gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet


23 kommentarer

När jag släcker lampan

BloggLampa
Vad är normalt? Vad är vanligt? Det bara händer något hela tiden, inombords. Har lagt mig till med vanor, eller vanorna har lagt sig till med mig. Som att jag varje kväll sedan ett antal månader har en sorts riter. De kommer till mig när jag släcker lampan och skall sova. Då dyker alla mina viktiga, bortgångna personer upp.

Det är mamma och mormor och moster Ella och ”Peja”. ”Peja” har jag nämnt någon gång tidigare i bloggen. Beda hette hon egentligen. Hon gifte sig med min mormors pappa. Det var stor ålderskillnad. Hon var yngre än mormor. Detta skedde på hans 80-årsdag. Det måste ha pratats om det mycket.

De här fyra kvinnorna betydde allt för mig som liten. Den ljuvliga kvinnovärlden, som hade sina sidor.

Mellan dessa fyra fanns det komplikationer av olika slag. Mamma som band mig till en del. Som var avundsjuk på moster Ella. Mormor som hade svårt för ”Peja”. ”Peja” som hängde utanför, men ville vara med. Alla fyra älskade mig.

Jag tackar för dem varje kväll. Vem tackar jag då? Ödet? Gud? Det lutar åt Gud, men inte vet jag hur jag tror.

När jag gått igenom de här fyra kommer jag över till min egen familj. Tackar för alla många goda år. Mycket tog man för givet då. Men vi hade det bra på många vis.

Sen kom vår pojke Lennarts sjukdom och åren 1971–1973 var grymma. Det är länge sen nu. Tacksam över att det gick att fortsätta i livet. Att hitta en annan sorts livskvalitet.

Och så tackar jag för alla vänner. Kan förvånas över att man hann med dem alla. En hel lång rad. Ur helt olika sammanhang. Alla av dem skulle inte ha tyckt om varandra.

Det fattade vi inte när vi var mycket unga. Minns att vi på 40-talet en gång ställde till med stort kalas. Jag var ivrig. Det var modernt med bål. Man blandade olika sorter av alkohol och något till. Vi hade bjudit varenda en vi kände i Åbo. Finsktalande och svensktalande om vartannat. Pratet tog aldrig fart. Det blev en påfrestande kväll. Vi var omaka.

Utåtriktad har jag alltid varit, kanske onödigt mycket. Som en glad hundvalp. Svansen alltid igång så fort. Nu åttio år senare har jag lärt mig att jag inte måste vara med överallt. Tackar nej. Det är skönt det.

Och så kan jag vistas i det förgångna igen. Detta märkvärdiga liv. Jag skulle kunna sitta i timmar, tror jag. Gärna med fotoalbum som man förr höll ordning på. Idag hamnar alla foton i datorn. Inte blir det av att titta på dem där.

Jag skulle kunna sitta och nästan umgås med en i taget. Ställa mig frågorna hur de blev som de blev. Mormors vän tant Sigrid till exempel, med sin stränga man Onni. Han var på ”De rödas” sida under inbördeskriget i Finland. Tant Sigrid kom från Sverige, lärde sig aldrig finska. Hur i all världen fann de varann? Deras döttrar fick finska namn, Annikki och Kerttu. Vad tyckte tant Sigrid om det? I varenda människas liv finns det romanstoff. Men hur i all världen dyker just de här minnena upp?

Jag trivs med allt det här. Har aldrig tråkigt. Lycklig och olycklig i olika perioder. Jag gör en balansräkning och ser att det goda i hög grad överväger det onda.

Annonser


18 kommentarer

Otroligt, efter alla dessa år

BokBlogg
Livet är märkvärdigt, kan inte låta bli att ständigt förundras. Till exempel berättade jag en gång i en bloggtext om min första skoldag, 1931. Hur jag då blev omkullknuffad av en ett år äldre pojke som sa, att ”vi kallar dig dörren för du är så bred”.

Pojken hette Gunnar och jag kom ihåg honom för att han i tredje klass skrev en dikt i mitt minnesalbum. Man hade sådana, där det för det mesta skrevs enkla dikter som ”livet går i kors och tvärs, så går även denna vers…” Och bredvid versen alltid en bild av en ängel eller något annat vackert. Men Gunnar han diktade själv han.

