gammelmormorn

Om glädjen och sorgen i livet


11 kommentarer

Där satt jag och väntade

BloggGunilla
Har en femton år yngre god vän, vi kan kalla henne Gunilla, som jag brukar träffa sådär var tredje vecka på min nära lunchrestaurang. Jag laddar mig för det här och det är alltid lika roligt.

Gunilla är ännu ung i mina ögon. Väldigt fräsch och med härligt lockigt hår. Försöker därför piffa till mig. Alltid någon ny scarf eller något smycke. Foundation i ansiktet och concealing runt mörka partier vid ögonen. För ett år sedan visste jag inte ens vad det var, men är granne med affären Beautyline. De gav mig råd om hur jag skulle bli fin till nittioårsdagen.

”Viimeinen villitys”, säger man på finska. Den sista vildheten – vi har väl inte det uttrycket på svenska? Uppåttjack på knarkarspråk. Medel att göra sig litet gladare med till ett tag.

Ack vad vi gamlingar, många av oss i alla fall, stretar på för att visa att vi är med på banan. Alltså en hel del bök inför de här träffarna. Och Gunilla ger mig sen alltid några komplimanger…

Iväg en tisdag klockan 13 med en massa tidningsklipp som Gunilla skulle få, samt med böcker jag lånat av henne och andra jag tror att hon vill läsa. Har med mig en ”pratlista” för att inte glömma, och några bitar mörk choklad till kaffet. Dessutom hörapparat i extra upplaga, en i vardera örat och sen lurar med vidhängande liten mikrofon som jag lägger vid hennes tallrik. Det blir vasst och tröttande ljud, men jag VILL JU HÖRA.

Har alltså med mig en full kasse och kommer i god tid för att hitta ett bra bord och hinna rada upp alla grejor. Gunilla kommer alltid cyklande prick kl. 13. Men, klockan är nu 13.03, stirrar ut genom fönstret. För varje cyklist som susar förbi, rycker jag till. Nej inte ännu, kl. är 13.05.

13.15 sms:ar jag. Inget svar. En gång till. Neej. Ringer på hennes mobil. Ingen svarar. Ja men tänk om det hänt någon olycka? Sms brukar ju gå fram. Mobil har hon alltid med sig. Hon skulle vara olycklig över att komma för sent.

Och då sätter fantasin igång. Kan hon ha cyklat omkull? Hon skulle sms:at om hon kunnat. Tänk om hon slagit huvudet. Stirrar ut genom fönstret.

Hennes son, kan det ha hänt honom något? Barnbarnen? Blir allt mera orolig. Servitören kommer och undrar. Deltar i min oro.

Beställer maten. Går och tar för mig av salladen. Funderar. Ringer.

Äter maten. Klockan är 14.15. Samlar ihop alla mina grejor. Knallar hem igen. Vet inte hur jag ska tänka. Kan ju inget göra.

På kvällen kommer det ett mail. Gunilla har varit i Ystad hos en annan vän och haft så kul…Va? Hon har gjort en slarvig anteckning och tolkat den fel. Ringt Ystad och sagt att hon kommer. Så roligt hade vännen Marianne sagt.

Så här måste det hänga ihop: mina sms har varit på väg till hennes mobil medan hon satt på tåget. Det finns platser på sträckan där inte tekniken funkar.

Men så fick jag plötsligt anledning till en stor glädje. Ingen olycka hade hänt. Alla var friska. Alldeles härligt. Dessutom tillfredsställde det mig litet, att även Gunilla skriver ner kråkfötter som hon själv har svårt att tyda.


14 kommentarer

Familjeporträtt som berör

BloggDorrit
Irakiern Duraid Al-Khamisi har kommit ut med sin debutbok, ”Regnet luktar inte här”. Jag blev oerhört påverkad av den, mer än jag egentligen orkar med. Här finns stoff till en stor berättelse. Tror att Duraid skulle klara av en sådan, om han har tid och möjlighet. Undrar hur länge Wilhelm Moberg höll på med sin Utvandrarserie?

Duraid skildrar sin familj då de 1994 startar sin flykt från Irak till Sverige. De måste fly p.g.a. att de blir hotade av Saddam Husseins säkerhetspolis.

Pappan var en känd guldsmed i Bagdad. De var välbärgade, vana vid respekt och ett gott liv. Vita marmorgolv och mahogny. Omgivna av släkt och vänner.

