gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet

Det goda åldrandet

13 kommentarer

BloggDorrit
”Det goda åldrandet” är titeln på en ny bok. Den rekommenderar jag gärna. Den ingår i sjuksköterskeutbildningen men alla kan ha ett utbyte av den. Även döttrar och söner till åldrande föräldrar. För ingen vet hur det är att vara gammal förrän man är där.

Många är dåliga på att föra vettiga samtal med gamlingar. Man skrattar litet åt dem, om de är vimsiga. Man tycker kanske att det verkar lugnt och skönt att bli gammal och slippa bry sig. Så enkelt är det inte. Det är så mycket man INTE slipper.

Jag känner själv igen symptom och skavanker hela boken igenom, och tänker att det här borde alla få lära sig. Det ger tröst att läsa om det, man förstår att det inte är inbillning eftersom det är en lärobok.

Boken avhandlar våra kroppar, våra sinnen, våra depressioner. Vilka läkemedel som skadar. Att hitta sin livsmening. Att försöka leva i harmoni.

Fysisk aktivitet kan inte nog understrykas. Den skyddar mot kognitiv nedsättning och demens. Samtidigt är det en utmaning att promenera när man är gammal. Det sker årligen 18.000 lårbensbrott i Sverige och 1.400 dör av fall.

Det är mycket vi behöver veta om detta skede av livet, då vi är på vippen att ge upp alltsammans.

Att vara ensam och känna sig ensam är inte samma sak. Behovet av den goda ensamheten stiger med åldern. Den är skön om man känner sig fri och njuter av att få vila.

Att bli gammal innebär att dra sig tillbaka. Krafterna avtar. Sjukdomar tillkommer. Man blir mera skör. Det är svårt att värdera vad man orkar.

Under bokläsandet snurrar mina tankar. Det gäller att agera så klokt som möjligt, för att man ska ha det drägligt och inte i onödan belasta omgivningen.

I nästa stund tänker jag, att nu vore det ändå skönt med hemtjänstpersonal. Nu vill jag inte mera upp ur sängen. Ett par timmar senare klär jag på mig och tar staven i hand och går ut och handlar.

Tröttheten kan komma när som helst – som ett klubbslag. Då bryr man sig inte längre om någonting. Men så plötsligt minns jag – jag lovade ju ringa Birgitta. Och efter samtalet är jag piggare igen.

Det växlar något helt otroligt. Kanske jag är en extra instabil person. Men det är ju sig själv man måste förhålla sig till. Det gäller att lära sig uppskatta det som ändå ÄR bra. Och lära sig acceptera det dåliga. Som när jag gick till ICA för att handla mat. Lyckades plocka ihop allt som stod på listan. Lade ner det i rullkassen och satte mig sen ner på en bänk vid utgången.

Bredvid mig satt en gammal man som frågade hur gammal jag är. Själv var han 95. ”Men det känns”, sa han och visade upp sina värkpiller.

På hemvägen behövde jag vila tre gånger på olika bänkar. Pust och stånk. Kände mig gammal.

En annan morgon tänkte jag igen, att nu stiger jag inte upp mer. Nu ger jag upp. Jag måste inte. Tankarna snurrade. Jag hade stämt träff med en god vän på min nära lunchrestaurang.

Så trots tröttheten klädde jag på mig och hasade iväg med stav och en pratlista i väskan. Vännen Gunnel kom, vi fick vår mat och det var ROLIGT! Vid avfärden hemåt kände jag mig som en, nåja, ungdom.

Det låter kanske absurt. Men växlingar av det här slaget är inte ovanliga för gamla människor, det bekräftar boken. Jag skulle gärna se att det gjordes en tunn skrift av de viktigaste kapitlen, att finnas på varenda vårdcentral. Att läsas av äldre, som kan känna tröst av att det inte är ensamma om sina känslor och tankar. Och att läsas av yngre för att bättre förstå vad det innebär att bli gammal.

Fotnot. Författare till ”Det goda åldrandet” är Astrid Norberg, Berit Lundman och Regina Santamäki Fischer.

