gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet

Otroligt, efter alla dessa år

18 kommentarer

BokBlogg
Livet är märkvärdigt, kan inte låta bli att ständigt förundras. Till exempel berättade jag en gång i en bloggtext om min första skoldag, 1931. Hur jag då blev omkullknuffad av en ett år äldre pojke som sa, att ”vi kallar dig dörren för du är så bred”.

Pojken hette Gunnar och jag kom ihåg honom för att han i tredje klass skrev en dikt i mitt minnesalbum. Man hade sådana, där det för det mesta skrevs enkla dikter som ”livet går i kors och tvärs, så går även denna vers…” Och bredvid versen alltid en bild av en ängel eller något annat vackert. Men Gunnar han diktade själv han.

Att jag minns det här så tydligt beror antagligen på att fallet på skolgården var mitt första slag i livet. Jag var ju van vid att vara lilla gulle och ingen hade någonsin hotat mig.

Nu hade en dotter till denne Gunnar råkat se min blogg och upptäckt namnet på sin far. Hon skrev en kommentar som resulterade i att jag senare skickade min bloggbok till henne. (Bloggboken är egentligen framtagen för mina egna barn och barnbarn.)

Dottern skrev att pappan nu blivit upplivad och letat fram gamla skolfoton. Ja, men det är ju makalöst. För 84 år sedan puttade gossen Gunnar omkull mig. Han författade en dikt och skrev hela sitt namn under den. Och efter alla dessa år…

Något annat som också känts litet märkvärdigt och roligt är att två äldre damer från olika håll i Sverige via en intervju med mig i tidningen Veteranen skrivit och frågat om jag har lust att maila med dem.

Jamen så gärna. Nästan alla mina brevvänner är döda och umgänget med de vanliga lokala vännerna blir allt sällsyntare p.g.a. att vi blivit orörligare och trötta.

Att sitta hemma på baken och umgås med nya bekantskaper som snabbt också de känns som vänner, det är roligt. Vi för nu goda samtal via e-post. Samtal, inget pladder.

”Berätta inte så mycket om det förgångna i bloggen,” manade den ena av dem. ”Berätta om nuet.”

I vardagen känns allt numera så stort, när man inte mera är snabb och orkar så mycket. Som då jag en dag skulle iväg till Hörseltjänst som hjälper till att uppdatera hörapparaterna. Väckning klockan halvsju, men hörde inte signalen. Vaknade halvåtta och fick nästan panik. Det går inte mera att rusa in i badrummet, göra sig i ordning och hasta iväg. Allt mycket väl förberett förvisso, men jag måste gå igenom saker gång på gång. Förvissa mig. Fundera. Nå’t mer att tänka på? Hörapparater, batterier, färdtjänstkort, stav, pengar, nyckel…En lista med allt jag behövde fråga om.

Man klantar till det. Vet inte hur jag betedde mig men lyckades sudda ut vartenda mail ur inkorgen, däribland en faktura som skulle betalas.

Leta rätt på avsändaren på Google, skrolla upp och ner innan jag fann en e-postadress via vilken jag kunde be om en ny faktura. Allt sådant tar på krafterna. Ryggen vill lägga sig platt på sängen. Jag känner mig gammal.

Samtidigt är jag väldigt tacksam över att ännu vara klar i knoppen. För när den inte alls funkar mer, då först blir det riktigt besvärligt.

I tidningarna står det varje dag om gamlingar som inte mera klarar sig själva, men heller inte får plats på något äldreboende. Åldrandet innebär att hela tiden lära sig leva med fler handikapp. Utan att knota. Att inse att allt det hör till. Det är inga lätta läxor.

Annonser

Författare: gammelmormorn

Är 90+ och har barn, barnbarn, barnbarnsbarn och goda vänner. Är tacksam över mitt liv, får göra vad jag vill – men vad vill jag? Kanske finns det en längtan att ge sig ut i rymden och möta morgondagen – och samtidigt blicka tillbaka. Med åren kommer nya perspektiv på tillvaron.

18 tankar om “Otroligt, efter alla dessa år

  1. Fördelen med digital kommunikation är att man har sällskap men slipper umgås brukar jag påstå. 😀
    Jag tillhör dem som gillar dina återblickar och analyser, så för min del får du så gärna fortsätta med dem! Dels av historiska skäl, men också för att det är intressant att följa ditt känslomässiga bearbetande. Majoriteten av bloggarna innehåller bara ytligt dravel upplever jag, så din är ett lysande undantag. 🙂

  2. Hej,
    jag håller med Uddmor som kommenterat här ovan. Jag tycker väldigt mycket om dina återblickar. Du skriver väldigt fint om hur livet sett ut, både det lätta och det svåra. Det finns ett djup i dina texter som jag uppskattar.

  3. Jag tycker så mycket om just din blandning. Det märks att du skriver som du har lust, o det är ju det enda som håller. Tycker jag. 🙂
    Via nätet (mail el blogg) får man direktkontakt och riktiga samtal, tycker jag, väljer själv när, hur ofta o mycket. Är så roligt att läsa att det är samma för dig-

  4. Hördu va fantastiskt, tänk efter alla dessa år få den kontakten det är ju ganska märkligt! Också jag tycker om din blandning av gammalt och nytt, ditt sätt att reflektera. Vi är många som har mycket att lära där.

    • Ja vet du igår fick jag ett handskrivet brev av den här Gunnar, han drog sig gamla minnen till livs, han skickade ett foto av sig och berättar om sitt liv.Skall skriva svar idag på ett snailmail som barnbarnen kallar det.

  5. Vad spännande det måste vara. Måste vara roligt få kontakt med en gammal vän efter så många år. Jag gillar din blogg som du har den. Gammal och nytt i blandning. Hoppas du fortsätter i många år till. Kramis

  6. Så härligt och spännande, livet är verkligen förunderligt och så mycket att tillföra.
    Kram och lycka till
    /Leva-Kerstin
    http://www.steeperz.com

  7. Så intressant du skriver!

    Jag tillhör den stora skara som förundras över livet. Tänk en så enkel sak som när jag tänker på hur jag uppfattade och ”trodde” att gamla människor var när jag var barn och ung mot hur jag tänker idag, som 66-åring. Det är ju faktiskt SANT det där alla säger att man på insidan är precis samma person som tidigare, fast med fler erfarenheter!

  8. Skolkamrater som har åsikter:En pojke sa att jag hade knubbiga stubbiga fotbollsben.
    jag tog det som en komplimang för jag ville spela fotboll.Men är man flicka och årtalet är 1945 så var det
    liksom kört

    • Det kan du skratta åt idag väl. Och du tog det som en komplimang dessutom. Den pojken Gunnar som jag skrev om i min blogg kallade mig ju dörren för att jag var så bred. Inte ser jag
      bred ut på skolbilderna.Hans dotter i F.land läste bloggen och visade för pappa Gunnar nu 92 år.Och nu brevväxlar vi.Nätet är fantastiskt.

  9. Vilken härlig blogg du har!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s