Att jag minns det här så tydligt beror antagligen på att fallet på skolgården var mitt första slag i livet. Jag var ju van vid att vara lilla gulle och ingen hade någonsin hotat mig.

Nu hade en dotter till denne Gunnar råkat se min blogg och upptäckt namnet på sin far. Hon skrev en kommentar som resulterade i att jag senare skickade min bloggbok till henne. (Bloggboken är egentligen framtagen för mina egna barn och barnbarn.)

Dottern skrev att pappan nu blivit upplivad och letat fram gamla skolfoton. Ja, men det är ju makalöst. För 84 år sedan puttade gossen Gunnar omkull mig. Han författade en dikt och skrev hela sitt namn under den. Och efter alla dessa år…

Något annat som också känts litet märkvärdigt och roligt är att två äldre damer från olika håll i Sverige via en intervju med mig i tidningen Veteranen skrivit och frågat om jag har lust att maila med dem.

Jamen så gärna. Nästan alla mina brevvänner är döda och umgänget med de vanliga lokala vännerna blir allt sällsyntare p.g.a. att vi blivit orörligare och trötta.

Att sitta hemma på baken och umgås med nya bekantskaper som snabbt också de känns som vänner, det är roligt. Vi för nu goda samtal via e-post. Samtal, inget pladder.

”Berätta inte så mycket om det förgångna i bloggen,” manade den ena av dem. ”Berätta om nuet.”

I vardagen känns allt numera så stort, när man inte mera är snabb och orkar så mycket. Som då jag en dag skulle iväg till Hörseltjänst som hjälper till att uppdatera hörapparaterna. Väckning klockan halvsju, men hörde inte signalen. Vaknade halvåtta och fick nästan panik. Det går inte mera att rusa in i badrummet, göra sig i ordning och hasta iväg. Allt mycket väl förberett förvisso, men jag måste gå igenom saker gång på gång. Förvissa mig. Fundera. Nå’t mer att tänka på? Hörapparater, batterier, färdtjänstkort, stav, pengar, nyckel…En lista med allt jag behövde fråga om.

Man klantar till det. Vet inte hur jag betedde mig men lyckades sudda ut vartenda mail ur inkorgen, däribland en faktura som skulle betalas.

Leta rätt på avsändaren på Google, skrolla upp och ner innan jag fann en e-postadress via vilken jag kunde be om en ny faktura. Allt sådant tar på krafterna. Ryggen vill lägga sig platt på sängen. Jag känner mig gammal.

Samtidigt är jag väldigt tacksam över att ännu vara klar i knoppen. För när den inte alls funkar mer, då först blir det riktigt besvärligt.

I tidningarna står det varje dag om gamlingar som inte mera klarar sig själva, men heller inte får plats på något äldreboende. Åldrandet innebär att hela tiden lära sig leva med fler handikapp. Utan att knota. Att inse att allt det hör till. Det är inga lätta läxor.


4 kommentarer

Minnenas promenad

DorritMinnenas
Passerar varje dag ett hus på min gata, där jag haft nära, goda vänner i både A- och B-trapporna. I snart femton år, sedan jag flyttade till min lägenhet, har jag travat här. Det blir en minnenas, dagliga promenad.

På en bänk utanför satt nästan varje dag året runt en märklig man. Stor och tjock, såg ut för att vara sådär 20 år yngre än jag.

Jag kände att hans blickar följde mig. En dag efter ett år sådär, stannade jag till och sa nånting till honom. Han tittade på mig, men svarade inte.

Jag hade sett honom tillsammans med andra gubbar nu och då, och visste att han både kunde se, höra och prata. En sällsam figur. Stoff till en novell.

Ibland var jag besvärad av hans blickar. Det hände att jag gick en omväg.

Måntro hade han varit ensam hela livet? Att han inte hade några barn, det kände jag mig säker på. En hustru någon gång, eller en sambo?

Det är fina hus längs gatan. Mannen måste ha haft råd att köpa sin lägenhet en gång, kanske när husen byggdes på 1950-talet. Då var lägenheterna ännu inte så dyra. Varför utgår jag ifrån att han var pank?

Vad hade han arbetat med måntro? Hur hade han vuxit upp? Var han olycklig? Varseblev att jag nu inte sett honom på ett bra tag.

