gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet

Vad man helst vill undvika

6 kommentarer

BloggVaggen
Det är fantastiskt hur mycket kunskap, erfarenheter och information man kan få ta del av varje dag via böcker, TV, radio och på nätet. Om man har tid, och det har många av oss gamlor.

Fick nyss boken ”Väggen: en utbränd psykiaters noteringar” av Pia Dellson, överläkare och specialist i psykiatri och onkologi. Boken borde läsas av drabbade och anhöriga såväl som av arbetsgivare och vårdpersonal m.fl. Den ger insikt.

Att människor går i väggen hör man ofta numera, men hur det känns förstår vi inte, innan vi är där. Pia Dellson beskriver det så oerhört bra. En recensent konstaterar: ”Boken är skriven i ett format som kanske är det enda möjliga för den som själv är i akutfasen av ett utmattningssyndrom, som inte kan koncentrera sig på mer än en mycket kort text.” I diktform ger hon precisa inblickar.

”Övermannas av en trötthet
som är absolut.
Som är starkare
än min vilja.
Som inte går att
förhandla med.
Jag sitter i ett skruvstäd”.

I läkarrollen har hon sjukskrivit många patienter, men kan inte begripa vad som hänt henne själv. Hon sitter i ett väntrum och öser ur sig sin förtvivlan.
”Det är svårt att ta in. Att man plötsligt inte duger till någonting, inte för patienterna och inte på hemmaplan. Hur kan den klippa man varit, lösas upp till ”lervälling”?”

I boken berör hon de olika faserna för utmattning: symtom, behandling, akutfas, återhämtnings- respektive återuppbyggnadsfas. Hon resonerar kring tiden det tar att bli återställd och hur närstående kan förhålla sig till den utbrände.

Jag lever mig in i boken. Åren 1958-1964 var jag själv drabbad av något liknande. Ordet utmattningssyndrom förekom inte då ännu. Att någon gick in i väggen hade man aldrig hört talas om. För mig började det hela med ångest och hyperventilation och jag trodde jag hade ett svårt hjärtfel. Fick hjälp av vänner som dels passade barnen, dels körde mig till sjukhus.

För doktorn berättade jag att min far avlidit i hjärtinfarkt i 40-årsåldern, och att jag nu verkade gå samma öde till mötes. Doktorns ord ingav mig dock viss trygghet:
”Risken är större att du får ett flygplan i skallen än att du dör av hjärtinfarkt.”

Han kallade mitt tillstånd för en ångestneuros. Rätt eller fel, det vet jag inte. Det tog ganska många år innan jag blev mig själv igen.

Allt i ”Väggen”-boken känns bekant. Var jag utmattad? Kan man vara det som hemmafru?

Kanske. På min tid skötte en hemmafru precis allt. Vår yngste pojke Lennart, som var pigg och härlig på dagarna, kunde inte sova nattetid. Han skumpade i sängen och hoppade runt, så att den vibrerade och rörde sig i rummet. Grannarna klagade, både under oss och ovanpå. Försökte fästa sängen med linor i väggen och lade kuddar under sängbenen, men Lennart, han härjade vidare. Och då sov ju inte jag heller.

På dagarna var jag med barnen, kokade, bakade, handlade, städade, sydde barnkläder och dessutom hade vi ett våldsamt stort sällskapsliv.

Till en del självförvållat alltså. Men ändå. Såg mig som privilegierad. Ville vara tacksam för det liv jag levde.

När jag läser boken ser jag hemmafruskapet i blixtbelysning igen. På vilket vis var det bra och på vilket vis dåligt?

Det krävdes förstås att familjen klarade sig på en inkomst. Skattesystemet var också annorlunda på den tiden. Om männen hade ansvarsfulla jobb med långa dagar, var det givetvis tryggt för dem att allt fungerade hemma. Också jag trodde då att min hemmavaro var nödvändig för tryggheten.

Kompisar hade barnen hur många som helst. De var inte lika ofta förkylda och sjuka då, som dagens dagisbarn verkar vara.

Men som hemmafru var man egentligen ingen. Sitt yrke skulle man nu och då fylla i på blanketter av olika slag. Satte man ett streck i den rutan? Minns inte.

Det slår mig. Alla har väl inte stiliga titlar att skylta med? Varken då eller nu. Detta att vi alltid vill hävda oss. Vi kan väl vara nöjda om vi sköter det bra, det vi är satta till att sköta. Hur som helst togs alla ens insatser för givna. Inte bra för självkänslan.

Funderar nu att jag, som varit på väg mot en agronomiexamen, så totalt gav upp alltsammans för min makes och familjens skull. Förmodligen berodde det min faderlöshet. Att jag såg upp till min man, som till en pappa. Och han, om detta har jag skrivit förut, hade ett absolut behov av att ha makten. På något vis fungerade det ändå. Jag vill inte klaga.

Snart finns det inte längre en levande själ i Sverige, som vet vad en hemmafru var.

Annonser

Författare: gammelmormorn

Är 90+ och har barn, barnbarn, barnbarnsbarn och goda vänner. Är tacksam över mitt liv, får göra vad jag vill – men vad vill jag? Kanske finns det en längtan att ge sig ut i rymden och möta morgondagen – och samtidigt blicka tillbaka. Med åren kommer nya perspektiv på tillvaron.

6 tankar om “Vad man helst vill undvika

  1. Dorrit. Du är så bra. Jag läser alltid det du skriver med stort intresse.  För det är även litterärt läsvärt. Sedan jag gått åtskilliga skrivarkurser har textkvaliteten blivit alltmer viktig och värdefull för min läsning. Du skriver intressant och vackert. Tack Dorrit. Gisela

    Skickat från min Samsung Mobil.

  2. Jag tror att utbrändhet alltid har förekommit, fast nu har vi fått en ny/annan etikett. Och självfallet kan en hemmafru drabbas lika väl som någon annan!
    Gränsen för fysisk utmattning är lätt att känna igen, men den psykiska är kanske ännu mer individuell och därmed svårare att upptäcka. Vi kämpar tills vi stupar.

    • Tack! Men förr hade väl många människor oerhört långa arbetsdagar, man räknade inte timmarna, allt skulle bara göras. Det sågs inte som stress, ordet fanns väl, inte ens. Just stressen tror jag att tär. Och de unga idag? De ska kunna baka in allt möjligt nytt i sina liv, nätet, massor med i.o.f. onödigheter, men känns inte bra att avstå. Så nu känns det stundtals skönt vara gammal och få säcka ihop när man vill.

  3. HEJ på dig, det var ett tag sedan Mycket intressant läsning måste jag säga. Var ska jag börja………hm, jag får nog zippa. Inte alls konstigt att du ”gick väggen”. Ja, jag är säker på diagnosen, efter allt du har gjort och för att inte tala om sjukdomstiden med Lennart och traumat som kom med det och som alltid trots att det veknar lite med tiden, finns kvar,
    Hade hemmafruar funnits idag är jag nästan säker på att det hade ansetts som ett yrke.
    Tack för att du bloggar.
    /Leva.Kerstin
    http://www.steeperz.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s