Annonser

Författare: gammelmormorn

Är 90+ och har barn, barnbarn, barnbarnsbarn och goda vänner. Är tacksam över mitt liv, får göra vad jag vill – men vad vill jag? Kanske finns det en längtan att ge sig ut i rymden och möta morgondagen – och samtidigt blicka tillbaka. Med åren kommer nya perspektiv på tillvaron.

13 tankar om “Det goda åldrandet

  1. Förstår så väl att man i sitt åldrande med demens, blir så ensam. Läst en helt annan bok som skildrade en familj, vuxna utflygna barn, där kvinnan drabbades av demens. I början var hon medveten om sin sjukdom och vilka tecken hon skulle hålla koll på. Boken beskrev rädslan och från början också skammen att helt plötsligt börja få alltför svårt att klara sina arbetsuppgifter samt att helt plötsligt inte hitta hem från jobbet. Samt att den beskrev makens och de vuxna döttrarnas situation. Kram

    • Ja att bli dement är det sorgligaste av allt. Såå märkvärdigt som det här livet är, så borde det få sluta vackert.Upphöjt på ngt vis. En del har det kanske lugnt inne i sin dimma, men det finns ångestfulla också.Hur som helst är det för de flesta ingen enkel match att bli gammal.Därför försöker jag få syn på allt som ääär bra.
      Kram

  2. Tack snälla för din senaste blogg. Oj vad jag känner igen mig och så skönt att veta att man får vara som man är dag från dag. Kram

    • Man blir så glad då någon känner igen sig i det man berättar.Vi blir allt fler vi gamla. Nog måste det bli problem.Och så är vi så snabba att klaga när vi tycker vi inte får hjälp. Har själv ännu ingen hemhjälp. Har vänner för vilka det fungerar bra med sådan.
      Kram

  3. Hej Gammelmormor!
    Så bra då är det en till som känner som jag förutom att jag gärna stannar hemma om det inte är något som förväntas av mig. Men tack o lov för det för annars skulle jag nog inte komma iväg.
    Du gör mig så gott!
    Tack! vi hörs!
    k

  4. Förstår så väl hur du känner det, själv är jag fortfarande hyfsat rörlig och kunde vara mycket aktivare, men latmasken huserar lite för ofta,har en förkärlek för stillsamma aktiviteter, antagligen får jag betala priset senare?
    Ser på min mamma som var så stark såväl i fysik som psyke, nu är hon en spillra och osäker på dom mest vardagliga saker, det känns såklart i hjärtat.
    Men oron är så klart det som är svårast att hantera.
    Har lärt mig så mycket av dina blogginlägg så tusen tack!

  5. Vilket fint tips – den ska jag läsa! Tack!!!

  6. Hej Gammelmormorn! Nu tittar jag in till dig för att berätta att jag läst din rörande bok. Ja, den var mycket omvälvande. Det är så fel att ens barn ska lämna jordelivet före en själv. Och vilken resa du fick igenom.
    Ditt inlägg idag, jag håller med, ”det gäller att lära sig uppskatta det som ändå ÄR bra.” Jag tror att vi gör det lättare om vi varit med om trauman.
    Jag önskar så att unga människor ville försöka tänka i de banorna istället för att rusa iväg genom tiden och missa alla de små guldkornen som faktiskt sker varenda dag.
    Kram till dig.
    /Leva-Kerstin
    http://www.steeperz.com

  7. Det lät som en riktigt viktig bok som många kategorier av människor borde läsa. Du själv delar med dig frikostigt med att på ett ypperligt sätt skriva i denna blogg. Hatten av för det. 🙂 Kram från en f.d socialbibliotekarie som älskade att åka hem till äldre människor med bilen full av böcker, talböcker, kassetter. Många av mina låntagare ville kanske mest prata. För en del var jag den enda personen de träffat under dagen.

    • Tack, ja så är det säkert för många gamlor, att de inte har ngn att prata med och berätta för.
      Men jag undrar hur det är för dem som bor på ålderdomshem, där finns sällskap, men numera är de så skröpliga eller snurriga när de kommer dit, att sällskapandet inte fungerar.
      Ack ja.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s