I samma trappa bodde också en nära god vän, Stina. Lärde känna henne 1963. Vi umgicks regelbundet medan hennes familj bodde i en villa nära oss. Det blev skilsmässa där och Stina flyttade till en lägenhet. Deras två barn var då utflugna.

Det var Stina jag tyckte om. Mannen var putslustig, hade en position, men var svår att begripa sig på. Stina var sex år äldre än jag och kom också hon från en kvinnovärld. En ensam mamma och fyra ogifta mostrar. Stina hade ett behov av att prata om uppväxten och om skilsmässan. Maken svek henne för en ung och vacker kvinna. De sista åren blev hon så glad då jag dök upp. Sedan ett antal år är hon borta.

I B-trappan bodde min andra vän, Maja. Tio år äldre än jag. Familjerådgivare. Hon hade blivit änka två gånger i unga år. Fyra barn tillhörande olika kullar. Små inkomster. Helt otroligt duktig. Hon bodde i en liten tvåa. Hade fina arvemöbler hemifrån. Hon kallade rummet för salongen.

Maja jämrade sig aldrig över sitt eget, ville tvärtom alltid lyssna och hjälpa. Det var nästan så att man önskade att man hade något problem, som hon fick ägna sig åt.

Nu är det tomt på gatan. Stina, Maja och antagligen också den tjocke mannen är borta.

Ett litet tag till travar jag på. Vad händer sen? Av jord är du kommen, jord skall du…Nog är det svårt att fatta. Och vad är meningen med alltihop?

I TV-programmet ”Min sanning” fick författaren Horace Engdahl frågan ”Vad tror du är meningen med våra liv?”

Han tänkte i några sekunder och sa sen ungefär så här: Meningen är att komma fram till att allting är gott. En summering av allt livet fört med sig. Att lära sig se det goda även i det som varit svårt.


20 kommentarer

En nyårsafton att vara tacksam för

BloggNyar
Om jag berättar om min nyårsafton 2015 så låter den torftig, men den var härlig. Jag satt i nattlinne och morgonrock och åt en djupfryst fiskgratäng med grönsaker, till det kranvatten och därefter ostkaka med hallonkvarg som dessert. Inte låter det festligt, men jag mådde så bra av det.

Jag varvade mellan radio och TV och böcker och dator. Såg på SVT Play det senaste avsnittet av Weissensee och blev oerhört berörd. Tvungen att stänga av ljudet. För grymt annars.

Läste Maja Hagermans bok Käraste Herman, om Herman Lundborg, professor och chef för statens institut för rashygien. Enorm research har hon gjort, författarinnan. Och så otroligt intressant om hans liv och hans relation till en kvinna som han fick barn med. Kvinnan, Maria, som ansågs tillhöra den ”sämre rasen”.

Sen ner i ”livmoderstolen” framför TVn. Tittade på ett jubileumsprogram med ett norskt dansband. Jamen, det har jag då aldrig förut gjort. Levde mig in i de småtjocka glada gubbarna, knappast mycket äldre än min son och jag undrade, hur mån tro de mår? De såg glada ut. De har väl haft liv på ont och gott, som vi alla.

En nyårsafton att vara tacksam för. Hyfsat frisk, i mitt varma bo. Tät kontakt med barn och barnbarn.

Och reflektioner över hur väldigt många som är borta. En del saknar jag mycket. I tanken kommer de nära. ”Minnet är en av själens vackraste realiteter”, läste jag. ”Man kan återbesöka sitt förflutna”.

Det är som om livet blir helare, när man i minnet samlar ihop allt. Man kan där bygga upp en hel värld. Författaren och filosofen Albert Camus lär ha sagt, att efter en dag i världen kan man dra sig tillbaka och leva i ensamhet, men ändå ha kvar dagens upplevelser att tolka. Det händer så mycket som vi inte är medvetna om medan allt pågår. Att minnas och tänka ger djup åt upplevelserna. Vi hittar en mening.

Tog fram dagböcker från 1960-talet och läste igenom de nyårsaftnarna. Stora kalas. Inte ofta hemma hos oss, men oj så påkostat. Drink och trerätters ståtliga middagar och kaffe med tillbehör och champagne på slutet. Ja ibland förekom det till och med nattamat. Sånt vansinne, känns det nu som.

Vi var unga och friska och starka då. Men ytliga.

Nej, även om det har sina sidor att bli gammal, så är livet rikare nu. Så är det nog.