Flykten över Östersjön är förfärlig. I farkosten trängs 63 flyktingar, varav en redan har dött. De stiger i land på Gotland och hamnar i ett liv som invandrad underklass i Stockholms förorter. Fadern får aldrig in en fot på arbetsmarknaden. Modern lider av sin ensamhet. Duraid, åtta år gammal vid ankomsten, blir efter ett tag våldsam och hatisk. Det finns säkert tusentals liknande berättelser bland andra flyktingar i Sverige.

Det är här jag fastnar i grubblerier över hur svårt det är, att byta liv från en kultur med sina seder och vanor till ett land och ett folk med totalt annorlunda mentalitet och tänkesätt. Till ett nytt språk så helt olikt ens modersmål.

Att ha nått i hamn och förväntas känna tacksamhet, men att samtidigt hela tiden mötas av något man inte förstår. Av välvilja från en del håll, av främlingsfientlighet från andra. Visst försöker våra sociala myndigheter och frivilliga att hjälpa, ordna, lyssna och ställa till rätta. Det krävs så oerhört mycket innan de nyanlända får ett fäste. Och då kan man känna rädsla för hur allt skall kunna ordna sig.

Har funderat över varför jag blev så tagen av den här boken. Kanske tror jag mig förstå Duraids hat. Livet är så absurt många gånger.

När vi på 1940-talet flyttade från hit från Finland såg jag Sverige som ”snällelandet”. Alla ville oss väl. Men Duraid som levt med krig och våld kan inte ta in välviljan, blandad med främlingsfientlighet.

De borde vara tacksamma, men ingen verkar förstå dem.

”Någonting drev mig till att slåss. Alla andra vägar tycktes stängda. Problemen drogs alltid till just mig. Jag kunde inte undvika det.”

”För min del blev det bara värre och värre. Jag hamnade i nya slagsmål flera gånger i veckan. Jag och min kompis Ahmed var det farligaste som kunde hända Sverige. Två blattar som bröt mot lagen och skapade kaos och oreda. Som stal, bröt sig in i bilar och lokaler, som rånade, slogs, knarkade, langade.”

Så kan det vara, trots att Duraid var begåvad och snabbt lärde sig svenska. Det var så mycket som var svårsmält.

Småningom fanns där en lärare, Pouran, som kom att betyda mycket och det har gått bra för familjen Khamisi, liksom väl för de flesta andra till slut.

Många av de nyanlända kommer så väl att behövas i Sverige. Bland flyktingarna finns som i alla sammanhang både starka och svaga människor.

Vi människor är ju ganska så lika egentligen. Vi har samma känsloregister, upplever både glädje och sorg, kärlek och vänskap, avund och missunnsamhet, alla sorter. Vi kan känna igen oss i varandra. Detta under gynnsamma, frivilliga former.

Men när man nu läser om Syrien t.ex., om alla dessa olika grupper som hatar varann och blandas här. Hur skall de förhålla sig till vår demokrati? Till vår syn på allas lika värde? Till kvinnors rätt att välja sina liv? Märker att jag hela tiden halkar iväg till allt som är svårt. Det hör väl till åldern. Sån var man inte som ung till all lycka.


16 kommentarer

När doktorn ringer

BloggDoktor
Om man kan skratta åt sig själv kan man ha roligt nu och då i alla fall. Min doktor ringde från Vårdcentralen. Han ville absolut att jag skulle åka in och ta ett blodprov på saltet i kroppen, det som man ska ha en viss mängd av. Jag intar nio kapslar natrium varje dag sedan flera år tillbaka. Det hade gått någon månad sedan senaste provtagning.

Det tog emot. Den ena dagen gick efter den andra. Motigt att beställa färdtjänst och sitta och vänta. Är numera aldrig raskt i kläderna. Det är så skönt att läsa tidningen noga, vattna blommorna, förbereda dagen i lugnt tempo.

Men så kom jag iväg en morgon. Ett stick i armen och ny väntan på färdtjänst.

Nästa dag ringde doktorn och sa att natriumvärdet var på tok för lågt. ”Oroväckande. Vi måste ändra på medicinerna. Vi tar provet på nytt.” Och så frågade han ”hur mår du?”

