som vi är älskansvärda, kan agera så fel, att vi blir just en börda.

Det är som att alla människor skulle behöva en klok rådgivare. En som sagt till mamma, att nu ska du låta ”gulle” vara helt fri. Inte klänga dig på henne.

Och till mig skulle rådgivaren ha sagt: ”Du har ditt liv nu. Din man och dina barn. Mamma måste stå på de egna benen.”

Det hade förenklat mitt liv MYCKET.

Fotnot. På bilden är det Jalle, den äldre av dem, till vänster och Ole till höger.


7 kommentarer

Sista resan i livet

greklandsresan
Fastnade vid ett TV-program i SVT, ”Greklandsresan”. Inte kunde jag först tro att det skulle ge mig så enormt mycket.

Om jag varit i medelåldern hade jag tänkt, att vad ska gamla människor ut på långresor och göra? Och så hade jag stängt av TV:n.

Ännu för tio år sedan hade jag nog varit tveksam. Förvisso hade jag antagligen sett hela programmet men tyckt att de 80-90-åriga resenärerna var bra skruttiga. Som 80-åring var jag ju själv väldigt pigg ännu, trots diverse sjukdomar före millennieskiftet.

Nu följde jag med programmet i varje detalj, levde mig in i det och blev berörd.

Det började med att man såg gamlingar på ett äldreboende i Västervik. De hade tråkigt.

På äldreboendet arbetade en medelålders man, ursprungligen från Grekland. Han kallades Tackis, en verklig eldsjäl. Har svårt att föreställa mig att en svensk man i äldrevården, hur förträfflig han än var, skulle kunna prestera den glöden.

Denne Tackis tittade ut genom fönstret på snön och sa att han längtade till Medelhavet. Tänk om det gick att förverkliga den drömmen. Tänk om de boende gamlingarna kunde få sitta och äta vattenmelon på stranden. Dricka det grekiska vinet Retsina på balkongen. Leva livet. Och så började han smida planer.

Han talade med åldringarna och undrade vad de tyckte om en sån idé? Några sa att det låter ju härligt, men… ”Jag kan inte, jag har pacemaker och bensår.” ”Jag har stomi och KOL.” ”Jag har aldrig flugit.” ”Jag är inkontinent.” ”Jag orkar inte”. Det verkade helt omöjligt.

Tackis jobbade på. Han pratade mycket med var och en. Målade ut hur det kunde bli. De hade det trevligt tillsammans. Alla gillade Tackis. Småningom blev en del litet mera intresserade.

Att få se Medelhavet och göra allt det roliga. Nog var det väl bara drömmar?

Till slut sa 18 av de boende ja. Då började Tackis planera på allvar.

Det var inte måttligt hur mycket som skulle till. Extra rullatorer, extra rullstolar, duschstol, medikamenter. Papper av olika slag. Ett otroligt stort ansvar. Men Tackis lät sig inte hejdas.

Alla behövde de nya pass. De behövde solglasögon, baddräkter, solhattar. De var trötta. ”Det är sista chansen”, sa någon, ”det är så tårarna rinner.” ”Det pirrar i mig”, sa en annan.

Ju närmare resdagen, desto oroligare blev Tackis. Tänk om de blir sjuka? Om någon måste transporteras hem? Ja, nog fanns det att oroa sig för.

Gamlingarna fick betala sina egna resor, kommunen stod för personalens kostnader. Sammanlagt trettiofem personer gav sig iväg kl. 02.30 på natten med en stor buss till Arlanda. Bara en sån sak. De landade i Tessaloniki klockan 17.42 – efter femton timmars resa!

De fick lyftas och hasas ur flygplanet och väl framme på hotellet kunde de äntligen sjunka ner i sina sängar.

Senare, nere på stranden.

”Alla ska i vattnet”, förklarade Tackis. Plus 29 grader. Även gamlingen med amputerat ben skulle i, mannen med stomi och bensår, alla. En av gubbarna satt på grunt vatten och skrattade och plaskade med händerna som en liten unge.

De lades i tur och ordning på något underlag och bars ut i havet. Mannen med stomi och bensår blev ordentligt inlindad. De tjoade och ropade och plaskade och skrattade. ”Så härligt, tänk att det här är sant!” Ja det var rent otroligt.

Man såg att de njöt i solen. Vattenmelon smakade gott i den dallrande hettan. De fick åka till en liten ö för att titta på solnedgången. Ombord på färjan sjöng de ”Flickorna från Småland, sussilull och sussilo…” De var plötsligt som en grupp nästan unga. De hade roligt.

En av nätterna blev det jordbävning, 5.1 på Richterskalan. ”Jag känner mig liten”, sa en. ”Jag är rädd”, sa en annan. Det skakade våldsamt och några trodde de skulle dö. Men ingen värre olycka hände.

Sista kvällen grekisk afton, med speciell mat och sång och dans.

”Längtar ni hem?” Neeeej. ”Har ni haft roligt?” Jaaaa.

Det som berörde mig på djupet var inte alla händelser, utan gamlingarnas blickar när kameran zoomade in dem. Man såg hut tacksamma det var. Att få vara med om detta. Sista resan. Ett UNDER. Vänskapen, kärleken och omsorgen. Det som är bäst i livet. Vi hann med det.

Och så denne makalöse Tackis!