gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet


17 kommentarer

Att känna ömhet

BloggOmhet
En vän skriver en kommentar till min förra bloggtext och citerar en gammal man: ”Det viktigaste mot slutet är ömheten.”

Ömhet. Jaa det är sköna stunder, både då man känner ömhet för någon eller själv är föremål för sådan. Och det får ju tyvärr inte alla uppleva.

Synonymer till ömhet är kärleksfullhet, värme, tillgivenhet, innerlighet. ”Tillgivenhet är värd mer än sympati eller vänskap”, enligt Wikipedia.

Stunder av ömhet är stunder av ro, tänker jag mig. Ömhet kräver tid. Att stillna.

Lyssnade på konstnären Lars Lerins Vinterprat i radion. För honom kan man känna ömhet när han blottar sig själv. När han vill så mycket gott. Han målar underbara tavlor. Mellan honom och hans mamma finns en varm relation med mycket ömhet.

Men han har ingen ro. Han kastar sig iväg mot nya mål hela tiden och sviker folk på vägen. Han hade hund en kort tid, men den behövde honom för mycket. Den gjorde honom orolig.

För människor som är starka och mår bra, känner man ingen ömhet. Är det så? De behöver den inte. Ömhet känner vi ofta för någon det är synd om.

Tänker på sångerskan Barbro Hörbergs visa om uteliggaren. ”Kära älskade barn, vad drömde din mamma om när du blev till?”. Fyllot på bänken. Hur mycket ömhet får han uppleva? Ja visst kan man känna ömhet för en utslagen, där inga ambivalenser finns i vägen.

Vi känner ömhet för våra barn. Extra mycket då de har somnat. Jag kände stor ömhet för vår pojke Lennart, som dog. Den var blandad med många, andra svåra känslor.

Ömhet i mitt liv som barn? Där associerar jag mest till min mormor Elin. Hon var den gamla tidens mormor som alltid hade tid. Hennes blick. Hennes kärlek. Jag tror hon tyckte det var litet synd om mig, då mamma utbildade sig i Helsingfors och vi bodde i Åbo. Min mammas ömhet fanns alltid där, men den förtogs litet av hennes inre oro.

Vi känner lättare ömhet för de små, för en hundvalp. Vi känner inte lika lätt ömhet för en nerkissad gamling, som verkligen skulle behöva det.

Vad jag önskar att jag hade visat större ömhet för mamma då jag 1965 besökte henne sista gången i Åbo. Då var hon ett problem för mig. Idag känner jag enorm ömhet för henne.

Dem man vill beskydda känner man ömhet för. Hur mycket ömhet orkar vårdpersonalen med, på sina arbetsplatser? Ömhet kan lindra oerhört mycket.

Behöver ömhet innebära kärlek? Det är väl kärlek i botten, för att vi ska ha förmåga till ömhet.

Man kan vrida och vända på allting. Allt har så många sidor.

Såg härom kvällen i TV en film om en ensam krokryggig äldre man på en ö vid norska kusten. Man såg honom streta på med jorden och med fiske. ”Varje årtag på vattnet är som meditation”, sa han. Han kände ömhet för naturen.

Om man satt i himlen och tittade ner, kunde man kanske känna ömhet för nästan alla. När man skulle se hur varje individ kämpar. Vill bli älskad, vill vara duktig. Misslyckas.

Vi är alla ofullkomliga. Vi har många skavanker. Som Strindberg sa: ”Det är synd om människorna.”

Annonser


15 kommentarer

Ålderstrappan förändras

Alderstrappan
Bilden av ålderstrappan har funnits i många decennier, med femtio år högst upp och sen ett trappsteg neråt för varje nytt decennium. Det kan bli aktuellt att konstruera om den snart, eftersom vi förväntas bli så gamla. Kanske blir det ett abrupt nedåtgående först efter åttio, om nu så många ska, som det sägs, bli över hundra.

Nyligen var jag hos en jämnårig, god vän. Hon har varit stark och lugn, aldrig upplevt någon ångest. Hon har inte förstått vad ångest innebär.

Först bröt hon lårbenshalsen, det är nu över ett år sedan. Det var en svår väg tillbaka. Och nu nyligen föll hon, dock utan att bryta några ben. Men hennes oro är stor och livslusten är borta. Förhoppningsvis är det tillfälligt.