Jag blev belåten. Jag mår ju inte alls bra. Det har jag inte gjort på länge. Sånt vill man inte tala om, helst inte låtsas om inför sig själv heller. Men visst katten mår jag dåligt. Hur då? Njaa, förutom en helt bottenlös trötthet mår jag småilla från och till, alla dagar. Har jag en hink för ändamålet framför sängen? Nej, men det har varit nära ibland.

”Ja, du får komma i morgon bitti för ny provtagning. Sen ringer jag dig på eftermiddagen och berättar”, sa doktorn.

Ivrigare och snabbare iväg än dagen innan. Jag hade någon diagnos. Inte livsfarlig, men ändå. Jag blir tagen på allvar. Det känns härligt.

Höll mig nära telefon resten av dagen. Hör ju uselt och var rädd att missa. Tror jag inte ens märkte om jag mådde dåligt. Jag var belåten.

Ingen doktor ringde. Jaha, men då ringer han väl nästa morgon. Hörapparaterna i öronen redan kl. 08.

Först kl. 13 ringde han och sa: ”Ditt natriumvärde är nu helt normalt. Det måste ha blivit något misstag. Du behöver inte ändra på någon medicin. Vi ses om ett år. Sköt om dig.”

Blev jag glad? Nej. Vad nu då? Mina störningar är alltså något som hör åldern till. Inbillning? Nej, men det ska tas med jämnmod. Vara urtrött och må illa hör till, liksom en hel del annat. Småttigt, inget alls att tala om…

Så försöker man möblera om i sitt huvud igen. Du är gammal. Det är normalt att ha krämpor. Du har mycket att vara tacksam för ännu. Det blir värre.

Och nu går jag och skrattar åt mig igen.


19 kommentarer

Will och hans mamma

Bloggschwalbe
En författare, Will Schwalbe (bilden), berättar i ”Bokklubben vid livets slut” om sin cancersjuka mamma och hur de två går in för att läsa samma böcker och sedan diskutera dem.

Det finns flera söner och döttrar i familjen, men Will är den som har tätast kontakt med mamman. Han är homosexuell och homosexuella söner verkar ha en extra god och innerlig relation till sina mödrar.

Will och mamman hinner läsa många böcker. De mediterar över dem och läsandet möjliggör för dem att återupptäcka sina liv och lära känna varandra närmare.

”Böcker har förmågan att skapa mening och glädje ur kaos och förgängelse.”

Will och hans mamma diskuterar en japansk filosofi kallad Naikan. Den går ut på att lära sig vara tacksam. Om man sitter i en stol ska man tänka på att någon har tillverkat den. Sålt den. Levererat den. Att man själv får avnjuta resultatet. ”Även om de inte hade mig i åtanke­ är jag ändå lyckligt lottad som får möjlighet att sitta i stolen.”

Det låter påklistrat. Men om man lär sig att ofta tänka så, ”blir livet en serie små underverk. Man börjar lägga märke till allt som går bra i ett vanligt liv, istället för allt som går dåligt.”

Det kan inte vara lätt att lyckas med den övningen, annat än för korta stunder. En ung och frisk människa fastnar kanske inte för den här boken, men nu som gammal kan jag tycka att den ger en hel del.

Är själv vid någon sorts gräns just nu. Ta hjälp med vardagliga saker? Neeej, fast nog vore det skönt att få hjälp med matinköp. Nödvändigt eller inte, vet inte.
Hit och dit. Känner inte igen mig.

Talade igen med vännen Birgitta. ”Man har inget att se fram emot”, sa hon. Jag håller med. Att känna sig trött och samtidigt försöka vara kreativ, det fungerar inte. Även om skapandet någon kort stund kan förgylla dagen och skänka kraft en liten stund.

I boken om Wills och hans mamma blir hon allt svagare och dör till slut stilla med familjen runt sig. Mannen och alla barnen. Ett lugnt och vackert slut.

Familjen Schwalbe är amerikaner och allt som skildras i boken om deras ”bokklubb”, är på flera sätt typiskt amerikanskt. Jag upplever ändå att den är tänkvärd.

Det är nog så, att böcker som handlar om sjukdom och död, i varje fall för mig, känns sköna att läsa. De blir som en lugn övning inför det som vi alla vet skall ske. Och för en nittioplussare måste det ju ske ganska så snart.