gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet

Minnenas promenad

4 kommentarer

DorritMinnenas
Passerar varje dag ett hus på min gata, där jag haft nära, goda vänner i både A- och B-trapporna. I snart femton år, sedan jag flyttade till min lägenhet, har jag travat här. Det blir en minnenas, dagliga promenad.

På en bänk utanför satt nästan varje dag året runt en märklig man. Stor och tjock, såg ut för att vara sådär 20 år yngre än jag.

Jag kände att hans blickar följde mig. En dag efter ett år sådär, stannade jag till och sa nånting till honom. Han tittade på mig, men svarade inte.

Jag hade sett honom tillsammans med andra gubbar nu och då, och visste att han både kunde se, höra och prata. En sällsam figur. Stoff till en novell.

Ibland var jag besvärad av hans blickar. Det hände att jag gick en omväg.

Måntro hade han varit ensam hela livet? Att han inte hade några barn, det kände jag mig säker på. En hustru någon gång, eller en sambo?

Det är fina hus längs gatan. Mannen måste ha haft råd att köpa sin lägenhet en gång, kanske när husen byggdes på 1950-talet. Då var lägenheterna ännu inte så dyra. Varför utgår jag ifrån att han var pank?

Vad hade han arbetat med måntro? Hur hade han vuxit upp? Var han olycklig? Varseblev att jag nu inte sett honom på ett bra tag.

I samma trappa bodde också en nära god vän, Stina. Lärde känna henne 1963. Vi umgicks regelbundet medan hennes familj bodde i en villa nära oss. Det blev skilsmässa där och Stina flyttade till en lägenhet. Deras två barn var då utflugna.

Det var Stina jag tyckte om. Mannen var putslustig, hade en position, men var svår att begripa sig på. Stina var sex år äldre än jag och kom också hon från en kvinnovärld. En ensam mamma och fyra ogifta mostrar. Stina hade ett behov av att prata om uppväxten och om skilsmässan. Maken svek henne för en ung och vacker kvinna. De sista åren blev hon så glad då jag dök upp. Sedan ett antal år är hon borta.

I B-trappan bodde min andra vän, Maja. Tio år äldre än jag. Familjerådgivare. Hon hade blivit änka två gånger i unga år. Fyra barn tillhörande olika kullar. Små inkomster. Helt otroligt duktig. Hon bodde i en liten tvåa. Hade fina arvemöbler hemifrån. Hon kallade rummet för salongen.

Maja jämrade sig aldrig över sitt eget, ville tvärtom alltid lyssna och hjälpa. Det var nästan så att man önskade att man hade något problem, som hon fick ägna sig åt.

Nu är det tomt på gatan. Stina, Maja och antagligen också den tjocke mannen är borta.

Ett litet tag till travar jag på. Vad händer sen? Av jord är du kommen, jord skall du…Nog är det svårt att fatta. Och vad är meningen med alltihop?

I TV-programmet ”Min sanning” fick författaren Horace Engdahl frågan ”Vad tror du är meningen med våra liv?”

Han tänkte i några sekunder och sa sen ungefär så här: Meningen är att komma fram till att allting är gott. En summering av allt livet fört med sig. Att lära sig se det goda även i det som varit svårt.

Annonser

Författare: gammelmormorn

Är 90+ och har barn, barnbarn, barnbarnsbarn och goda vänner. Är tacksam över mitt liv, får göra vad jag vill – men vad vill jag? Kanske finns det en längtan att ge sig ut i rymden och möta morgondagen – och samtidigt blicka tillbaka. Med åren kommer nya perspektiv på tillvaron.

4 tankar om “Minnenas promenad

  1. Det är ju så olika hur man ser på döden och vad som eventuellt händer efter den. Personligen kan jag omöjligt tro att det är slutet, inte av sentimentala skäl utan helt enkelt för att det vore så orimligt om man tänker på hur naturen i övrigt fungerar. Jag tror att du kommer att träffa Maja och Stina igen när den dagen kommer, plus naturligtvis alla dina nära och kära som gått före. Sedan tror jag att man efter en tids återhämtning och reflektion kommer tillbaka till ett nytt jordeliv för att få uppleva andra saker och göra nya erfarenheter. Har jag fel i mina antagande kommer jag aldrig att få veta det, men om de som säger att allt tar slut när man dör har fel så kommer de att bli ordentligt överraskade den dag det här livet tar slut.
    Charlotta

  2. Vet du jag tänker ofta precis som du. Att livet är för märkvärdigt för att bero av en slump. De bortgångna känns så nära.
    Hur det nu än är, så får vi finna oss i det.

  3. Hittade din blogg i november och har nu lusläst igenom alla dina inlägg från start!
    Fina du!
    Din bok om Lennart är beställd och jag väntar med spänning på att lusläsa den också! Tack för alla fina och kloka texter du skriver, och du.. Du ska då ingenstans nu när jag precis hittat dig!;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s