Som barn utvecklas vi för varje år. Vi lär oss hela tiden nya saker. Som gamla måste vi också lära oss nya saker, men vi tvingas då kliva neråt steg för steg. Vi stretar emot, vi gnor på. Det gick ju bra igår, då ska det väl gå bra idag också.

Så småningom tvingas vi acceptera att vi inte mera orkar göra enklare ärenden, som t.ex. att gå till apoteket. Det får bli färdtjänst. Vi orkar inte bjuda på lunch hemma. Det blir kaffe och köpekakor. Vi orkar inte hantera smutstvätten. Man kan lämna iväg den. Vi orkar inte städa. Det finns städhjälp.

Det är skönt så länge vi slipper hemtjänst, tänker vi. Man hör mycket klagomål om den. Men de flesta av mina vänner som har sådan, tycker faktiskt den fungerar utmärkt. Allt går att anpassa sig till så länge man känner igen sig.

Nästa stadium kan vara, att det är just det man inte gör. Vännen jag besökte hade blivit tvungen att byta sovrum, för att hon inte mera kan gå upp för en trappa. Söner och döttrar ställer upp och ordnar snabbt och bra, så att det ser trivsamt ut. Men tillvaron är förändrad. En enda röra, upplever hon. Det inger oro. Minnet sviktar. Och plötsligt är den trygga, glada vännen djupt olycklig och säger att hon inte vill leva.

Det går inte att trösta just då. Det gäller för den drabbade att acceptera. Men vad svårt det är i skedet när man märker att minnet sviktar, och ännu är så medveten om att det gör det. När man vill berätta om något jobbigt som hände igår, men hela tiden tappar tråden.

Tänker på min mamma igen. Själv var jag 39 år när hon skulle behövt ha mig bredvid sig. När jag borde ha kramat och smekt henne och tackat för allt hon gjort för mig. När hon kände att hon närmade sig slutet.

Istället försökte jag vara saklig och kanske t.o.m. beskäftig, och ordna så att hon blev omskött. Det sista blev på långvården. Där lämnade jag henne och reste tillbaka till Sverige.

Inte förstod jag då vad mamma allra mest längtade efter. Hur det känns, det här sista. Att man då kan få ett stort behov av att få vara mycket nära sina barn. Jag borde ha stannat minst ett dygn till och suttit vid hennes säng. Men som det var då förväntades jag hela tiden finnas till hands för min familj.

Vännen jag var hos härom dagen, har fått för sig att barnen inte bryr sig om henne mera. Fastän de gjort och gör så väldigt mycket.

Nej, hon grät då jag lämnade henne. Jag pratade på om att hon skulle tänka bakåt, på vilket bra liv hon haft. Och att hon skulle vara glad över vad hon ännu kunde. Det upprepade jag flera gånger, men det var nog mest för min egen skull.

Hon vill ha sina barn hos sig. Hon bryr sig inte om andra. Barnen är hos henne mer eller mindre varje dag, hon vill höra dem säga hur viktig hon varit för dem.

Förhoppningsvis går den här depressionen över. Hon kanske om en tid kan se, att hon faktiskt har det trivsamt med den nya möbleringen. Att vi kan träffas många gånger ännu och ha trevligt.

Dystra funderingar, kanske. Men åldrandet tar inte paus under julen.


10 kommentarer

Vi behöver inte låtsas nånting

BloggSkor
Fick ett långt brev av en dansk vän. Vi umgicks på 1960–70-talen. Hennes man var inspektör inom den industri där min man arbetade och vi träffades mest i representationssammanhang. Oftast tre till fyra par samtidigt.

Vi var unga, ganska ytliga, ja visade i alla fall inget annat. Jag minns danskan som självsäker, utåtriktad, hurtig och stilig.

Vad vi pratade om på den tidens kalas, det minns jag inte alls. Det var inte politik. Det var ingenting speciellt. Men vi tyckte nog ofta det var trevligt.

Så har danskan och jag utväxlat ett och annat brev. Berättat om barnen. Om att vi blivit änkor. Och väl inte funderat så mycket mer på varandra.

Men nu hade hon läst min blogg och fått insyn i hur mitt liv gestaltat sig och då fick hon lust att beskriva sitt eget. Jag fick ta del av hennes kämpigheter under uppväxten.

Ja minnen dyker upp hos alla oss gamla, och det är klart att det berör oss olika utifrån hur de ser ut. Aldrig skulle jag trott att denna glada danska hade haft det så motigt i barndomen. En mycket bra människa blev hon i alla fall.

Här har jag gått och suckat över att ha kommit så ovetande och stollig ut i livet, även om jag också vetat att jag varit överöst av kärlek. Kanske blev danskan klokare trots allt, just för att hon prövat på livets hårda skola.

Vi lär oss bara genom svårigheter, tror jag. Man hör ofta människor som t.ex. drabbats av en svår sjukdom säga, att erfarenheten vill jag trots allt inte vara utan.

Man får inte välja allting och när man får välja, blir det inte alltid det klokaste.

Men det är härligt att många av oss nu som gamla kan tala om hur allt var. Egentligen. Vi behöver inte låtsas nånting. Vi behöver inte försöka vara märkvärdiga. Det är skönt och det är lärorikt.

Fotnot. Bilden är tagen hos AB Småland i Malmö.


36 kommentarer

Dagboken berättar

Dagbok
Fick för mig att läsa i en tio år gammal dagbok, för att se om jag kanske var hyfsat pigg då ännu.

Det känns inte så länge sedan jag var 80. Läser att jag då gick med stegräknare, med ambitionen att varje dag gå tiotusen steg. Tog en runda på 3.200 steg, två gånger dagligen. Övriga tiden var jag nog också mest på fötter.

Märkvärdigt känns det nu. Har inte gått den rundan alls på några år. Stegräknaren ligger i en låda.

Som nybliven 80-åring var jag bjuden på en utsökt middag hos goda vänner, tillsammans med andra ensamma damer. Tror samtliga lever ännu, men demensen har drabbat två av dem och så är vi för trötta för utsökta middagar.

Ytterligare en fin middag hölls samma år i Skanör. Åkte bil med två goda vänner. Endast värdinnan, Anna-Stina, finns nu kvar.

Helt naturligt, sådant är livet. Ska det vara något att komma dragandes med?

Nej, kanske inte. Men visst blir man nu påmind titt som tätt. Fast det finns också mycket annat som är aktuellt under ålderdomen. Både nya insikter och erfarenheter. Allt är inte dåligt.

Läser vidare. Stormen Gudrun härjade och underbara vännen Anna fyllde 100 år. Hennes 96-årige make, Bertil, höll ett ljuvligt tal, med syrgasslang i näsan.

På den tiden var jag ofta bjuden på kalas hos en jämnårig granne. Kakor en masse, likör och konfekt. Tänk att man kunde tycka det var gott då ännu. Bra att inte mera vara sugen på onyttigheter.

Det kändes då ännu helt naturligt att delta vid bostadsrättsföreningens årsstämma. Skulle inte falla mig in numera.

Ordnade själv bjudningar. Var nu och då på bio. Köpte kläder på rea. Var ivrig. En av vännerna skaffade sig en kavaljer. Vi runtom henne var nyfikna.

Träffade ofta en av mina nära vänner på ett bibliotek som låg precis halvvägs mellan oss. Där satt vi på en bänk i entrén och gick igenom våra ”pratlistor”. Så himmelens roligt.

Gjorde ännu resor till Finland till sommarön. Där höll jag också flera kalas. Bakade och kokade.

Gick på Qigong. Massage ibland. Akupunktur. Olika krämpor.

Åkte till Göteborg och träffade de s.k. bankflickorna. Åttioårskalasen avlöste varann. Någon begravning.

Lagade själv samma rätt på alla bjudningar tills hela vänkretsen ätit av den. Ryska laxen, hette receptet.

En av lärarvännerna bjöd varje år på stor fest. Vi var 14–15 damer. Talade idag med henne. ”Ja, tänk vad man orkade på den tiden”, sa hon.

Så avlägset allt känns nu. Saknar det inte. Det finns kvar i huvudet. Tycker idag det är skönt att bara få vila.

Och kanske tar jag nu också paus från bloggandet. Vi får se hur det blir. Säger för säkerhets skull hej då.